JASENKO OCH ANETTHÈ!

S

om synes så håller jag på att helrenovera det här stället. Så det blir inte mycket tid över för att skriva, fast det hade varit kul att hänga på näthat/nätkärlekdebatten. Det får bli någon annan dag. Men jag tycker inte att ni ska missa dessa två fifflande allianzare:
 
 
    Jasenko Selimovic, störig folkpartist med antikommunistisk tourettes - upprepar variationer på temat "men vill du ha det som i Sovjet"? till alla politiska motståndare till vänster om folkpartiet, och på senare tid också profilerad "man måste få snacka skit om invandrare utan att bli kallad rasist"-pajas, eller som amerikanarna säger, "concern troll".
 
 
    Jasenko har varit ute och åkt. För att bygga sitt eget varumärke inom folkpartiet inför kommande EU-val, där han kandiderar till parlamentet. Och skickat notan på 100 000 till skattebetalarna, vilket bryter mot regeringskansliets regler. Bland annat vill Jasenko låta skattebetalarna stå för 15 000 kronor av hans taxiresor.
 
 
    Och så har vi den gamla moderata trotjänaren Anetthé Zettergren som klagade högt och ljudligt över de höga skatterna i Sverige samtidigt som hon var i full färd med att förskingra skattebetalarnas pengar. Fyra och en halv miljon beräknas hon ha kommit över från landstinget genom affärsbedrägerier. Hon har också stulit en miljon från sitt ex, vars företag nu är på väg att gå omkull på grund av Anetthé. Själv sitter hon någonstans i Thailand vid en solig pool och förmodligen gnäller hon fortfarande över skatterna och lever loppan som bara moderater kan.
 
 
    Missa inte heller nyheter24s kartläggning av sverigedemokrater som sprider hat på nätet:
 
 
Share |
 
 
 

KATEGORI:Allmänt

Kommer vinster i välfärden bli en valfråga 2014?

M

antran som upprepas tillräckligt många gånger uppfattas som sanna. Men behöver inte vara det.
   Att de privata vinsterna i välfärden - den systematiska och grova skatteplaneringen, Caremas och Attendos räntesnurror, friskolornas vinstbonanza åt ägarna, försämringarna i verksamheterna som bekostar vinstuttagen, kommer att bli en stor valfråga i valrörelsen 2014 - upprepas som ett sådant 
mantra av politiska kommentatorer.     
   Visst har frågan sprängkraft! De sju partier som vill att privata företag ska kunna fortsätta dränera vår offentliga sektor på skattepengar (ofta utan att själva betala skatt i Sverige) har en massiv folklig majoritet emot sig. Till och med borgerliga politiker ute i landet är skeptiska.
   Jag vet inte någon annan politisk fråga där glappet mellan politiker och folk är så enormt. Trots alla heta debatter om invandringspolitiken är en majoritet av väljarna positiva till invandring, för att ta ett exempel.
 
 
   Samtidigt, just eftersom glappet är så brutalt stort mellan folkviljan och det politiska etablissemanget i denna fråga så finns det en uppenbar risk att privata vinster i välfärden aldrig kommer att tillåtas bli en fråga 2014.
   Sju politiska partier: (sd) (m) (fp) (c) (kd) (s) och (mp),  vill för allt smör i småland inte att frågan ska upp på dagordningen.
   Den socialdemokratiska partikongressen i april i år har utmålats som det Ragnarök där frågan definitivt ska avgöras. Men troligen kommer de socialdemokratiska gräsrötterna tvingas eller luras att gå med på någon halvhjärtad kompromiss som skyfflar frågan under matten och därmed räddar ansiktet på Stefan Löfvén.
   Efter det kommer varken socialdemokraterna eller miljöpartiet vilja prata mer om det hela. Såklart heller inte regeringen - med täta personkopplingar till Carema och Attendo - eller dess stödhjul SD, marknadsliberaler när det gäller.
 
 
   Regeringssidan kommer att försöka flytta fokus. Hälla bensin på lågorna på den enda debatt de kan starta som kan bli skränig nog för att dränka den folkliga vrede som vinster i välfärden orsakar. Vi ser redan taktiken: när regeringens politik misslyckas (som den gjort och kommer att fortsätta göra) så skylls det på invandringen.
   Efter åtta år i regeringsställning och med en lång rad politiska misslyckanden bakom sig (tänk "arbetslinjen") så kommer behovet av att skylla ifrån sig vara massivt.
 
 
   Saken kompliceras ytterligare av den roll som valarbetare som borgerlig massmedia tar på sig när det nalkas valår. Vi minns inte minst Expressens oblyga kampanjande för allianzen 2010.
   Både DN och Expressen har levererat god journalistisk just i granskningar av den vanvård som vinstmotivet i välfärden medför. Deras intresse av att genomföra den sortens granskningar 2014 kommer att vara minimalt.         
 
 
   Vänstern kan alltså inte hoppas på någon draghjälp i frågan från stora massmedia. Återstår möjligheten för vänsterpartiet och övrigt vinstmotstånd att vässa förmågan att sätta agendan själva. Makt ges inte bort gratis. Och vad som diskuteras i en valrörelse handlar i slutändan om vem som har makten över dagordningen.
   Den enda vägen framåt för vänstern är att inse nätets potential som arena för opinionsbildning. Mer om det i ett kommande inlägg.
 
 
   Samtidigt, droppe efter droppe, ett litet men stadigt nyhetsflöde som urholkar den svenska marknadsliberalismen. Den grund som sju av åtta riksdagspartier vilar på.
   Denna gång gäller det en religiös friskola i Göteborg anklagad för "mycket allvarliga brister". En skola vars rektor är den moderate medeltidsmannen och islamisten Abderizak Waberi:
 
 
"Våld mot elever, kränkningar av flickor, bönetvång och dålig undervisning.
GT har läst anmälningarna mot den muslimska friskolan Römosseskolan.
Det förekom saker som inte ska få förekomma på en skola, säger Hans Larson, enhetschef på Skolinspektionen."
 
 
Uppdatering: Chansen att vinstfrågan faktiskt ska ta sig in i valrörelsen 2014 ökade idag när LO presenterade sin modell, en ny vinstfri bolagsform, en lösning som ligger skapligt nära vänsterpartiets.
 
 
DN 1, SvD 1, 2,  AB 1, 2, GP 1,
 
 
Share |
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

"Jag har aldrig kallat mig nyliberal"

N

är centerpartiet valde Annie Lööf, med Margaret Thatcher som politisk förebild och med Ayn Rand och Robert Nozick som lektyr på nattduksbordet, skrev jag:
 
 
   "Frågan är hur mycket av den rent ekonomiska nyliberalismen som Annie Lööf vill skriva in i partiprogrammen? Plattskatt, alltså att skatterna ska sänkas radikalt för de rikaste, har hon ju tidigare tyckt verkat väldigt bra.
 
   Kan man tänka sig något annat parti än centern med så lite fingertoppskänsla att de bordar nyliberalismens Titanic i den stund som till och med råttorna övergett skutan?"
 
 
   Och hon verkar fast besluten att fullborda den förvandling av det gamla centerpartiet som hennes företrädare Bäver-Maud inledde. Snart dags att byta namn? "Högerpartiet" är ju ledigt sedan sjuttiotalet.
 
 
   Idag meddelar Annie iallafall att hon aldrig kallat sig "nyliberal". Och det kanske hon inte gjort, vad vet jag. Men hon har då aldrig missat ett tillfälle att uttrycka sin vördnad för nyliberalismens galjonsfigurer och prästerskap. Som när hon i lyriska ordalag hyllade den nyliberala sektledaren Ayn Rands pekoral till bok Atlas Shrugged:
 
 
   "Jag har precis läst färdigt tegelstenen Atlas Shrugged, skriven av Ayn Rand och jag är oerhört imponerad, både av gestalterna i boken men också filosofen Rand som på ett fantastiskt sätt beskrivit sin övertygelse i skönlitterär form.
 
