När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. Till skillnad från en ny jämförande studie (2009). Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det stämmer med colombianska erfarenheter.

Kanske slutsatsen istället blir att offentlig verksamhet kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har planat ut sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska k ommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöja, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilket ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning på 25 miljoner dollar ??

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt stora befolkningscentra med vattensystem. Det blir såklart extra dyrt om man till investeringskostnaderna måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. I ett sådant läge är det naturliga alternativet såklart att det offentliga investerar i och sköter ny vatteninfrastruktur, precis som det offentliga bör ha hand om annan infrastruktur som kräver mycket investeringar och där det blir orimligt och orättvist att lämpa över priset på den enskilde konsumenten, som vägar, el och telekommunikationer

Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om debattören inte är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till marknadsfundamentalistisk ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Redan idag har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, och så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har haft förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Redan idag är rent vatten en lyxvara i torra, fattiga områden. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan: prishöjningar. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en torrare, hetare och mer överbefolkad värld. Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar.

När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. En jämförande studie håller inte med. Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det överensstämmer också med erfarenheter från exempelvis Colombia. Kommunistiska Kubas offentligägda vattennät lyckas också rätt bra i en jämförelse, näst bäst i Latinamerika på att leverera vatten för hygienändamål, genomsnittliga på att leverera dricksvatten. Vattenpriset ett av de allra lägsta.

Kanske Fredriks slutsats istället borde vara att offentlig sektor kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med. Vad såna prisökningar innebär för de riktigt fattigas möjlighet att köpa vatten är inte svårt att räkna ut.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har tappat fart sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska kommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöje, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilka ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning mot den bolivianska staten på 40 miljoner dollar.

På de flesta håll i tredje världen har missnöjet med vattenprivatiseringar varit massivt. Frågar man vad folket vill ha istället blir svaret vanligtvis "samma system som ni unnar er själva i västvärlden". Här ligger ansvaret

på stat eller kommun, som lyckas leverera rent vatten till alla till ett billigt pris. Men där tar Fredrik Segerfeldts och Timbros sympati med världens fattiga och törstiga slut.

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt storstäderna med vattensystem. Liksom att leverera vatten till den fattiga landsbygden. Det blir såklart extra dyrt om man till höga investeringskostnader måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. Risken är överhängande att privata företag plockar russinen, de lönsamma delarna av vattennätet, ur kakan, och överlåter de olönsamma till det allmänna. Det är alltså rätt logiskt att det offentliga investerar i och sköter det naturliga monopolet vatten, som har många så kallade externaliteter, inte minst de hälsoeffekter som dåligt utbyggda vattennät och orent vatten medför. Att lägga ut kostnaderna på enskilda individer blir alltför orättvist.

Men Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om inte den som kritiserar är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till nyliberal ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Som sagt har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar, som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån, i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag?

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har fått förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande, floder sinar. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en allt torrare, hetare och mer överbefolkad värld.

Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar. Därför applåderar jag, till skillnad från Fredrik Segerfeldt, att FN skruvar upp vattentrycket.