Därför Jonas Sjöstedt!


D

et händer grejer i vänsterpartiet. Inte mindre än fyra kandidater tävlar öppet om partiledarposten, vilket bara det är sensationellt inte bara inom (v) utan i svensk politik i övrigt. Det diskuteras vänsterpolitik friskt på nätet, ingen ko verkar vara för helig. Även i gammelmedia har partiet synts mycket och de olika partiledarkandidaterna har getts generöst med utrymme att berätta om sig själva och vilken politisk kurs de vill att partiet ska ta.


Efter några rätt tysta och lama år så känns det som att eftervalsdebatten äntligen fått friska vindar att blåsa. Såhär i efterhand så kanske till och med de olyckskorpar som varnande för sju svåra år av torka och missväxt när kraven restes på Lars Ohlys avgång kan hålla med om att den process som startats har goda chanser att leda till att vänsterpartiet blir ett tydligare och mer effektivt parti? Men det var först när Jonas Sjöstedt utmanade Ohly om partiledarposten som det lossande på riktigt. Än vet vi såklart inte var skutan landar, men saker rör sig i rätt riktning. Det vill säga bort från den törnrosasömn vänstern sovit de senaste sex-sju åren.


Partiledarfrågan är såklart inte allt. Men det är den jag tänker skriva om idag. Jag hade egentligen tänkt vänta lite till med att peka ut min favorit; det är ju inte helt lätt att välja med fyra så bra kandidater. Men i mina ögon skiljer Jonas Sjöstedt ut sig från de andra på en avgörande punkt, och leder på poäng på några andra viktiga. Det gör honom till precis det vänsterpartiet behöver just nu.


1. Han tillhör inte den inre kretsen kring Lars Ohly. En organisation med stora problem som vänsterpartiet behöver någon med utifrånperspektiv. Någon som inte är låst vid det gamla sättet att tänka och göra av lojalitet, envishet, eller oförmåga att se egna misstag. De "gamla" moderaterna hade också stora problem med sin framtoning. Just för att Fredrik Reinfeldt inte hade suttit i samma bunker som Carl Bildt och Per Unckel kunde han se de stora bristerna i partiets politiska image och genomdriva radikala förändringar.


Hade det varit upp till Rosanna Dinamarca, Hans Linde eller Ulla Andersson så hade Lars Ohly varit partiledare också över valet 2014, och partiets eftervals/förnyelsesprocess hade sett helt annorlunda ut. Att sitta still i båten kan ibland vara en god strategi. Men den vänsterpartistiska skutan har varit vattenfylld och stadigt sjunkande nu ett bra tag. Den som sitter still i det läget kan misstänkas för att vara konformist. Nu tror jag visst att de övriga tre också har många bra idéer och ett starkt engagemang för vänsterpartistisk förnyelse. Men Jonas Sjöstedt har visat mod genom att säga obekväma sanningar och våga reta upp personer med makt. Vänsterpartiet behöver den sortens glöd!


2. Ett offensivt sätt att diskutera politik. Vänsterpartiet faller alltför ofta i fällan att bli förutsägbart. Rätt många slutar lyssna om man till exempel när man angriper SD bara dundrar på om att de är rasister, som Lars Ohly har gjort när han mött Åkesson i debatt. När Jonas Sjöstedt gick i klinch med SDs partiledare så valde han en annan angreppspunkt genom att tala om hur denne självutnämnde representant för "verklighetens folk" plockar ut en fantasilön ur sin partiapparat, och hur SD beter sig precis som den "politiska elit" de påstår sig vara motsatsen till. Jag tror att det är en rätt mycket ömmare tå för SD och dess stödtrupper på nätet än att bli kallade rasister för umptielfte gången i rad. Alla våra fyra kandidater är förvisso fina retoriker, och det ska vi vara stolta över. Men jag uppskattar den vilja som Jonas visar att vrida och vända på argumenten och hitta nya ingångar som kan tilltala fler än de redan övertygade. Flera exempel kan hittas på hans blogg.


3. Ideologisk självsäkerhet. Jonas Sjöstedt har inga politiska lik i garderoben. Han kommer inte att behöva ta avstånd från de åsikter han hade förra veckan efter ett besök från Janne Josefsson. Jag minns hans politiska linje från tiden i Ung Vänster och framåt, och den har varit betryggande stadig och förnuftig. Men inte urvattnad. Jag har faktiskt svårt att minnas när Ohly eller någon av de som anser sig själva stå på partiets vänsterflank senast gjorde ett försök att föra in socialism i den svenska politiska debatten. Alltså inte som ett fint ord att svänga sig med i talarstolen på första maj, utan som en ideologisk ram som vi bygger våra dagsaktuella politiska ställningstaganden kring till exempelvis finanskrisen runt. Heder åt Jonas Sjöstedt för att han förefaller försöka koppla ett helhetsgrepp över politiken och inte nöjer sig med något ideologiskt hafsverk som "välfärdspartiet feministerna" (som folk i den nuvarande partilednngen tyckte var ett fräscht grepp).