   Atlas Shrugged slår alla mina tidigare böcker med hästlängder. Aldrig tidigare har en bok gjort mig förbannad, galen, hoppfull och tårögd på samma gång.
 
   Boken är maktkampen mellan kapitalism contra socialism, frihet contra tvång, vilja contra likgiltighet, människa contra staten.

   Dagny Taggart har blivit min hjälte."
 
***
 
   Hursomhelst är det bra att nyliberalism blivit ett skällsord i svensk politik, som till och med nyliberalerna själva skyggar undan. Synd bara att Annie Lööf, vad än hon kallar sig, fortsätter lägga nyliberala förslag. Som att sänka lönerna med 20-25 procent för unga.
   Som Ann-Charlotte Ahlstadt skriver, ett riktigt svinigt förslag, från en minister som själv tjänar 150000 i månaden men knappast är beredd att sänka sin lön trots att hon aldrig arbetat som minister förut och saknar all erfarenhet av jobbet.
   Att hon också saknar kompetens för det börjar bli uppenbart.
 
 
   Uppdatering 1: Den som inte vet vem Ayn Rand är kan ta sig en titt på den hör youtubevideon, där tanten bland annat förklarar varför hon är emot att samhället ska hjälpa handikappade barn, "det är att sänka sig till de efterblivnas nivå".
 
 
 
   Uppdatering 2: En annan som vill ha platt skatt är miljöpartiets ekonomiske talesman Per Bohlund, när han "tillåter sig att höja blicken".
 
 
 
 
 
 
Share |
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Expressen: "Det är dags att börja prata om klass!"

A

nna Dahlberg på Expressens ledarsida vill att vi ska börja prata om klass. Att snacka är ju som bekant gratis. Efter att helt korrekt ha konstaterat att ojämlikheten ökar i Sverige (något som internationella ekonomiska bedömare som OECD varnat för) och att socialdemokraterna med Stefan Löfven i toppen spolat ner all klassanalys i toaletten, så påstår Dahlberg att Fredrik Reinfeldt "är den som pratar mest om att hålla ihop Sverige". Att han samtidigt genom det politiska projekt han drivit som statsminister sett till att göra Sverige till ett extremt orättvist land med inkomstklyftor i USA-nivå spelar kanske mindre roll?
 
Sanningen är ju att klassamhället gjort en dundrande comeback i Sverige, under Fredrik Reinfeldts regim. Hans regering är ett gäng inbitna klasskrigare, förtrupper för de rika männen från Danderyd, Täby, Lindingö och alla andra överklassghetton i vårt land. 
 
Egentligen var klassamhället aldrig borta, men välfärdsstaten skymde sikten av det ett tag. Sex års högerregim har malt sönder den stötdämparen. Och Expressen är inte en del av motståndet mot högerpolitiken. Inte ens när Anna Dahlberg vill "prata om klass". För när hon slutar prata och börjar föreslå åtgärder så är det samma gamla Timbropolitik som högern alltid faller tillbaks på: regeringens "arbetslinje" gillar Anna Dahlberg. Att överhuvudtaget ta det ordet i sin mun idag 2012, när arbetslösheten efter sex års "arbetslinje" är rekordhög och stigande, kräver ballar av stål. Eller ett sjukt sinne för humor.
 
Men det är inte det värsta, det kommer i slutklämmen: klassamhället ska avskaffas genom lönesänkningar. Och inte då direktörernas löner, de som 2011 ökade sina inkomster med i snitt två arbetarlöner. Nej det är lägstalönerna på arbetsmarknaden som ska sänkas. Ja, du läste rätt. Järnladyn på Expressen vill sänka de redan fattigastes löner, med argumentet att det skulle vara ett slag mot klassamhället. Den svenska överklassen gapskrattar oss återigen i ansiktet.
 
Istället för att propagera för en ekonomisk politik som aktivt skapar nya jobb med löner som går att leva på - den sortens ekonomiska politik som gav Sverige full sysselsättning och rättvisa under hela efterkrigstiden fram till 90-talet - så vill Expressens ledarskribent sänka löner för städare, vårdbiträden och McDonaldspersonal. Det är så dumt - och fräckt - att man häpnar.
 
 SvD 1,
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Rajraj igår, Rajraj idag...


R

einfeldt i måndags: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."


Reinfeldt i tisdags: "Mina politiska motståndare väljer att lösa samhällsproblem genom att hävda  att de inte existerar!"



Jag är så otroligt, otroligt, otroligt trött på Fredrik Reinfeldts förslumning av den politiska diskussionen. Denna billiga buskretorik som kan vända på en femöring från en dag till en annan. Målgruppstestad, schlingmannskt PR-slickad våldtäkt av mottagarens öron. "Svenskarna är mentalt handikappade", skrev Reinfeldt i sin bok "Det sovande folket". Hans skamlösa retoriska sol-och-vårande - som uppenbarligen fungerar på rätt många - kan tyckas bevisa att han hade rätt.


Den Store Ledaren har i några års tid avfärdat de som uppmärksammat och velat göra något åt massarbetslösheten i vårt land med att "ni vill ha det som i Grekland!". En argumentation så billig att finansminister Anders Borgs egen f.d. finanspolitiska rådgivare kände sig tvungen att ta regeringen i örat.


När statsministern nu till slut själv tvingas ta i frågan så gör han det med ett goddag yxskaft. Regeringen Reinfeldt i ett nötskal:


"Vi har ingen massarbetslöshet i Sverige om man räknar bort invandrare, människor med handikapp och sjukdomar och de med lägst utbildning" (dvs de grupper som alltid har osäkrast ställning på arbetsmarknaden i alla konjunkturlägen).


Men fast vi inte har något arbetslöshetsproblem alls om man bara räknar på rätt sätt, så är det ändå viktigt att så fort en får chansen påpeka att de som vill göra något åt arbetslösheten "vill ha det som i grekland"."


Vi lever i den bästa av världar där alla viktiga personer har jobb och bostad och mår prima och passar det inte så kan ni alla åka till Grekland! Klart slut!


***


För övrigt är arbetslösheten bland inrikes födda idag högre än när Reinfeldts ekonomiska politik började gälla (Kvartal 1 2007: 5,8%, Kvartal 1 2012: 6,4%). Och hur man än räknar har Sverige minst lika hög arbetslöshet som det Anders Borg och Moderaterna (inte sossarna) kallade ”massarbetslöshet” 2006. (Lånat av Ali Esbati).


Invandrare, sjuka, lågutbildade, dessa grupper fyller funktionen som stötdämpare på arbetsmarknaden. De åker ut först när arbetslösheten stiger. Men om arbetslösheten stiger och hur hög den blir beror på helt andra saker: vilken ekonomisk politik och penningpolitik som bedrivs av regering och riksbank. Saker som Rajraj definitivt inte har någon lust att diskutera. Han pratar hellre "etniska svenskar" och "utrikes födda".


2014!


DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, AB 1, 2,







KATEGORI:Inrikespolitik

Politik är att vela?


O

lof Palme sa en gång: "Politik kamrater, det är att vilja något!". Det citatet kom jag att tänka på igår när jag hörde  sossarnas utrikespolitiske högste höns Urban Ahlin säga att Sverige, om han får som han vill, ska fortsätta exportera vapen till den religiöst extrema diktaturen Saudiarabien. Vapen som kung Abdullah sedan kan använda både mot den inre oppositionen och för att slå ner demokratirörelser i grannländerna, som saudierna gjorde i Bahrain förra året.


