B

it i den här videon där matematikern David Schweikart med lagom akademiskt tuggmotstånd argumenterar för ekonomisk demokrati och marknadssocialism. Senare dyker även Michael Albert upp och försvara sin ekonomiska modell Parecon, som väl närmast kan beskrivas som ett försök till folkstyrd planekonomi. Sånt här tycker jag är väldigt kul, det smeker väl min inre politiknörd medhårs. Om ni delar mitt intresse så följ hela debatten på youtube. Den här frågan borde egentligen vara helt central nu, när vi dagligen påminns om den kapitalistiska ekonomiska modellens svaghet. Vad ska vi ha istället då, om vi nu ska göra om och göra rätt?

O

K, visst, Röda Khmerernas terrorvälde i Kambodja var hemskt och vidrigt. Det inser väl varenda människa vid det här laget. Två miljoner döda, inbördeskrig, glasögonförbud, tvångsgrönavågande. Pot Pot var ingen trevlig man, och det är det väl inte någon som påstår (...möjligen med undantag av Jan Myrdal, så förfärligt intellektuell att han intar positioner som för oss mindre begåvade framstår som slickande av diktatorstövlar och advokatyr för brott mot mänskligheten, men som säkert i hans egen tankevärld formligen skiner med konsekvensens och logikens klara ljus.)

Nåväl, men vem, förutom Myrdal, försvarar Pol Pot? Frågan ställs med anledning av dagens Debatt med Jan Josefsson. Inte ens Stefan Lindgren, som vad jag förstod släpats dit som Den Siste Kommunisten, med uppdrag att klä skott för all upprördhet som Josefsson försökte pumpa upp mot Pol Pots svenska medlöpare, inte ens Lindgren hade något gott att säga om Kambodjas före detta diktator eller det politiska system han skapade. Bara några påpekanden om att USAs terrorbombningar av det lilla landet också kan ha bidragit till de höga dödstalen.

Så varför är det då så intressant och relevant att tala om Pol Pot? I studion hade Josefsson för övrigt släppt in Kristian Gerner, historieprofessor som försvarar staten Israel i vått och torrt. Det blir lätt ofrivilligt komiskt när en försvarare av en slags statsterror riktad mot oskyldiga ska läsa lusen av (före detta) försvarare för en annan statsterror. Precis som vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman sade; det pågår i dag en massa konflikter, extremt blodiga sådana, världen runt; Israel, Irak, Afghanistan, listan kan göras mycket längre. I Irak beräknas ungefär en miljon ha mist livet som ett direkt resultat av George W Bushs invasion av landet. Men ofta känns det som att det är mindre intressant att gräva i dessa pågående konflikter. När får vi se Josefsson ställa Jan Björklund mot väggen för att han ville att Sverige skulle haka på USAs blodiga kortsåg i Irak? När blir det Kristian Gerners tur att svara på varför han stödjer en rasistisk apartheidstat som mördar barn? Den här fixeringen vid kommunismens brott som högern masturberar i all oändlighet har ett klart och tydligt syfte; att skyla över de förbrytelser som pågår i dag, varje dag, i kapitalismens, marknadsekonomins och demokratins namn. Och tyvärr låter alltför många journalister bli att tänka steget längre. Det är ju trots allt lättare att jaga förlorarna från i går än att ge sig på vinnarna av idag.

I fallet Kambodja blir det extra tydligt. De kambodjaner som mördats av Pol Pots vansinniga bödlar är pedagogiska lik, som ska hängas ut till allmän beskådan och varnagel. "Se här, så här går det när ni försöker er på att skapa ett bättre samhälle. Lika bra att ni ger upp alla världsförbättrarambitioner, de slutar bara i elände". Att USAs terrorbombningar (fler bomber fälldes över det lilla landet av USA än hela de allierades sammanlagda bombningar under andra världskriget) kan ha bidragit till att ha livet av så många människor talar man däremot tyst om. Siffran två miljoner döda kambodjaner nöts in i vårt medvetande, men sällan påminner någon oss om att ett liknande folkmord begicks i grannlandet Indonesien av USAs marionett, diktatorn Suharto. Pedagogiska lik. Och mindre pedagogiska sådana. Tänk på det nästa gång Josefsson eller någon annan mindre inspirerad journalist försöker stryka dina fördomar och din lathet medhårs med kletigt konventionella sanningar. Det kalla kriget hade faktiskt två konkurrerande supermakter som begick allehanda vidrigheter, även om vi nu i efterhand av segraren serveras en godnattsaga om det godas rena kamp mot ondskans imperium. Och inte blev det då slut på folkmord och förbrytelser bara för att den ena supermakten trillade av pinn, om nu någon hade inbillat sig det.

U

rsäkta rubriken, jag kunde inte låta bli. Men seriöst! Sen jag började intressera mig för politik, tidigt 90-tal och till dags dato, har det i min mening överskuggande temat i svensk politik varit socialdemokratins konstanta kris. "Hvad vilja socialdemokraterna?" var temat för ett föredrag som partiets grundare, August Palm, höll 1881. Uppenbarligen levererade han några bra svar där, för det parti han var med om att föda fram blev så småningom Sveriges största, och fick nästan monopol på regeringsmakten i vårt land mer än 100 år framöver. Man kunde bara önska att någon av partiets nutida stjärnor skulle orka kliva fram och tala om för oss alla som undrar; hvad vilja de egentligen?

