et går knackigt för Barack Obama. För några dagar sedan hoppade hans högra hand Rahm Emanuel av. Innan var det den ekonomiske rådgivaren Larry Summers som tackade för sig. Eller blev de sparkade? För den amerikanska vänstern har de båda varit röda skynken och de ses i högsta grad som ansvariga för Obamas politiska misslyckanden. Misslyckanden som troligen kommer att innebära att den amerikanska tokhögern, "the tea party", gör en stark comeback i det val som står för dörren. Larry Summers såg till att skydda bankerna och finanskapitalisterna efter att de 2008 nära på fick det globala kapitalistiska systemet att rämna genom sin sanslösa girighet. Istället för statliga regleringar av finansmarknader som löpt amok och konfiskeringar av de värsta skurkföretagen fick de en symbolisk smäll på fingrarna och sen tillbaks till business as usual.

Rahm Emanuel har som politisk rådgivare haft sina fingrar djupt nergrävda i de flesta syltburkar, men det politiska misslyckande som vilar tyngst över hans huvud är den sjukförsäkringsreform som efter mycket prat och många löften till slut bidde en tumme. Eller rättare sagt; det bidde en present till landets privata vårdkapitalister; en reform som de fick skriva själva, som uteslöt ens en frivillig statlig sjukvårdsförsäkring för den som ville, och som kommer att överföra ännu mer skattepengar till ett privat sjukvårdssystem som redan var världens dyraste, och förmodligen minst effektiva.

På område efter område kan man rada upp Obamas misslyckanden: Guantanamo är inte stängt. Kriget i Irak har inte avslutats, men privatiserats. I Afghanistan är USA på väg att få stryk av ett gäng gerillakrigare. USAs motsvarighet till FRA-lagen, FISA, är klubbad. Ekonomin är på väg ner i det svarta hålet igen, när effekterna av ett alltför blygsamt stimulanspaket klingar av. De ansvariga för Busherans tortyr och rättsövergrepp har inte ställts inför rätta. Istället har Obamaadministrationen tagit sig ännu mer rättsvidriga befogenheter - som att avrätta amerikanska medborgare utan ens en rättslig prövning. Klimatförnekarna i Kongressen har lyckats stoppa förslagen på blygsamma åtgärder mot koldioxidutsläppen.

Det är alltså egentligen inte svårt att förstå varför Obama och hans liberaler ser ut att vara på väg mot en katastrof i novembervalen. Eller varför råttor som Summers och Emanuel lämnar Obamas Titanic. Det som för en utomstående kan verka lite märkligt är att den grotthöger som för bara två år sedan var totalt uträknad redan är på väg in i den politiska värmen igen. För vad är de politiska grobianerna i "the tea party" om inte samma gamla krigshetsare, abortmotståndare, homohatare, hycklande kristna fundamentalister och marknadsfundamentalister som de som trängdes under George Bushs paraply - med ett nytt namn och en slafsig make-over?

I en fungerande demokrati hade valet inte stått mellan en höger light a la Obamas liberaler och en fundamentalistisk tokhöger som "the tea party". Men i USAs plutokrati är det pengarna som styr. I nio av tio fall vinner den kandidat med mest pengar i kassakistan. Alternativ till vänster om mitten är chanslösa, trots att det amerikanska folkets värderingar i ekonomiska och sociala frågor närmast kan beskrivas som socialdemokratiska.

Det fanns ändå en liten chans, i början av Obamas presidentperiod. Vad amerikanerna kallar "a window of opportunity". Hade den då omåttligt populäre Obama använt sin smekmånad och sitt politiska kapital till att genomföra några verkliga, efterlängtade reformer - som den offentliga sjukförsäkring han lovade i sin valkampanj - så hade läget nu förmodligen sett helt annorlunda ut. Istället visade sig USAs förste svarte president vara en försiktig general. En politisk insider som inte vill eller vågar utmana. Nu klagar han på att det är svårt att mobilisera ens övertygade kärnväljare att gå och rösta. Varför skulle de, de får ju ändå samma högerpolitik - oavsett vem som vinner valen!

"Change you can believe in" blev snabbt "No change, i cant believe it!". I Obamas misslyckande finns en läxa att lära även för rädda och vacklande socialdemokrater och socialliberaler på den här sidan Atlanten.

AB 1,