Igår kunde man också i en stort uppslagen DN-artikel läsa att Stefan Löfven återupprepar det nyliberala mantrat som gällt sedan Håkan Juholt avsattes från tronen. All kritik mot privatiseringar och avregleringar är som bortblåst:


"För oss är det inte viktigt att återreglera, att gå tillbaka till det som var. Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att se hur vi skapar bra verksamhet. När det gäller apoteken handlar det till exempel om kvalitetskrav, säger han."


Om politik för Olof Palme - som var en helgjuten internationalist och nog vrider sig i graven när han hör Urban Ahlin - var att vilja, vad är då politik för Löfven och Ahlin? Att vela? Eller kanske rakt av att kapitulera? Det låter onekligen inte lika lockande. I klass med Fredrik Reinfeldts "Jag vill varna för visioner!".


Palme hade också väldigt bestämda åsikter om det där med privata intressen och riskkapitalister i välfärden:





***


Igår läste jag också en intressant artikel av en tysk författare, Ingo Shultze, om "demokratins förfall". Han frågar sig: Hur kan det nyliberala systemskiftet bara fortgå i accelererande takt, mot medborgarnas vilja och trots att alla ser vilka katastrofala effekter det får? Politiken har blivit dysfunktionell, politikerna pratar inte längre om verkligheten. De törs inte ställa de rätta frågorna och vågar inte utmana den verkliga makten:


"Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ. Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten. Medborgaren reduceras till kund."

(...)

"De enkla frågorna ”Vem har nytta av det?”, ”Vem tjänar på det?” har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse."


Det tydligaste symptomet i Sverige på det Ingo Schulze skriver om är socialdemokratin. Partiet har kört in en återvändsgränd där det enda säkra verkar vara att, som Göran Persson i dagens DN, varna för visioner och hylla tigandet som politisk strategi. "Bara döda fiskar flyter med strömmen", stod det på ett klistermärke som vi ungdomsförbundare klistrade upp på väggarna på 90-talet. Stefan Löfvens socialdemokrati flyter med magen upp dit strömmen tar den. Jag vet faktiskt inte riktigt vad skillnaden mellan (m) och (s) är idag.


Shulze avslutar sin krönika med att nämna de 147 multinationella storföretag som delat upp världen mellan sig. Något som jag skrivit om här på bloggen. Läs! Förklaringen till politikens och demokratins haveri ligger just där. Den ekonomiska makten har tagit över tyglarna från politiken och driver folkvalda av alla kulörer framför sig. Den verkligheten kan man bara förhålla sig till på två sätt: motstånd eller kapitulation. Vänsterns uppgift är - såklart - att bjuda motstånd och erbjuda alternativ. Socialdemokratin funderade också en gång i tiden över alternativ till total kapitalmakt, men verkar en gång för alla ha valt kapitulation.


Läs också Lena Sommestad: Riskfyllt att inte stoppa vinsterna!


Bloggat: Karl-Johan Rahm, Ett hjärta rött, Nemokrati,


DN 1, 2, SvD 1, 2, AB 1, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, Arbetet 1,



Share |




KATEGORI:Inrikespolitik

En otäck opinionsmätning!


N

ej, jag tänker inte skriva att dagens opinionsmätning är "glädjande" eller "peppande". Den är deprimerande. Trots att de rödgröna går om både borgerligheten och SD och skulle få en egen majoritet om det var val idag. Varför då? Jo, för att det är uppenbart att den här svängningen i opinionen - liksom Allianzregeringens tidigare övertag - inte beror på att väljarna egentligen bytt åsikt i viktiga politiska frågor och anpassat sitt partival efter nya värderingar. Opinionskasten speglar inte höger- eller vänstervindar i någon större mån.


De beror inte heller på att partierna anpassat sig efter väljarna och lagt om kursen i några för dem  viktiga frågor. De politiska partiernas ställningstaganden i sakfrågor verkar spela en minimal roll för opinionsläget.
Bevis: Under den tid som socialdemokraterna återhämtat sig till ungefär de nivåer de låg på för ett år sedan har samtidigt den politiska debatten präglats av vanvårdsskandalerna i den privatiserade välfärden, eurokrisen och Sveriges anslutning till europakten, som Håkan Juholt beskrev som "en smyganslutning till euron". Varken vänsterväljare eller vänster-mittenväljare är särskilt tända på vare sig fortsatt vinstutdelning av skattepengar till Carema eller en svensk närmare anknytning till eurosamarbetet. Åndå belönar de det parti (s) och den partiledare (Löfvén) som vill just detta. Därför att sakfrågorna spelar mindre roll för opinionsläget än massmedias allmänna inramning av läget av typen "det går bra nu" eller "det är kris i partiet".


Just nu "går det bra" för sossarna och det börjar luta åt "det är kris" i moderaterna. Även om ingen riktigt kan förklara vad som rent konkret politiskt ändrat sig sedan förra månaden, då förhållandena var de omvända.  Massmedias vägar äro outgrundliga, liksom Gud faders.


Kanske dags att skriva om den svenska grundlagen: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket nyhetsredaktionerna i Stockholm?"


Många hånade Allianzen och moderaterna för deras totalt innehållslösa valaffischer med feelgoodbudskap inför valet 2010. Men kanske var de genidrag från sluge propagandaminster Schlingmann? Prata inte politik och vad ni vill göra, prata om hur bra ni är och hur kul ni har det?







Bloggat: Jonas Wikström, Krassman, Nemokrati,


DN 1, SvD 1, 2, AB 1, SVT 1, Ekot 1,


Share |






KATEGORI:Inrikespolitik

Dilsa Demirbag-Steen och dom 40 rövarna


D

et verkar som om Dilsa Demirbag-Steen har blivit påkommen med att dra fram "sanningar" om sina politiska motståndare ur bakdelen igen. Avslöjaren är Eva-Lotta Hulten på GP:


"På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens Nyheter och GP.

Är det sant?


Självklart inte.


I GP skrev Dilsa Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”. “Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter. Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter."


Det är nu inte första gången som Dilsa drar en rövare. Minnesgoda Jingeläsare har kanske inte glömt incidenten som fick henne att försvinna från DN (åtminstone ett tag). Eller vad sägs om hennes nitiska försök att utmåla vänstern, speciellt Andreas Malm, som Iranälskare?


Ali Baba hann med 40 rövare. Frågan är hur många Dilsa är uppe i vid det här laget? Eller kanske frågan snarare är om någon orkar bry sig tillräckligt för att hålla räkningen? Men hon ser ju snäll ut i TV iallafall. Förutom när hon är dumdryg och spelar översittare mot unga palestinska tjejer som verkar för fred och försoning.


Share |




KATEGORI:Inrikespolitik

Löfven försvårar samarbetet


F

ör en gångs skull håller jag med Maria Wetterstrand: Stefan Löfven försvårar för ett eventuellt rödgrönt samarbete. Palatsrevolutionen i sossarna, kuppen mot Juholt, tillsättandet av Löfven och de snabba politiska kursändringarna därefter har gjort det svårt - för att inte säga omöjligt - att tänka sig ett organiserat rödgrönt samarbete inför valet 2014. Kanske den "nya" socialdemokratin ska söka samarbete med de "nya" moderaterna istället? Politiskt börjar det ju bli svårt att se var den ena slutar och den andra börjar.


Ur en ren demokratisk synvinkel kan man fråga sig om det är lyckat att samarbeta med ett parti som byter fot i så tunga frågor som europakten, vinster i välfärden och kärnkraften över en natt, utan att tillfråga medlemmarna. Toppstyre är bara förnamnet.


Ur en politisk-taktisk synvinkel vore det självmord att ge sig i lag med Löfvens högersossar. De får stå där själva med skammen när nästa Caremaskandal briserar, när euron havererar, och när nästa allvarliga incident inträffar i något av våra svenska "toppmoderna" kärnkraftverk.


