Gärna samarbete men inte utslätning
Nu börjar det sent omsider komma igång en diskussion. Det är på tiden. Vi har sett en del rätt tvära kast på sistone. Samarbetet med sossarna och miljöpartiet verkar ha ställt vänsterpartiet inför ett dilemma; hur mycket vågar man profilera sin egen politik, med risk att stöta bort mer mittenorienterade väljare från vänsteralliansen som helhet? Testballongen som partiledningen släppte upp efter EU-valet, om ett nedtonat motstånd mot unionen, verkar inte ha fallit i god jord hos väljarna. Inte heller belönas man för att man åtminstone för tillfället skruvat ner den principiella kritiken mot budgetreglerna, som gör det svårare att finansiera vänsterpolitik. Risken är tvärtom att partiet uppfattas som allt mer sossigt och allt mindre radikalt. Även om partiets formella krav på utträde i praktiken betyder lite, såvida vänsterpartiet inte uppnår 51 procent av rösterna i ett val, så är det en viktig markering mot den framväxande europeiska superstaten. Liksom kritiken mot den tvångströja till budgetordning som Gösta Bohman en gång klurade ut (och Göran Persson införde).
Jag tror inte att man ska tillskriva opinionsmätningar alltför stor betydelse. Men på senare tid har partiet ändå verkat befinna sig i en nedåtgående trend. Det sammanfaller såvitt jag kan se med att man alltmer uppfattas som en väldresserad och lågmäld del i det rödgröna samarbetet. Rättvist eller inte så riskerar partiet att framstå som svagt när man yxar av de mer utstickande delarna av sin politik för att bättre passa in mellan s och mp. Det är inte bara en förlust för vänsterpartiet, utan även för den politiska debatten i Sverige. Den socialistiska samhällskritik som bara vänsterpartiet kan leverera behövs. Frågan man måste ställa sig är om partiet skulle ha bättre chanser att driva på som fristående vänsterytter, som inte i förväg bundit upp sig för kompromisser och lovat sitta tyst i klassen?
Jag tyckte tidigt att ett fördjupat rödgrönt samarbete lät som en bra idé. Det skulle kunna innebära något radikalt nytt i svensk politik, och förhoppningsvis tvinga de tre partierna vänster om mitten att prata mer med varandra. Men om priset för samarbete blir utslätning vet jag inte om jag vill vara kvar på vagnen. Samtidigt vill jag inte heller se ett vänsterparti som ställer sig vid sidan av och skäller på ren reflex. Det återstår ännu ett år till valet, och jag hoppas att partiet kan hitta en vettig balans mellan profilering och samarbete. Men det kan också vara värt att hålla i huvudet att det finns en nödutgång.