Jag har försökt gilla människan lite iallafall. Förtränga minnena av höger-Mona som skickades fram i debatterna med vänsterpartiet på 90-talet för att försvara välfärdsslakt och systemskiften. "Vi har levt över våra tillgångar"-Mona. Tänkt att hon kanske lärt sig några läxor av gatloppen i media, och att till och med en vindflöjel kan svänga rätt när vinden blåser bort från nyliberalism och marknadsfundamentalism.

Men dagens utspel om att samarbeta med något av högerpartierna om det lilla främlingsfientliga partiet kommer in i riksdagen som vågmästare var faktiskt droppen. För det första är det politiskt vansinnigt att redan nu sitta och skissa upp förlorarscenarion. Den opinionsmätning som får Mona Sahlin att börja spinna ser rätt bra ut för det rödgröna blocket, med 48,7 procent är det inte många röster som fattas för egen majoritet. SD är däremot nära riksdagsspärren, som de varit i de flesta mätningar.

Att i det läget fokusera diskussionen på hur man ska agera om allt går åt pipsvängen är totalt vansinne. Vänsterblocket ska satsa på egen majoritet och förutsätta att det går vägen. Det bästa sättet att vinna val är att upplysa väljarna om skillnaderna mellan höger och vänster och låta dem tänka själva.

För det andra ger Mona Sahlin det lilla främlingsfientliga partiet en makt och en plats i diskussionen som de inte klarar av att erövra på egen hand. Precis tvärtemot Ulf Bjerelds kloka strategi för hur partiet ska hanteras. Att göra dem till en politisk stridsfråga mellan blocken, och putsa på deras martyrgloria, spelar dem såklart rakt i händerna.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte kan tänka mig att Mona Salhin är så dum att hon inte begriper att detta utspel är en storstilad julkpapp till extremhögern. Men efter att ha sett henne argumentera för sig i Gomorron Sverige vet jag inte. Hade hon tänkt sig att splittra den borgerliga alliansen genom taktikspel? Ett barn borde förstå att de bara skickar tillbaks bollen till vänsterblocket genom att bjuda in miljöpartiet. Och om Mona inbillar sig att hon kan samregera med de allt nyliberalare f.d. mittenpartierna så är det ju uppenbart inte vänsterpolitik hon vill bedriva som statsminster. Kanske när hon förhoppningar om att kunna dumpa vänsterpartiet och istället bilda en mittenkoalition? Om det är målet så finns det smartare taktiker än den hon valt, som återigen bjuder extremhögern på en plats i solen.

Tyvärr verkar statsminster Reinfeldt ha en avsevärt mycket klarare analys än Mona Sahlin och påpekar helt korrekt: " I flera länder har vi sett hur extremistpartier vuxit när det uppfattats som att alla andra sätter sig i samma båt och man tar bort konflikterna ur politiken."

Antingen har det största partiet på vänsterkanten en partiledare med förbluffande svagt politiskt handlag. Eller en partiledare som hellre samarbetar med nyliberaler än socialister. Båda alternativen är deprimerande.

Andra skriver om samma sak.