Valet 2014 bör stå mellan en trött regeringsallians och dess stödhjul SD mot och tre fristående oppositionspartier. Så får väljarna själva vikta vilken blandning av rött och grönt de vill ha i det rödgröna blocket. Och därefter, om en rödgrön majoritet vinnes, så kan förhandlingar inledas. Till skillnad från när Gudrun Schyman sjabblade bort den storartade valframgången för (v) 1998 bör den här gången de blanka vapnen tas med till förhandlingsbordet. Ska vänstern medverka i en politisk majoritet framöver så vill det fan till att det också ska bedrivas vänsterpolitik. Inte samma trötta harvande i mitten som de senaste 20 åren.


Apropå ingenting: Såhär låter det när ett oppositionsparti använder skallen och sätter en egen dagordning, istället för att bara anpassa sig efter andras: Ulla Andersson i Ekot om att använda AP-fonderna för att skapa jobb och miljöinvesteringar.


Bloggat: Jinge,


DN 1, 2, SvD 1, 2, AB 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

DN, Urban Ahlin och borgarbloggare arga på Jonas Sjöstedt


J

onas Sjöstedt har alltså blivit kontaktad av en person som står nära en afrikansk regering som erbjudit sig att vädja till Etiopien å de två fängslade  journalisterna Persson och Schibbye vägnar. Sjöstedt har konfererat med de fängslades anhöriga - som gett sitt samtycke till att gå vidare - men betonar att det inte förts en parallell diplomati till UDs. Till Sveriges Radio säger han:


"Om det hade uppstått en förhandlingssituation skulle jag självklart ha kontaktat UD, men det har inte hänt så mycket än."


Inget märkligt med det kan tyckas. En riktig skandal hade det däremot varit om Sjöstedt tackat nej till erbjudandet.


Det intressanta är snarare reaktionerna. Urban Ahlin hetsar upp sig. Diverse motståndarbloggar blir alldeles till sig i trasorna. Och DN - pravDaN - skriver en artikel som dryper av illa dold fientlighet. DN-skribenten Mats J Larsson försöker spela ut de anhöriga och Sjöstedt mot varandra:


"Vänsterpartiets nye ledare är, till skillnad från de anhöriga, missnöjd med Bildts hantering av frågan."


"Han har inte heller fått något direkt godkännande från de anhöriga."


(Till SvD säger Kjell Persson tvärtom att Jonas kontaktat dem och getts klartecken. Frågan är vad Mats J Larsson menar med "direkt godkännande" och varför det var viktigt för honom att klämma in detta weasel word.)


Sen hoppar Mats till nästa tuva och börjar prata om marxism-leninism, en koppling som inte heller är helt lätt att begripa. Och kastar in en till sneaky insinuation:


"Jonas Sjöstedt säger att hans personliga engagemang i frågan inte har något att göra med att Martin Schibbye tidigare varit politiskt aktiv på vänsterkanten. Martin Schibbye var i unga år chefredaktör för tidskriften Rebell, som ges ut av Revolutionär kommunistisk ungdom."


Säger den associationsbanan kanske mer om Mats J Larsson än om Jonas Sjöstedt? Mellan knäppskallarna RKU och vänsterpartiet råder det inga varmare känslor. Det behöver man inte läsa Rebell eller Proletären för att veta. Är det kanske snarare Mats J Larsson som känner att det av någon anledning blir mindre självklart att stå upp för journalistkollegors rätt att rapportera övergrepp mot civilbefolkningen i krigshärdar om journalisterna råkar tillhöra ett politiskt motståndarläger, och dessutom kan tänkas komma över information som kan skada den med DN lierade alliansregeringens utrikesminister? Väger Mats J Larssons lojalitet med regeringen tyngre än med fängslade journalistkollegor? Kan det vara så att DN-journalisten, sossepampen och borgarbloggarna bryr sig mer om att försöka få ett grepp på den där jäkla Sjöstedt som hittills varit så svårtacklad, än att två journalister som fängslats när de försökt berätta om brott mot mänskligheten eventuellt kan friges?


Just sayin´...


*Blink blink*


Insinuationsleken kan lekas åt båda hållen.


Det är överhuvudtaget slående vilken magsyra Schibbyes och Perssons reportageresa till en av jordens blodigare konfliktzoner gett såväl borgerligheten som extremhögern. Trollen i kommentarsfälten kacklar på om att de får skylla sig själva. Vad bryr sig väl en trollande allianzsupporter eller sverigedemokrat om massakrerade bruna människor, eller för den delen pressfrihet?


Bloggat: Nemokrati, Human Labrat,


DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1, 2,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

Vänsterpartiets opinionsraket


J

ag brukar inte skriva om opinionsmätningar. Enstaka mätningar är inte viktiga. Längre trender är mer intressanta. Och just nu seglar vänsterpartiet fram med en skön medvind i alla mätningar sedan kongressen i januari och framåt. I dagens Metro en ökning med nästan fyra procent!


Det blev som jag trodde: med Jonas Sjöstedt fick (v)i en partiledare som folk lyssnar på! Bilden av vänsterpartiet har förändrats. Kongressdebatten och partiledarvalet har gett något för vänstern så ovanlig som positiv media. Och det har tursamt sammanfallit med att andra frågor har seglat upp där vänsterns faktiskt är det enda tydliga politiska alternativet. Vanvårdsskandalerna i den privatiserade äldrevården. t.ex. Som socialdemokratiska Dalademokratens ledarsida skriver:


"Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet. Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse."


Eurokrisen sägs i analyserna gynna den sittande regeringen. I dåliga tider sluter väljarna upp bakom sina ledare. Men samtidigt är vänsterpartiet en tydlig röst mot en svensk anslutning till euron. När nu sossarna gör en kovändning och tillsammans med regeringen vill gå med i europakten så blir det ännu viktigare att påminna om att det svenska folket redan sagt nej till eurosamarbetet i en folkomröstning.


Båda dessa områden har (v) lyckats muta in. Det finns helt enkelt ingen annan att vända sig till. Vänstern har den genomtänkta analysen när sossarna och miljöpartiet raglar fram och tillbaka. Om den nya partiledningen är så smart som jag tror så planerar den redan för hur partiet ska kunna erövra nya politikområden, samtidigt som vi håller ett stadigt grepp om de redan vunna. De framgångar i opinionsmätningarna som nu duggar tätt ska ses  som en chans att muta in nytt territorium. Varken mer eller mindre. Då går det inte att luta sig tillbaks, nöjd med att ha tagit sig över den magiska tioprocentbarriären och nafsat milöpartiet i hälarna i tävlingen om att vara tredje största.


Nästa naturliga steg bör såklart vara att hoppa på safaribussen till Solsidan. För mot alla odds, till regeringen och det borgerliga etablissemangets stora vrede, så har en debatt om de snabbt växande klassklyftorna i regeringen Reinfeldts Sverige blossat upp. Kajsa Ekis Ekman skriver i Expressen:


"Det finns ett ord som beskriver just den här relativa fattigdomen på pricken. Nämligen utanförskap. Det var ni i alliansen som myntade det. Ert mål att "stoppa utanförskapet" bidrog till att ni kom till makten. Fem år senare har utanförskapet ökat i alla kategorier. Det finns inga yttre orsaker till det här. Ingen eurokris som i södra Europa, ingen skuldkris som i USA. Ingen naturkatastrof, inte krig eller resursbrist. Tvärtom - Sverige är rikare än någonsin. Vi har mer resurser än någonsin. Men för en allt större grupp svenskar spelar det här ingen roll. De lever under permanent kris, oavsett konjunkturen."


Precis som när det gäller eurohaveriet och de misslyckade privatiseringarna finns det egentligen bara en verklig oppositionell röst att vända sig till om man vill diskutera de växande klassklyftorna i Sverige. Sossarna och miljöpartiet kan i bäst fall talk the talk, men vågar inte walk the walk. (V)i vet vad som krävs: omfördelning från rik till fattig. Ekonomisk politik för full sysselsättning och omfattande investeringar i välfärdssamhället. Sånt  får två tredjedelar av den rödgröna oppositionen att kallsvettas.


Sen får nog miljpartiet se upp lite framöver också. Trots namnet så tycker jag att deras gröna färg flagnat på senare år. Logiskt sett så borde de ha klimatfrågan och miljöväljarna som i en ask. Men frågan är om de inte återigen snubblat över sina egna fötter i kapplöpningen in mot mitten. Förhoppningsvis kan vi se fram emot en hård match framöver mellan v-mp-c om vemsom ska bära ledartröjan i miljöpolitiken.


Sammanfattningsvis: det går bra just nu. Dags att jobba hårdare!


AB 1, 2, DN 1, SvD 1, Exp 1, SVT 1, Ekot 1,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

Gravöl för (kd)?


O

K, erkänner: Jag tittade på SVT Forums bevakning av kristdemokraternas trafikolycka - förlåt partiledarstrid igår. Det kändes lite snuskigt. Ett guilty pleasure liksom. Skadeglädje - den enda sanna glädjen!? Men jag - liksom alla andra som avviker från den kristna kärnfamiljsnormen - har många skäl att ogilla (kd), så vi kanske är förlåtna om vi frossar nu när moralistpartiet är på väg att begå harakiri? Inte hade han det lätt Göran Hägglund. Ofta verkar han vara trevligare än sitt parti, men igår såg han trött och sliten ut. Och Mats Odell - min självklara kandidat för (kd)s uttåg ur riksdagen 2014, han såg mer belåten ut än vad han borde. Som Alliansfritt Sverige träffsäkert kommenterade:


"Den ene har sabbat den andres planer på att bli partiledare, och den andre har sabbat den enes möjligheter att vara partiledare."



Annars slogs man av att de talare som uttryckte de mest inkrökt medeltida åsikterna var den yngre generationen ur KDU. Det känns bra för framtiden tycker jag, som helst vill se partiet försvinna bort från svensk politik. Det kristdemokraterna själva verkar vara mest stolta över, om inläggen från talarstolen är något att döma av, är att ha infört "valfrihet" (Carema) i äldreomsorgen och ha stiftat en lag (LOV) som kommer att tvinga de kommuner som hittills betackat sig för "valfrihet" (Carema) att släppa in dessa vård-och omsorgsprofitörer i de skattefinansierade verksamheterna. Det där med att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen är inget för dagens kristdemokrater. Som jag skrev när Maria Larsson, vår kristdemokratiska äldreminster var ute och försökte lägga ansvaret för Caremaskandalerna på sossarna och personalen:


"En annan biblisk berättelse handlar om hycklarna - de som säger en sak och gör en annan. Minns Maria Larsson den? Kanske dags för lite bibelstudier i (kd)?"


Visst är det ändå lite ironiskt att "moral och etikpartiet" (kd) ger oss denna uppvisning i taskighet och fulspel? Att ombuden mangrant gick upp i talarstolen och sade sig njuta av den fantastiska stämningen i kongressalen kunde ju liksom inte riktigt dölja de vassa knivarna som for genom luften. Om nu bara Marcus Birro kan övertalas att borda det sjunkande skeppet också så vore det pricken över i!


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2, SvD 1, 2, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, 3,


Share |




KATEGORI:Inrikespolitik

Miljöpartiets accelererande urkukning


E

n gång i tiden gillade jag miljöpartiet. Så mycket att jag ett val lekte med tanken att rösta på dem. Men trots att (mp) ibland verkat vara ett radikalt parti, som fört in nya dimensioner i politiken och vågat prova fräscha grepp som delat ledarskap och begränsade mandatperioder för förtroendevalda, så har det också alltid funnits en grundläggande osäkerhet om var de står. Hur ser de på klassamhället? Är det ett problem att den ekonomiska makten ligger i ett fåtal kapitalisters och bankirers händer? Att de rika blir rikare och de fattiga fattigare? Ett parti utan tydlig plats på höger-vänsterskalan riskerar att bli en vindflöjel som följsamt vänder sig åt det håll som vinden blåser för tillfället.


Under 2000-talet har snålblåsten från höger varit styv. Och den gröna maskrosen har blivit alltmer frostnupen. Glöm "melonerna" - gröna utanpå och röda inuti - som de kallades av borgarna på 90-talet. "Vindruvorna" kanske passar bättre idag? Ibland gröna men oftast blå-lila.


Av den en gång tydliga EU-kritiken verkar det inte återstå ens en tummetott. Idag meddelar språkröret Fridolin tillsammans med några andra övermogna vindruvor att miljöpartiet kan överväga att rösta för ett svenskt deltagande i den antidemokratiska europakten. Vad innebär denna pakt i korthet? Till att börja med så ska bankernas skinn räddas. De som försatt EU och eurozonen i den kris man befinner sig i ska hållas skadeslösa. Åtminstone om Merkozy får styra. Istället ska medlemsländernas ekonomier underställas eurokraternas och Europeiska Centralbankens förmyndarskap. Alltså: de eurokrater och den centralbank som totalt misslyckats med att vända den sjunkande EU-skutan på rätt köl ska få en chans att tränga sina destruktiva tentakler ännu djupare in i medlemsländernas ekonomier. Redan har folkvalda regeringar i Italien och Grekland avsatts och ersatts av EU-godkända byråkrater. Demokrati står lågt i kurs i Europa just nu. Finanstidningen Forbes funderade nyligen på om inte en militärkupp vore det bästa för Grekland.


Europakten är ytterligare ett steg på den väg där åtstramingspolitik och svältkurer - alltså den politik som skapat permanent ekonomisk kris i såväl Grekland som på Irland, som i baltstaterna - blir grundlagsfäst. I praktiken kommer det inte att spela någon roll vilken regering som medborgarna väljer, de tvingas bedriva samma politik oavsett ideologi. Som LO-ekonomen Monica Andersson skriver:


"Spelar det med andra ord ingen roll vilka politiker som sitter vid makten? Ska regleringar se till att ”rätt” politik förs, oavsett vilka politiker som har makten för tillfället? José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, säger sig inte vilja ge sig in i ”filosofiska debatter” av detta slag. Men demokrati är inte en filosofisk fråga. Det måste få finnas skillnader mellan medlemsländerna beroende på vilka politiska partier medborgarna röstar fram som sina representanter."


Man undrar hur Fridolin och gänget tänkte finansiera den "gröna New Deal" som de skriver om i debattartikeln, underställda ett EU-regelverk som inte tillåter en expansiv ekonomisk politik med investeringar för framtiden? Roosevelts New Deal, som man sneglat på, var ju ett gigantiskt investeringsprogram som den amerikanska staten genomförde för att lyfta USA ur 30-talets stora depression, som liknande den EU och USA befinner sig i nu. Programmet skapade en mängd nya offentliga jobb, byggde vägar, hus, parker och en massa andra nyttigheter och fick - till stor del med lånade pengar - snurr på de ekonomiska hjulen igen. Bättre att bygga i en depression då kostnaderna är låga och folk skriker efter arbete, var tanken. Men med EUs nya budgetregler - som (mp) vill ansluta oss till - hade Roosevelt, allmänt ansedd som en av USAs mest framgånsrika presidenter, varit rökt.


