et är inte alls en nyhet egentligen, det har legat i luften ända sedan Löfven skuffade undan Juholt. Men idag skriver Aftonbladet att miljöpartiet och sossarna är på väg att formellt knyta banden inför valrörelsen 2014:

 

    "Enligt uppgifter till Aftonbladet kommer Miljöpartiet senast i höst att presentera Stefan Löfven som sin statsministerkandidat.

    Men man kommer inte att ingå i en ­koalition förrän ­efter valet. Ett detaljerat samarbete av den modell som gällde ­under valrörelsen under 2010 är inte ­aktuellt.

    – Det tajta rödgröna samarbetet föll inte så bra ut. Att sitta och göra upp i detalj om hur vi ska fungera var ingen bra lösning, säger en miljöpartist.

    Flera källor uppger att möten mellan partierna nu pågår på alla nivåer. Särskilt tydligt har det blivit i den ekonomiska politiken där Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) gjort flera gemensamma utspel."

 

    Problemet är såklart att ett samarbete s-mp inte blir tillräckligt stort för att styra Sverige. Fler måste bjudas in:

 

    "Från båda partierna lyfter man att ett samarbete med Vänsterpartiet så här långt inte ingår i planen för framtiden. I stället kastar man blickar mot mittfåran och då särskilt Folkpartiet."

 

    Det ska bli intressant att se hur sossarnas egna tar emot det här beskedet. När Mona Sahlin försökte sig på samma manöver kostade det henne dyrt och hon var tvungen att backa. Men Stefan Löfvén har vridit sossarna rejält åt höger sedan dess, och de socialdemokratiska gräsrötterna och LO verkar åthutade och konfliktkrädda. 

 

    Ett tecken på att Löfvén kanske trots allt inte får det så lätt är den arga kritik som miljöpartiet fått motta från Aftonbladets ledarsida på sistone. Ledarbloggens Daniel Swedin skrev t.ex. apropå den i DN avslöjade historien om Hassan, arbetskraftsinvandraren som jobbade i Stockholms hemtjänst för en bråkdel av den lön som en svensk arbetare skulle få, under slavliknande arbetsförhållanden och tvingades sätta sig i skuld med 100000 kronor till arbetsgivaren för att få komma hit:

 

    "Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

    Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

    Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare."

 

    Liksom om miljöpartiets plötsliga stöd till regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga, en reform som kostar 14 miljarder men inte skapar några nya jobb alls på längre sikt (de jobb som skapas på kort sikt blir svindyra, till en kostnad av 1-1,5 miljoner kronor styck, vilket skulle ge 4-5 jobb om pengarna gick till anställningar i den offentliga sektorn:

 

    "Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet."

 

    Lena Mellins "analys" av samarbetet mellan s och mp handlar om PR: miljöpartiet är ett "yngre" och "fräschare" parti med starkt stöd hos Stockholms kulturradikala men livsstilsborgerliga medelklass. Det ger sossarna "en stänk av modernitet". Tyvärr känns den politik som de båda partierna kommer att gå till val på 2014 inte ett stänk modern, snarare samma gamla trötta mittentugg som undviker att se de verkliga problemen i vitögat. Om man undviker att som Lena Mellin stirra sig blind på metafysiska fenomen som "stänk av modernitet" och istället  tittar på de politiska sakfrågorna så kan ett mittensamarbete mellan s och mp bli en riktig flopp:

 

    1. De båda partiernas ledningar tävlar med varandra i att vara mest okritiska till vinster i välfärden. Där har de förkrossande majoriteter av väljarkåren mot sig. Miljöpartiets totalt okritiska syn på de skattefinansierade privatskolorna kan komma att bli en sur karamell att suga på för s som möjligen just om skolorna kan utveckla någon slags sjukdomsinsikt.

 

    2. Miljöpartiets stöd för alliansens brutala arbetskraftsinvandringspolitik, som skapat en slavarbetsmarknad med helt andra villkor för utländsk arbetskraft än för svensk, kan antas ha ett minst lika lågt stöd hos väljarna som vinstkramandet. Det blir en svår nöt för de båda partierna att knäcka, för mp är inlåst i den borgerliga alliansen i denna fråga, liksom om ungdomsarbetsivareavgiften.

 

    3. Socialdemokraternas ekonomiska politik har pucklats på rätt hårt på sistone från alla håll. Mest svider det när Kjell Olof Feldt och Göran Persson skjuter på Löfven och Magdalena Andersson FRÅN VÄNSTER! I dagens läge är det ren idioti att fortsätta snåla när bara investeringar kan lyfta Sverige ur massarbetslösheten, men det förstår inte Löfvén. Miljöpartiet kommer knappast att pressa sossarna från vänster i ekonomiska frågor, det har de aldrig gjort hittills och Per Bolund, mps ekonomiske talesman, är knappast mannen för det jobbet. Att gå till val 2014 på en mer högervriden ekonomisk politik än Anders Borg kan knappast vara ett bra ingångsläge.

 

    Det var bara en hastig uppräkning av några problemområden. Den kan nog göras längre. I ett lyckat politiskt samarbete tillför de inblandade parterna sina starka sidor och kompenserar sina svagheter med den andres styrkor. Det enda jag på rak arm kan se att ett s-mp-samarbete bättrar på är sossarnas miljöprofil. På en mängd andra områden är det snarare risk för att de bägge partiernas svagheter förstärker varandra och att resultatet blir en sånt mediokert hopkok att ingen väljare riktigt begriper varför de ska rösta på en blek borgerlig kopia istället för originalet. Varför folkpartiet skulle byta till detta lag undrar jag om ens Löfvén och Fridolin själva kan förklara. 

 

Bloggat: Nemokrati,

 

DN 1,  AB 1, SvD 1, 2, 3,