gentligen tänkte jag inte skriva nåt om Husbyupploppen som nu spritt sig tlll andra ställen runt Stockholm, bland annat min egen gamla förort. Dels för att mycket klokt redan sagts av andra. Dels för att jag tror att det som driver på kravallandet är uppmärksamheten i media och allt annat snack. Men jag såg en uppdatering på facebook som jag ville publicera vidare därför att den, i all anspråkslöshet, säger allt:

 

 

    Det är förbannat tröttsamt med den gamla vanliga kräkreflexen som stökigheter i förorter utlöser hos en stor del av Sveriges befolkning: "jävla invandrare", "hårdare tag", "skicka in militären". Såna människor kommer aldrig att förstå några samband mellan nedskärningar, arbetslöshet, sociala orättvisor och kriminellt beteende. Därför att de inte vill förstå dem. Det är lättare att smeka sina egna fördomar än att försöka förstå några sammanhang. Men den som inte förstår orsaker kan inte komma med några fungerande lösningar. Den kan bara vara en gapig del av problemet.

 

 

    Det är också tröttsamt med folk som utropar vandaler till politiskt medvetna förkämpar för den misshandlade förorten. Jag tror inte att de som bränner bilar och härjar i förorterna ens ser sig själva som politiska aktörer, mer än i undantagsfall. Det är där problemet ligger. Förortens folk, de som har allra mest att vinna på politisk organisering, är sällan organiserade. Röstar ofta inte ens. Medan uppställningen på valdagen är total i överklassghetton som Danderyd och Täby. Överklassen vet vikten av att spela det politiska spelet. De spelar det väl. Se bara på hur Sverige har utvecklats under Reinfeldt. De rika vinner, på orter som Husbys bekostnad. De växande klyftorna blir en tryckkokare. Till slut exploderar det och locket flyger iväg. Kidsen som kravallar är inte lösningen på något problem. De sätter fingret på ett problem åt oss. Skriker så att vi inte kan ignorera det. Men de löser inget. De kan mycket väl ställa till det än värre för sig själva och för alla som bor i områdena. Det beror på var debatten tar vägen.

 

 

    Min spontana tanke när jag ser folk slå sönder sin egen förort går till en anekdot som jag tror kommer från Alice Miller, barnpsykologen som bland annat analyserat Hitlers barndom. Den handlar om en familj där pappan misshandlar mamman. Mamman slår i sin tur barnet. Barnet slår frustrerat i golvet. Vissa kanske tycker att jämförelsen förringar det våld som förortsungarna använder. Men tänk på det: hur kan maktlösheten bli tydligare än när folk i frustration slår sönder sitt eget bostadsområde? Som barnet som slår ut sin ilska på golvet, därför att det inte vågar slå pappa eller mamma.

 

 

    Viktigt är att polisens roll i skeendet i Husby diskuteras igenom noga. Det luktar fisk lång väg, både om den utlösande incidenten - den ihjälskjutne mannen - och de övergrepp som alltför många civila Husbybor vittnar om för att det ska röra sig om slump eller oväsentligheter. När vi gått till botten med varför polisen agerat uppenbart provokativt så kan vi börja diskutera kravallkidsen.

 

 

 

    Några som skrivit bra om upploppen: Johan Sjölander om orsakerna till upplopp, NEO-Andreas ger en historielektion, Ann-Margrethe Livh om att svaret inte kan vara fler poliser, Nabila Abdul Fattah om skev mediabild, och såklart Alexandra Pascalidou,

 

 

AB 1, 2, 3, 4,   SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13,