Mer blågrönt knas leverar Per Gahrton, miljöpartiets chefsideolog och bas på den gröna tankesmedjan Cogito. Vänsterpartiets kongress tog det kontroversiella beslutet att ingen av våra förtroendevalda heltidspolitiker ska tjäna mer än 27500 kronor i månaden efter skatt. Helt logiskt, då partiet länge har protesterat mot de höga politikerlönerna och menat att folkvalda inte ska leva på en ekonomisk nivå som skiljer sig alltför mycket från sina väljares. Det beslutet har gett Gahrton sura uppstötningar:


"Löftet om ett tak för politikerlönerna i Vänsterpartiet är ett utslag av klassromantik och ett politiskt självmål". 


Vidare:


"Lösningen på den radikala politikens dilemma är inte att de som väljs av folket tvingas jobba på halvfart genom lägre lön än alla de starka krafter de har emot sig."


Den folkvalde som anser att 27500 kronor (efter skatt) är en så låg lön att den kan tillåta sig att "jobba på halvfart" är väl direkt olämplig för sin post, åtminstone i ett parti som säger sig vilja företräda arbetarklassen och de lågavlönade? Jag hade väntat mig att borgare och sossar skulle spy galla över detta beslut, de som glatt dunkar varandra i ryggen och höjer sina löner utan samvetskval. Men Per Gahrton? Av den gröna radikalismen från 80-talet finns inte mycket kvar.


Och ingen har väl missat att miljöpartisterna är minst lika privatiseringstokiga som Allianzpartierna? Isåfall rekommenderar jag det här blogginlägget skrivet mitt under svallande Caremakissblöjeskandal:


"Miljöpartister är blinda för att kapitalismens grundläggande funktion är att vinstmaximera, till varje pris. När man släpper in kapitalister i välfärdssektorn blir det till slut som vi kunnat läsa om i tidningarna de senaste dagarna. Är de gröna också blinda för vad vinstmaximeringsprincipen haft för effekt på vår miljö och vårt klimat?"


Bloggat: Birger Schlaug,


SvD 1, 2, 3, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, och Joe Stieglitz, Nobelpristagare i ekonomi, om "Självmordspakten"


Share |


KATEGORI:Inrikespolitik

Lena Mellin, som ett brev på posten...


J

ag har inte en aning om hur det gick för Juholt idag på partimötet som enligt media skulle avgöra hans framtid. Har jobbat hela dagen och inte hunnit kolla nyheterna för att bilda mig en egen uppfattning. Men en sak var säker som amen i kyrkan: att Lena Mellin skulle skriva ner honom. Jämför KG Bergströms kommentar till Expressen med Mellins till Aftonbladet:


Håkan Juholt talade till ett parti som upplever stor kris just nu och hans uppgift var att ingjuta mod och hopp i partiet. Han lyckades.
– Som väntat var det ett retoriskt skickligt tal där han fick många applåder, säger K-G Bergström. Bergström ser Juholt som den retoriskt mest skickliga partiledaren i Sverige.
– Men det var inga nyheter i talet. Det var hård kritik av samhällsutvecklingen av den borgerliga regeringen, säger K-G Bergström.


– Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt lamt tal och han fick också ett lamt mottagande. Det var ingen riktigt glöd. Han hade väldigt lite att säga. Jag har hört stora delar av talet förut, säger Lena Mellin. Håkan Juholt lyckades inte övertyga de 120 ombuden, enligt Mellin. Den sista applåden var lång – det var allt.
– Innan var de pliktskyldigt över applåderna. Det kom två fniss, men inga skratt. Mottagandet var svalt. En del klappades inte ens händerna på slutet utan reste sig upp och gick, säger Lena Mellin.


Share |


KATEGORI:Inrikespolitik

Alltså sossar...


J

ag har knipit käft. Ända sedan hyresdrevet mot Juholt lade sig. Tänkt att det är ju iallafall inte min business, inte mitt parti, inte min partiledare. Sossarna får tvätta sin egen smutsiga byk. Det Aftonbladet och övrig media gjorde mot er när drevhundarna jagade Juholt till helvetets portar, skällandes om "hyresfusk" och "glasklara regler" som visade sig inte ens existera, var skamligt. Men den interna kannibalism som ni sysslat med sedan dess är värre.


Om ni inte vill ta hand om er partiledare bättre så är det väl er sak, har jag tänkt och försökt låta bli att registrera de många saker i den pågående kampanjen som skulle få mitt blod att koka om jag vore sosse: högerfalangen, med iskalle Östros i spetsen, som flinkt sticker knivar i ryggen. Mediaeliternas uppenbara förtjusning över att få deras hjälp med att avpolettera den töntige lantisen Juholt, som inte verkar fatta att man bara får vara folkpartist och jaga Stockholmsmedelklassen om man är partiledare för sossarna idag. Det vältajmade läckandet av skitsnack som föder nya löpsedlar varje dag och ger Aktuellt ständigt nytt material till deras stående inslag; "Krisen i socialdemokratin". Vägran att svara redigt på den enkla frågan om förtroende.


Jag är glad att jag inte är socialdemokrat. Glad för mitt blodtrycks och mitt mentala välbefinnandes skull. Men orolig över att den här katastrofregeringen vi har inte får det motstånd den förtjänar. Nu det senaste: Rosengren, Östros och Österberg träffas för att intrigera äta middag. Rosengren "råkar" läcka ut sin förhoppning att Juholt ska avgå till media? Bara "råkar". Jösses. 


Nån. Jävla. Ordning. Får. Det. Vara. I. Ett. Parti! Eller?


Jag vet, det var CH Hermansson som sade det, inte nån av era. Men ändå! Hur länge ska sossehögern få dansa samba på er partidemokratis grav? Har de inte åstadkommit tillräckligt med elände redan? Jag vet att ni inte gillar att höra det, men Carema, friskolor, växande klassklyftor, arbetslöshet, EU-anpassningar... Det är inte bara borgerligheten som bidragit till att göra Sverige till en nyliberal lekstuga. Nu kräver den trötta gamla partihögern med så mycket på sitt rymliga samvete Juholts huvud på ett fat. Ska de få det också?


P.S: Nej jag tycker inte att Juholt inte förtjänar kritik. Det gör han. Jag har sagt mitt om hans politiska velande. Men var är proportionerna?


DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2, 3, 4, Exp 1,


Share |


KATEGORI:Inrikespolitik

Moderaternas motstånd mot demokratin


M

oderaternas försök till förfalskning av sin egen historia har det snackats en hel del om i veckan. Och tur är väl det. Förmodligen har partiledningen blivit så höga på sina egna spinns att de tror sig komma undan med precis vad som helst. Massmedia är ju oftast Reinfeldts lydiga knähundar. Men den här gången tog de i så de sprack. Jag har inte så mycket att tillföra till det som Åsa Linderborg skrev igår i Aftonbladet. Men när nu moderaterna idag drar lögnkvarnen ett varv till så kan vi ju titta på några citat från just rösträttsstriden. (Innan namnbytet hette moderaterna högerpartiet):


"Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde."
Högerns tidigare statsminister Hjalmar Hammarskjöld (eller Hungerskiöld som han kallades i folkmun) i riksdagens rösträttsdebatt 1918.


"Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten lägges i deras hand som är minst kompetenta att hantera den."
Hjalmar Hammarskjöld i riksdagens rösträttsdebatt 1918


"Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag."
Högerns Ernst Trygger i samma debatt


"Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen"
Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen


"Det är skam när Sverige ska styras av de som är minst lämpade för det."
Högerns partiledare vid genomförandet av rösträtt för kvinnor


"När den av högern behärskade första kammaren gav sitt medgivande till 1918-21 års författningsreform, skedde det däremot knappast frivilligt annat än i formell mening. Högern accepterade en på laglig väg genomförd demokrati hellre än att riskera en revolution ...
Det var ej partiets eget val, icke det statsskick man ansåg vara det riktiga, i varje fall icke vid denna tidpunkt."
Gunnar Heckscher, f d partiledare för Högerpartiet, om rösträttsreformen


"Demokratin undergräver helhetens intressen, leder till demagogi och bossvälde och hotar det allmännas bästa"
Gösta Bagge 1914, senare högerledare efter Arvid Lindman.


"Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp."
Jarl Hjalmarson 1928, som blev partiledare efter kriget och var det ända tram till 1961. Vid tiden var han medlem i högerns ungdomsförbund.


Det finns många fler på sajten socialist.nu.


Visst har många partier saker i sin historia som de nog skulle vilja gå tillbaks och ändra i efterhand. Både moderaterna och (framför allt) centerpartiet flörtade rätt hårt med nazismen. Socialdemokraterna åsiktsregistrerade och förföljde kommunister och andra oliktänkande i fackföreningarna och tvångssteriliserade. Folkpartiets Jan Björklund ville att Sverige skulle skicka trupper till USAs korståg i Irak och partiet har stött både USA och Israel i vått och torrt när länderna begått övergrepp mot mänskliga rättigheter och folkrätt. Sverigedemokraterna stöddemonstrerade för mördaren Lasermannen på 90-talet och har kopplingar till nazistiska grupper i nutid. Vänsterpartiet hade kontakter med kommunistpartier från stater som var enpartidiktaturer och var sena med att helt bryta med det kommunistiska arvet. Klart det är frestande att gå tillbaks och skriva om. Men så mycket mer hedervärt att erkänna begågna misstag - som man kanske till och med lärt sig något av - och sen gå vidare.


Politisk historia är intressant. Ibland visar sig saker vara rätt annorlunda än man trott. Hur många ungmoderater som lärt sig rabla hemläxan om de hemska kommunisterna skulle till exempel gissa att det parti de skäller för  odemokratiskt var en av pådrivarna för allmänn och lika rösträtt? Politisk historia borde alla läsa. Men politiserad historieskrivning tjänar ingen på. Och det moderata försöket till historieförfalskning är snäppet värre, ren lögn.


Glöm tanken på politiska arvssynder. De fel som begåtts i historien kan vi faktiskt inte lasta de nya generationerna för. Det är dessutom onödigt. Dagens politiker kommer att begå nya misstag som vi kan skälla ut dem för. Men när moderaterna försöker ljuga om sin historia så måste såklart de som vet hur det verkligen gick till ryta ifrån.


SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, AB 1, Exp 1, DN 1,


Share |


KATEGORI:Inrikespolitik

Juholts stora svek är politiska!


I

skrivande stund debatterar Håkan Juholt för sin politiska överlevnad i riksdagens partiledaredebatt. Han gör det bra dessutom. Vilka nerver karln måste ha! Efter att ha löpt massmedialt gatlopp i snart en vecka så verkar han nästan oberörd. Igår var jag säker på att han skulle få gå inom kort. Idag inte helt. Hyresslarvet - eller fusket, vi vet inte riktigt än - har andra redan skrivit så mycket och så upprört om. Jag har inte mycket att tillägga. Jag har alltid tyckt att politiker ska leva på vanliga arbetarlöner och inte gödslas med förmåner. Varför ska en politiker som tjänar så bra som Håkan Juholt behöva torska på några tusenlappar i månaden i hyresbidrag? Dumsnålt!


Men nåt är ändå skevt i det här dramat. Och nej, jag tänker inte skriva om att Annie Lööf kan göra samma bidragstrixande som Juholt, och dessutom låta sig mutas av biltillverkare, utan att behöva löpa gatlopp i en vecka, jagad av blodvittrande drevhundar, eller varför media - så kaxiga mot sossar - är så rädda för att ställa Carl Bildt till svars för sina solkiga oljeaffärer. Att media dömer sossarna och vänstern hårdare vet vi redan.


Nej, min fråga är: Vad är Juholts värsta snedsteg? Att han - medvetet eller omedvetet - låtit staten betala några tusenlappar extra för hyresrätten i Västertorp? Eller att han på så kort tid hunnit svika så många av de politiska förhoppningar som investerats i honom, redan backat från så många löften?


Juholt blev vald på ett vänstermandat (egentligen rätt klassiskt socialdemokratiskt, men i dagens politiska klimat räcker det för att låta radikal). Han lovade i sitt linjetal på kongressen bland annat att se över det orättvisa pensionssystemet och kritiserade de låga kvinnolönerna i den offentliga sektorn. Så här refererade Flamman den partikongress där Juholt blev vald:


"Det är ingen överdrift att konstatera att debatten i kongressalen på Stockholm Waterfront förhöll sig till vänster om var Socialdemokraterna har befunnit sig de senaste åren. Trygghet, välfärdssatsningar och retorik som ibland påminde om en Vänsterpartikongress återkom."


Hur det gick sen vet vi. Redan dagarna efter började Juholt backa. Ingen pensionsöversyn. Istället för höjda kvinnolöner i den offentliga sektorn - praktikanter. Högersossen Tommy Waidelich utsågs till ny ekonomisk talesman. Redan där började man ana ugglor i mossen. Och turerna runt Waidelichs första budget som lades i riksdagen förra veckan, som svängde 180 grader i socialdemokratiska hjärtefrågor som a-kassan, sjukförsäkringen och RUT-avdraget sen!? Över en natt hade partiet plötsligt förflyttat sig till höger om allt som högersossen Mona Sahlin någonsin vågade föreslå. Inte konstigt att riksdagsgruppen gjorde uppror. Men hur kan det gå till så?


Frågan hur en partiledare kan inbilla sig att det är OK att bara byta politik över en natt, dumpa landets arbetslösa och sjuka i diket och istället börja jaga rika marginalväljare i Stockholm, lova en översyn av ett perverst pensionssystem ena dagen och nästa bidra till (eller åtminstone inte protestera mot) att det görs det ännu lite mer perverst genom att lägga pensionsspararnas pengar i högriskfonder, är i grunden samma fråga som hur denne partiledare kan vara så slarvig (eller bedräglig, vi får se) med sin privatekonomi. Var tog gräsrötterna vägen? De där inbitna, envisa folkrörelsesossarna som med sitt svavelosande rättvisepatos kunde få varje partiledare att drömma mardrömmar om nätterna? Var de de första offren i "rosornas krig" på 80-talet? Avvecklades de i ett krispaket från regeringen Carlsson 1991, tillsammans med politiken för full sysselsättning? Bantades de sönder av Göran Perssons svångremspolitik på 90-taket? Tills de återvänder och tar tillbaks tyglarna i sitt parti från högerspöken som Tommy Waidelich och tvingar partitopparna att börja ifrågasätta sin egen privilegierade livsstil, så kommer socialdemokraternas kris att vara konstant.


Håkan Juholts stora misstag var att han inte vågade bli den ledare som socialdemokraterna är i så skriande behov av, den som vågar sätta stopp för 20 års slirande åt höger; nedskärningar, marknadsanpassningar och privatiseringar. Hans stora svek var att inte plocka upp den historiska röda tråden: hur gör vi Sverige till ett rättvisare, mer jämlikt och mer solidariskt samhälle? Om han förtjänar att tvingas bort från jobbet för något, så är det det.


Läs Lasses blogg, om att sila mygg och svälja kameler!


AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2, 3, 4,



KATEGORI:Inrikespolitik

Greider om socialdemokratins rädsla för kommentariatet


E

n briljant Göran Greider om rödgröna budgetmotioner: "Förra gången finanskrisen slog till blev socialdemokratin närapå stum. Veckor, månader och år gick utan att den dåvarande s-ledningen lyckades formulera en annan syn på ekonomisk politik än den som ansvarsfullhetens apostlar saluförde - dvs i praktiken åtstramningar med permanentad massarbetslöshet som följd.