Vänsterprtiet är inte ett kommunistiskt parti. Utrymmet för ett sånt i svensk politik är litet. Men vi kommer även i fortsättningen att få frågor om kommunism. Då är det viktigt att vi har en partiledare som har en klar analys av den ideologin och kan svara på vad som gick fel. Och vad som skiljer vänsterpartiet idag från kommunistiska partier. En partiledare som inte räds att tänka, tala och skriva i ideologiska termer.


4. Öppenhet för nya kommunikationssätt. Att blogga är underskattat, åtminstone av vänsterpartistiska toppolitiker. Ett parti utan egna tidningar eller särskilt mycket annonspengar måste leta sig alternativa vägar att kommunicera med väljarna. Jonas driver en av de bästa vänsterbloggarna och har förstått värdet av att bygga sig en egen plattform via nätet. Jag vet genom att läsa hans blogg bra mycket mer om var han står politiskt i olika frågor än de övriga kandidaterna som i bästa fall bloggat ytterst sporadiskt. De har försuttit en chans. Förhoppningsvis ser Jonas Sjöstedt liksom jag de stora bristerna i partiets infoarbete och driver om han blir vald på utvecklingen mot nya nätbaserade kommunikationsstrategier.


När det gäller vem som ska bli den andra komponenten i det framtida utökade ledarskap jag hoppas på så sitter jag fortfarande på gärsgårn. Jag hoppades på Josefin Brink. Efter hennes tydliga nej såg jag Rosanna Dinamarca som den givne kvinnlig partiledaren. Hon är karismatisk och naturlig och verkar funka bra i TV. I den senaste debatten jag såg henne ta mot Jan Björklund så sopade hon den utbildningspolitiska banan med honom. Men när jag läst de debattartiklar och lyssnat igenom de intervjuer hon gett som partiledarkandidat i jakt på konkret politiskt innehåll så har jag känt mig osäker på om hon har hunnit formulera en klar idé om vad vänsterpartiet behöver. Det har varit lite för många allmänt hållna formuleringar för min smak.


Ulla Andersson har varit ett oprövat kort i mina ögon, men hon verkar ha förmåga att växa in i rollen. I Gomorron Sveriges morgonsoffa tyckte jag att man såg en politiker som hittade ett personligt och naturligt tilltal. Att hennes ansvarsområde i riksdagen varit ekonomisk politik är ett plus, där behöver vänstern stärka sin profil. Men när det gäller kvinnlig partiledare är jag inte redo att kliva ner från gärsgårn riktigt än. Tur att vi har några månander kvar att bestämma oss på.


Kommentarer

  • Erik Edwardson säger:

    Jag håller med till punkt och pricka! På min blogg har jag gett mina argument för Jonas Sjöstedt: http://erikedwardson.blogspot.com/2011/09/preliminart-stallningstagande-i.html. Jag har valt att kalla det ett preliminärt ställningstagande men har svårt att se vad som skulle kunna få mig att ändra ståndpunkt. Jag tycker också det faktum att Jonas Sjöstedt tidigt vågade kandidera öppet är ett starkt argument för honom. Han visade då tydlig vilja och mod och det är en sådan partiordförande jag tror vi behöver.

    2011-09-13 | 17:42:27
    Bloggadress: http://erikedwardson.blogspot.com
  • Rosa Lundmark säger:

    Delar din uppfattning liksom Erik Edwardson. Jag har också följt Jonas blogg länge och därmed kunnat se att han både är radikal och realistisk. Erfarenheten från EU-parlamentet tror jag är mycket värdefull. Instämmer också i att Jonas var modig som först av alla trädde fram som kandidat, trots att Ohly ville vara kvar. Det var en lättnad.

    2011-09-14 | 01:46:04
    Bloggadress: http://rosabloggar.blogspot.com
  • Johannes säger:

    Helt enig när det gäller Jonas. Jag har förespråkat Jonas Sjöstedt för jag vet inte hur länge. Tror helt enkelt inte partiet har råd att säga nej till honom. Angående delat ledarskap däremot är jag delad. Jag kan inte säga att jag per automatik har någonting emot det men känner också inte att det är nödvändigt. Oavsett så kommer jag inte bli besviken om det nu blir delat, bara Sjöstedt är en av de två så;).

    2011-09-16 | 17:35:33
    Bloggadress: http://johannesc.wordpress.com

Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar