IIgår visade sig vår regering återigen från sin sämsta sida. Småpartierna som plaskar i moderaternas bakvatten fick chansen att snickra vidare på sina respektive nischer; folkpartiets främlingsrädsla och centerpartiets marknadshallelujah. Jan Björklunds utspel om att tvinga alla elever att delta i all undervisning, även de vars religiösa föräldrar kan ha problem med exempelvis sexualundervisning och skolgympa, hade kunnat vara grunden för en intressant diskussion. Om det inte så uppenbart var en flört med muslimrädslan som blivit de svenska "liberalernas" signum. Björklund var uppenbarligen rädd för att budskapet inte riktigt skulle gå hem om han inte skrev det på tittarnas näsa, och påpekade ett par gånger att det var just muslimer som var problemet.

När jag gick i skolan hade vi inga muslimer som trilskades, däremot ett par barn från Jehovas Vittnen som inte ville delta i skolgympan. De slapp. På den tiden var folkpartiet en (över)entusiastisk förkämpe för olika religiösa minoriteter. De införde till och med det vidriga systemet med religiösa friskolor, där eleverna matas med diverse religiösa gruppers skeva världsbild och man kan anta att inte bara sexualundervisningen och skolgympan brister. Om folkpartiet verkligen oroade sig över att barn och ungdomar berövas viktiga delar av en allsidig undervisning enligt läroplanen skulle skolminister Björklund istället göra ett utspel om religiösa friskolor. Men det ger såklart inte lika mycket röster som det direkta pockandet på muslimrädslan. Visst tycker jag att skolan ska erbjuda alla elever en allsidig undervisning, inte ett smörgåsbord där föräldrarna tillåts välja och vraka efter sin egen ideologi. Men vägen dit går knappast genom stigmatiserande utspel som hänger upp speficika grupper på skampålen, och bara driver fler att söka sig till de direkt segregerade friskolorna, som Björklund inte vill eller vågar angripa.

Näst på tur var Maud Olofsson, som återigen fick chansen att briljera i Milton Friedmanism. Kommunerna ska inte bedriva verksamhet som kan konkurrera ut privata företag, meddelade hon trosvisst. Varför kom inte riktigt med, utan det bara var så. Så alla ni som tränar på ett kommunalt gym som både är bra och billigt, sötebrödsdagarna är räknade nu. Att erbjuda friskvård till rimliga priser ingår uppenbart inte i kommunernas mandat, i centerpartiets Sverige. Jag undrar bara vilka de här "kärnverksamheterna" som kommunerna ska koncentrera sig på enligt Maud är, eftersom hon ju mer än gärna säljer ut både sjukhus och skolor. Vi som varit med ett tag och hört privatiseringsvalsen dras varv på varv minns nog hur det lät i början. Då skulle allt bli både billigare och bättre, bara de stela offentliga monopolen avskaffades. Den glättiga världsbilden kolliderade sedan med en verklighet där privatiseringar innebär både försämringar och fördyringar.

Tänk på saken; de kommunala gymmen "konkurrerar ut" de privata, enligt Maud. Hur konkurrerar en verksamhet ut en annan? Genom att erbjuda billigare och bättre tjänster, såklart. Kommunal verksamhet har lägre vinstkrav, eller inga alls, och kan därför vara billig. I Stockholm kostar de kommunala gymmen ibland hälften så dyrt som de privata. Det de saknar i flashiga lokaler och hurtiga privata tränare kompenserar de med att erbjuda bra utrustning till vettiga priser. Men i centerpartiets marknadsfundamentalistiska värld är det såklart ett stort problem att privata företag inte kan skinna medborgarna till sista kronan, hela tiden. Det stör balansen och sänker vinstmarginalerna. Så håll i plånboken, Maud är i farten igen!

Slutligen var så radarparet Reinfeldt-Sahlin upplagda för en till holmgång i Agenda. Är jag den enda som tycker att debatterna mellan dessa två känns som ritualer, upprepningar av saker som redan sagts 100 gånger och en massa tröttsamma elakheter som inte ens avsändaren egentligen verkar ta på allvar? Statsministern såg för kvällen ut som ett sömnpiller, måhända är det valrörelsen som tar ut sin rätt. Jag börjar dock ana en latent elakhet under den sömniga ytan. Reinfeldt ser mer och mer ut som företrädaren Göran Persson; en arrogant ulv som försöker inbilla oss att han är ett mjukt får.