Vad säger då Vänsterpartiet i sin budgetmotion? Även där talas det inledningsvis om behovet av en ny färdriktning i den ekonomiska politiken. Men i den analys som sedan följer av orsakerna till den nuvarande ekonomiska krisen görs nödvändiga och viktiga kopplingar till såväl eurons skuld som till själva det kapitalistiska systemet. Är det bara ord och marxistisk retorik?


Nej. Jag tror att det har ett egenvärde att vid ingången till det som kan bli en riktigt djup lågkonjunktur markera en idépolitisk ram kring det egna tänkandet. Det gör Vänsterpartiet. Om någon vanlig människa skulle få för sig att läsa såväl socialdemokraternas som Vänsterpartiets budgetmotioner tror jag att Vänsterpartiets skulle ha långt mer att ge vad gäller klargöranden av sammanhang - t ex kring den grundläggande problematiken kring euron. Här ljuder också den konjunkturpolitiska fanfaren klart och principiellt: ”Förutsättningarna för regeringen att föra en mer expansiv finanspolitik är annars mycket goda.”


Poängen är den att en socialdemokrati vid full intellektuell vigör absolut skulle kunna säga precis det som Vänsterpartiet gör - men man vågar inte det. Eller kanske har man glömt bort att eller hur det kan sägas. Rädslan för att stötas sig med det borgerliga politiska kommentariatet är alltför stor."


Jag skrev tidigare i år, efter att Håkan Juholt blivit manglad av det svenska politiska kommentariatets högadel:


"Om (s) vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet."


Än så länge har det väl gått sisådär med det. Sossarna sneglar fortfarande ängsligt mot den påstådda medelklassen i Stockholm som förväntas marschera i takt till Margit Silberstein och Mats Knutssons politiska propaganda analyser. Den halvfärdiga budgetmotion som läcktes förra veckan var ett skräckexempel på detta. Det underlättar såklart något oerhört för moderaterna som nu riktat om Karl Roves kanoner från valrörelsen 2010 från hatobjektet Mona Sahlin mot det nya hatobjektet Håkan Juholt. Om ledord för valrörelsen 2010 var "toblerone" så lär det nog bli "velig" 2014.


Mer om budgetmotioner: DN 1, 2, 3, SvD 1, Arijan Kan, och Emil Broberg om moderaternas negativa kampanjstil.


KATEGORI:Inrikespolitik

Arbeitslinjen sågas vid fotknölarna


N

ån som minns "utanförskapet"? Det där som Reinfeldt och Borg vann valet 2006 på att prata om? Det begreppet föll rätt snabbt i glömska, förmodligen eftersom regeringens politik minst av allt minskade något utanförskap. Liksom "arbeitslinjen" inte minskat arbetslösheten. SvD gör idag en saklig genomgång av arbetslösheten i Sverige och hur den (inte) påverkats av regeringens arbeitslinje:

"En jämförelse mellan augusti 2006 och augusti 2011 visar att antalet sysselsatta nu är 195 000 fler än då, ett jobblyft som Anders Borg ofta lyfter fram. Men andelen av befolkningen som jobbar har inte ökat. Sysselsättningsgraden har sjunkit några tiondelar jämfört med augusti 2006. Befolkningen har ökat mer än jobben. – Det är begripligt att politiker lyfter fram antalet sysselsatta, det ger ju en mer fördelaktig bild. Men det är sysselsättningsgraden som är det viktiga, säger professor Lars Calmfors.

Arbetslösheten ligger i stort sett på samma nivå som i augusti 2006. De långtidsarbetslösa är fler. Finanskrisen stökar till jämförelsen, men kritikerna får en chans."

 

Artikeln avslöjar också varför regeringens politik blivit ett fiasko:

 

"Tesen bakom den nya politiken är att om fler söker jobb, kommer sysselsättningen på sikt att öka."

 

Själv har jag en egen tes, som är ungefär lika välgrundad: Om en miljard kineser hoppar samtidigt så kommer jorden att ändra omloppsbana. Om man inte är helt indränkt i högerpropaganda borde det vara rätt lätt att begripa att det enda man uppnår genom att pressa arbetslösa hårdare - och att skicka cancersjuka till arbetsförmedlingen - är att företagens och den offentliga sektorns personalavdelningar drunknar i CVn. Vill man pressa ner arbetslösheten får man börja i den andra ändan.

 

Istället för att piska arbetslösa att tävla hårdare om de få jobb som finns, skapa fler jobb! Det krävs ingen Nobelpristagare för att räkna ut hur det går till. Anställ fler i den offentliga sektorn. Det behövs. Omfördela pengar i samhället från topp till botten, Robin Hood style. Det ger människor med svag ekonomi möjlighet att efterfråga mer varor och tjänster, vilket gör att företagen kan expandera. Satsa på en grön energiomställning, där borde många nya jobb kunna växa fram.

 

Arbetslösheten avskaffar inte sig själv bara för att man sänker skatter. Isåfall skulle de länder med lägst skattenivåer inte ha någon arbetslöshet, och det förhåller sig tvärtom. Det krävs politik och politiker som vill något mer än bara ett jobbskatteavdrag till. Låt mig gissa att "arbeitslinjen" snart kommer att gå samma öde till mötes som "utanförskapet", slängt på den retoriska skräphögen när det blivit alltför skämmigt.

 

 

KATEGORI:Inrikespolitik

Platta gröna drömmar


A

tt Annie Lööf vill att rika ska betala mycket mindre skatt (så kallad "platt skatt") har jag redan skrivit om. Liksom att hennes politiska förebild heter Ayn Rand, som inte tyckte att samhället skulle ta hand om handikappade barn eftersom det är att sänka sig till "de efterblivnas" nivå. Att centerpartiet väljer en nyliberal partiledare i ett läge där nyliberalismen är ett politiskt konkursbo förvånar inte. Vilset parti söker tappad identitet. Har tröttnat på att böka runt i bondmyllan med folkdräkterna. Letar hellre runt Stureplan. Godare drinkar där. Och en massa andra nyrika (centern blev nyligen Sveriges rikaste parti) som uppskattar tidsfördriv såsom vaskning och kolasnortning.


Förvånad blev jag däremot igår när jag läste i Aftonbladet om det nya (m)iljöpartiet:


"Fridolin jagar folkpartiväljare med ­lärarlöner och misslyckade försök att ­låta som Barack Obama, Åsa Romson syns ­inte till, Maria Ferm dricker te med ­Tobias Billström, budgeten formuleras av en kille som drömmer om platt skatt och från sidlinjen twittrar Maria Wetterstrand med sina nya kompisar från ­högertankesmedjan Timbro."


Också Per Bohlund, miljöpartiets ekonomiske talesperson, drömmer visst platta drömmar. När han som han själv säger, "tillåter sig att lyfta blicken". Jag var tvungen att läsa om för att tro det.


Vi tar det igen: När miljöpartiets ekonomiske talesperson tillåter sig själv att drömma så drömmer han om platt skatt. Vilket innebär massiva skattesänkningar för de rikaste. Vilket innebär att det blir mycket svårare att använda skattesystemet till att omfördela pengar från rik till fattig. Vilket är en politisk idé som är så galet högerradikal att den mest brukar tilltala människor som läser böcker av författare som anser att samhället inte ska ta hand om handikappade barn eftersom det är att sänka sig till "de efterblivnas nivå". Utan tvekan har miljöpartiet de gröna skiftat nyans på senare tid:



Kanske man vill försöka fylla det mittenhögerutrymme som centerpartiet tidigare ockuperade i svensk politik, när nu centern går in för att spela ytterhöger? Men behöver vi verkligen två urblekt dollargröna vindflöjlar i svensk politik, som precis som Groucho Marx har nya principer om vi inte gillar deras gamla? Slå ihop och låt Per Bohlund och Annie Lööf i fortsättningen drömma sina platta drömmar tillsammans.






AB 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2, 3,

Share |

KATEGORI:Inrikespolitik