"Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."

Så skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det är en modig artikel, som jag misstänker att få borgare skulle vågat sig på att skriva. Vilken moderat eller folkpartist kryper idag till korset och berättar varför de stödde apartheidregimen i Sydafrika? Contrasgerillan i Nicaragua? Pinochets diktatur i Chile? Suhartos statsterror i Indonesien? Sanningen, som lägligt retuscheras bort när segrarna skriver historien, var ju att det kalla kriget hade två sidor. Båda hänsynslösa och med hårda nypor. Och trots allt efterklokt som sägs idag om VPKs stora dumhet; att man aldrig helt bröt kontakterna med kommunistpartierna i öststaterna, så var den krassa verkligheten att den svenska högern var hårdare uppbunden av sin lojalitet till USA än VPK till Östblocket. Det är nästan lustigt att i efterhand försöka rekonstruera alla krumbukter. Som när högern ville ha Olof Palmes huvud på ett fat för att han kallat den spanska diktatorn Franco för "satans mördare". Eller som när borgerliga politiker fördömde Vietnams humanitära intervention i Kambodja, den som avsatte diktatorn Pol Pot. För att USA gjorde det. Och högerns kalla-krigskompass pekade alltid ofelbart mot Washington. Den har för övrigt aldrig slutat peka dit. Som folkpartiets trosvissa stöd till USAs klientstat Israel, och Jan Björklunds iver att delta i det amerikanska oljekorståget i Irak visar.

Men det är lätt att skylla ifrån sig genom att prata om den andra sidans fel och brister. Det gör borgarna hela tiden, låt oss inte vara som dem. Det är skönt att läsa Åsa Linderborgs självkritiska, men inte krypande, artikel. För ofta blir det ju också en lätt retuscherad bild av historien när kommunisterna ger sin sida av saken. Visst tror jag att en del av förklaringen till att man fortsatte kontakterna med kommunistpartier i öst var en vilja att påverka i demokratisk riktning. Med Gorbachev vid rodret i Sovjet kunde man ju också för första gången hoppas på att lyckas. Visst vet jag att VPK var mer entusiastiskt över den alliansfria rörelsen än Warsawapakten. Visst vet jag att man odlade kontakter med  oppositionella i DDR och Tjeckoslovakien. Visst vet jag att den bild som fanatiker som Staffan Skott och Per Ahlmark ger är hårdvinklad bortom allt förnuft. Men jag vet också att det fanns en riktning i partiet, en kommunistisk hårdför falang, som hade en rätt luddig bild av Sovjetunionen och dess satelliter. En minoritet, som blev mindre när de moskvatrogna kommunisterna bröt sig loss för att bilda APK. Men som aldrig helt slutade att vara en faktor i partiets interna liv.

Åsa Linderborg skriver de hårdföras historia utan att ducka undan det problematiska. Men hon ger också en förståelse för varför det blev som det blev. De generationer av arbetare som för sin kommunistiska övertygelse offrat karriärer och vänskaper, blivit åsiktsregisterade, satta i arbetsläger, förföljda på arbetsplatserna och till och med dödade, var inga skurkar. Det var människor som drevs av ett patos för rättvisa och demokrati. Men de hade investerat alltför mycket hopp i att den ryska revolutionen var det första steget, den första länken i förtryckets kedja som brast. Och när människor vill tro någonting, när deras världsbild vilar på denna tro, så är det svårt att se tecknen på att allt kanske inte är som det borde vara. Ingen är så blind som den som bestämt sig för att inte se.

För sin ärliga berättelse kommer såklart Linderborg att hängas ut. Tekniken att med lösryckta citat ge en förvanskad bild av helheten behärskar borgerligheten till fulländning. Låt dem leka sin lek. Deras problem är att den politik de företräder ger morötterna åt en liten rik och besutten skara, och piskan till alla oss andra. Självklart behöver de ge en enögd, förljugen bild av vad deras politiska motståndare representerar. Mot såna slag under bältet är Linderborgs ärlighet, och vilja att se hela bilden, den bästa sortens intellektuella självförsvar.