Ett tag var det rätt lätt. Sossarna var socialister, och ville som sådana utjämna orättvisor i samhället och utöka den del av samhällsekonomin som ägs gemensamt av alla medborgare. De var rätt finurliga på att snickra ihop lösningar för hur kapitalismens grundpelare; det privata ägandet av företagen, skulle kunna kombineras med minskade klassorättvisor och mer välfärd åt alla. Den svenska välfärdsmodellen, Folkhemmet, blev världsberömd och en förebild för många.

Sen kom åttiotalet, den nyliberala kontrarevolutionen. Här hemma fick vi en mer högröstad borgerlighet och en socialdemokratisk kanslihushöger som tyckte att man skulle ge marknaderna mer makt och företagsägarna högre vinster. Sossarna ställdes inför sin största utmaning och de kapitulerade på flera viktiga punkter. Den svenska modellen fick ta emot några rejäla smällar under nittiotalets kris, och den blev aldrig riktigt vad den varit. Socialdemokraterna började låta som ett borgerligt mittenparti, talade om att vi måste sänka skatter, skära ner i välfärden, vara "världsmästare i budgetsanering". Man tuggade i sig de nyliberala luftpastejer som bakades av näringslivets tankesmedjor och borgerliga partier. Kanske man inte svalde allt med hull och hår. Men alldeles för mycket.

Varken under Göran Perssons eller Mona Sahlins tid som partiledare har det socialdemokratiska partiet egentligen levererat några klara svar på vilken ideologi de står för. Under det glada åttiotalet debatterades det åtminstone, med näbbar och klor ibland, när det fortfarande röda LO rök ihop med ett arbetarparti på glid åt höger. Men den debatten har avstannats, eller kvästs under partilojala LO-ordförande som Wanja Lundby-Wedin och hennes lika slätstrukne företrädare Bertil Jonsson. Vem kan idag ens föreställa sig att det var samma LO som på sjuttiotalet lade fram förslag om löntagarfonder som skulle gradvis överföra makten i företagen till arbetarna? Dagens LO-pampar sitter hellre och kliar kapitalister och chefer på ryggen i styrelserna.

"Världen måste lämna nyliberalismen" deklarerade nyligen Mona Sahlin i en rätt allmänt hållen och uddlös artikel i Dagens Arena. Det uttalandet får väl ändå anses som att konstatera det uppenbara i en tid då bristen på reglering av olika marknader återigen störtat ner världen i ett ekonomiskt moras. Nyliberalismen är redan lämnad i diket. Men vad ersätter vi den med? Mjäkig mittenpolitik? Eller den vänsterpolitik som de svenska väljarna enligt attitydmätningarna vill se socialdemokratin återvända till? En politik som faktiskt minskar orättvisor och klyftor i samhället. Om inte socialdemokratin vill axla manteln som bekämpare av orättvisor och klassamhälle så kommer någon annan politisk kraft att slå mynt av det utbredda missnöjet över ett samhälle där allt fler mår allt sämre. I bästa fall vänsterpartiet eller någon annan radikal politisk kraft. I värsta fall Reinfeldt med sin vänsterretorik som kamouflerar rå högerpolitik.

Så den här senaste pinsamma historien med Wanja Lundby-Wedin är i mina ögon bara ytterligare ett tecken på att socialdemokraterna fortfarande krisar. Hur otroligt det än kan vara så duckar fortfarande partiet undan åttiotalets högervndar och låter hellre bli att visa någon ideologisk ryggrad alls än riskerar att reta upp någon del av det egna partiet. För guds skull sossar, vänsterpartiet var bra mycket snabbare med att studsa tillbaka upp på scenen efter kommunismens kollaps. Var sitter problemet egentligen?

Kan inte bestämma mig riktigt. Vad är mest korkat?

Att Anders Borg inte tänker göra ett skvatt åt att arbetslösheten, enligt regeringens egna prognoser, kommer att stiga till sanslösa 12 procent år 2011? "Man kan inte behandla den offentliga ekonomin som ett dragspel" säger Borg! Nähä? Vad kan man göra då? Sitta på händerna och vissla medan regeringens passivitet sänker ner oss i ett till ekonomiskt moras, som förra gången ni satt vid makten? Fortsätt du jaga bonusar Borg! Nog för att du och din regering tyckte att bonusar, det var minsann fint som snus det, fram tills för nån vecka sedan då media började lyfta på stenar och rota runt. Men nu kom dom plötsligt väl till pass, som avledande manöver för att dölja ditt totala ointresse för att försöka avstyra den hotande ekonomiska kollapsen. Du får väl hoppas att det finns tillräckligt många bonusdirektörer för att du ska kunna bygga hela valrörelsen 2010 på att skenheligt kräva "krafttag" mot giriga direktörer. Men det skramlar rätt tomt i den tunnan.


Eller vad säger ni om IPRED-lagen? Öppen jaktsäsong på fildelare? Att staten gör ett par miljoner svenskar till lovligt byte för upphovsrättsindustrins prisjägare och tar upp domstolarnas och polisens dyrbara tid med ytterligare ett tramsbrott utan offer är tyvärr inget aprilskämt. Tänk, bara tänk, om vår regering hade kunnat se möjligheterna och det goda med fildelning istället för att som de bakåtsträvare de är försöka rewinda den tekniska utvecklingen. Fildelning skapar mer, starkare och mer spridd kultur. De enda som är rökta är mellanhänderna, som skivindustrin, som är van vid att tjäna lätta pengar på hårt arbetande artister och kreatörer.