ag kollade på Fråga Olle-dokumentären i torsdags. Tema fetischer. Bland annat tog sig programmet en titt på fisfetisch. Folk som tänder på att sticka upp ansiktet mellan någons skinkor och sniffa i sig en rejäl prutt. Bisarrt? Kanske det. Men framförallt gav det en känsla av deja vu.

 

 

    Några timmar tidigare hade jag sett SVTs Debatt, där Janne Josefssons fattigdomssafari diskuterades. Är det vettigt att göra ett program om fattigdom som påstår att om Janne Josefsson på en endagsutflykt i förorten inte hittar några barn som går med foppa-tofflor mitt i vintern och svälter så finns det inte nån barnfattigdom att tala om?

 

 

    Det hade kunnat bli intressant. Det blev kräkframkallande. Det blev några riktiga brakfisar rakt upp i fejjan, avsändare = den svenska överklassen.

 

 

    Överklasskärring nr ett, Dick Erixon, vars grundläggande politiska idé alltid handlat om att sänka skatterna för de som redan har det bäst ställt, var alldeles teatraliskt rasande över att organisationer som vill hjälpa fattiga barn var så "materialistiskt" inriktade. Och det klassförakt han står för blev nästan smärtsamt tydligt. "Man ska inte kränka folks integritet" genom att prata om fattigdomen. Att bedriva en politik som spär på fattigdom och klassklyftor däremot, det går an.

 

 

    Överklasskärring nr två, Alice Teodorescu, tyckte inte att det behövdes höjas några bidrag till fattiga
eftersom hennes regering minsann vill sätta folk i arbete. Tyvärr kunde hon säga det utan att någon påpekade det uppenbara: hennes regering har hittills på sina sex år gjort precis tvärtom, ökat på arbetslösheten rejält. Samtidigt som de försämrat de bidrags- och försäkringssystem som hade kunnat hålla de som drabbas av arbetslösheten flytande med näsan över vattenytan.

 

 

    Regeringens facit sedan 2006: Den rikaste tiondelen av befolkningen har ökat sin inkomst med 56 000 kronor per år, samtidigt som den fattigaste tiondelen har fått 2 700 kronor mindre. Vad är det om inte en överklassbrakfis rakt i nyllet på de som har det allra sämst? Tack för den, Reinfeldt!

 

 

   Och vad är det när stekarna runt Stureplan vaskar champagne, samtidigt som allvarligt sjuka tar livet av sig för att de nekats sjukersättning, trots att sjukförsäkringen går med överskott?

 

 

   Vad är det när moderatkärringen Laila Bagge nöjt bloggar om hur hon fått en tiggare att skämmas för att han hade mobiltelefon?

 

 

   Vad är det när moderatkärringarna Katrin Szytomierska och Anna Anka skäller ut sina tjänstehjon offentligt?

 

 

    Vad är det när Stockholms stads högermaffia praktiskt taget skänker bort hemtjänst och förskola till privata ägare och verksamheterna sedan direkt ger en vinst åt de nya ägarna på 65 miljoner?

 

 

    Vad är det när SL ger en städare skulden för den bisarra tågolyckan i Saltsjöbaden, fast det förmodligen handlar om något helt annat - nämligen den försämrade säkerheten som blev en följd av att man privatiserat underhållet av vagnarna?

 

 

    Vad har de senaste årtiondena egentligen varit i Sverige, om inte brakfis efter brakfis rakt upp i ansiktet på oss som har vuxit upp i fattiga hem, som vet att det finns ett klassamhälle i det här landet och som vet hur det känns inpå bara skinnet, men som tvingats se hur det bara blivit värre och värre år efter år, med omvänd Robin Hood-politik och privatiseringar?

 

 

     Luften går knappt att andas längre. Inget syre kvar, det bara stinker överklassutsöndringar.  De rikaste har fått det bättre år efter år. Och tappat alla hämningar. Nu brer de ut sig på alla fronter och hutar åt fattigfolk och underklass med moralkakor så fort de får chansen. För i det nymoderata Sverige så är fattigdom, sjukdom och arbetslöshet inte systemfel som kan lösas med politik utan en fråga om underklassens dåliga moral och svaga karaktär som ska åtgärdas med utskällningar och rynkande på överklassnäsor. Välkommen till 1800-talet. Det luktar inte särskilt gott.

 

 

 

 DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB 1, 2, 3,