U

rsäkta rubriken, jag kunde inte låta bli. Men seriöst! Sen jag började intressera mig för politik, tidigt 90-tal och till dags dato, har det i min mening överskuggande temat i svensk politik varit socialdemokratins konstanta kris. "Hvad vilja socialdemokraterna?" var temat för ett föredrag som partiets grundare, August Palm, höll 1881. Uppenbarligen levererade han några bra svar där, för det parti han var med om att föda fram blev så småningom Sveriges största, och fick nästan monopol på regeringsmakten i vårt land mer än 100 år framöver. Man kunde bara önska att någon av partiets nutida stjärnor skulle orka kliva fram och tala om för oss alla som undrar; hvad vilja de egentligen?

Ett tag var det rätt lätt. Sossarna var socialister, och ville som sådana utjämna orättvisor i samhället och utöka den del av samhällsekonomin som ägs gemensamt av alla medborgare. De var rätt finurliga på att snickra ihop lösningar för hur kapitalismens grundpelare; det privata ägandet av företagen, skulle kunna kombineras med minskade klassorättvisor och mer välfärd åt alla. Den svenska välfärdsmodellen, Folkhemmet, blev världsberömd och en förebild för många.

Sen kom åttiotalet, den nyliberala kontrarevolutionen. Här hemma fick vi en mer högröstad borgerlighet och en socialdemokratisk kanslihushöger som tyckte att man skulle ge marknaderna mer makt och företagsägarna högre vinster. Sossarna ställdes inför sin största utmaning och de kapitulerade på flera viktiga punkter. Den svenska modellen fick ta emot några rejäla smällar under nittiotalets kris, och den blev aldrig riktigt vad den varit. Socialdemokraterna började låta som ett borgerligt mittenparti, talade om att vi måste sänka skatter, skära ner i välfärden, vara "världsmästare i budgetsanering". Man tuggade i sig de nyliberala luftpastejer som bakades av näringslivets tankesmedjor och borgerliga partier. Kanske man inte svalde allt med hull och hår. Men alldeles för mycket.

Varken under Göran Perssons eller Mona Sahlins tid som partiledare har det socialdemokratiska partiet egentligen levererat några klara svar på vilken ideologi de står för. Under det glada åttiotalet debatterades det åtminstone, med näbbar och klor ibland, när det fortfarande röda LO rök ihop med ett arbetarparti på glid åt höger. Men den debatten har avstannats, eller kvästs under partilojala LO-ordförande som Wanja Lundby-Wedin och hennes lika slätstrukne företrädare Bertil Jonsson. Vem kan idag ens föreställa sig att det var samma LO som på sjuttiotalet lade fram förslag om löntagarfonder som skulle gradvis överföra makten i företagen till arbetarna? Dagens LO-pampar sitter hellre och kliar kapitalister och chefer på ryggen i styrelserna.

"Världen måste lämna nyliberalismen" deklarerade nyligen Mona Sahlin i en rätt allmänt hållen och uddlös artikel i Dagens Arena. Det uttalandet får väl ändå anses som att konstatera det uppenbara i en tid då bristen på reglering av olika marknader återigen störtat ner världen i ett ekonomiskt moras. Nyliberalismen är redan lämnad i diket. Men vad ersätter vi den med? Mjäkig mittenpolitik? Eller den vänsterpolitik som de svenska väljarna enligt attitydmätningarna vill se socialdemokratin återvända till? En politik som faktiskt minskar orättvisor och klyftor i samhället. Om inte socialdemokratin vill axla manteln som bekämpare av orättvisor och klassamhälle så kommer någon annan politisk kraft att slå mynt av det utbredda missnöjet över ett samhälle där allt fler mår allt sämre. I bästa fall vänsterpartiet eller någon annan radikal politisk kraft. I värsta fall Reinfeldt med sin vänsterretorik som kamouflerar rå högerpolitik.

Så den här senaste pinsamma historien med Wanja Lundby-Wedin är i mina ögon bara ytterligare ett tecken på att socialdemokraterna fortfarande krisar. Hur otroligt det än kan vara så duckar fortfarande partiet undan åttiotalets högervndar och låter hellre bli att visa någon ideologisk ryggrad alls än riskerar att reta upp någon del av det egna partiet. För guds skull sossar, vänsterpartiet var bra mycket snabbare med att studsa tillbaka upp på scenen efter kommunismens kollaps. Var sitter problemet egentligen?