Så vind och skörda storm
D
et är gruvligt svårt att skriva något om det som hänt i Norge. Det träffade rakt i hjärtat och inga ord räcker liksom till. Semestern nere vid medelhavet känns som en påtvingad exil, jag vill komma hem och kunna följa med i varje nyhetssändning och höra varje berättelse för att kunna förstå. Men långsamt tar det fast form som från början kändes helt overkligt.För fast jag skrivit om extremhögerns näthat, debatterat med rassarna i de träskpölar på nätet där de flyter omkring i sin egen skit, och själv blivit hotad till livet, så hade jag inte kunnat föreställa mig en sån utstuderat ond person som slaktaren i Norge, med sina dumdumkulor, sin polisuniform och sitt självbelåtna lilla
småleende. Det finns inget annat ord än ondska för honom. Anders Behring Breivik har vuxit upp i ett av världens rikaste, mest rättvisa och välordnade länder. Ett land som omvärlden både beundrar och avundas. Men att få förmånen växa upp i Norge, och åtnjuta en välfärdsnivå som är få på denna planet förunnade, var förmodligen inget som han ens reflekterade över. Han var för upptagen med att hata den arbetarrörelse vars politiska kamp gjort Norge till ett rikt föregångsland, och med att sprida sina islamofobiska domedagsprofetior om "Eurabien". Slaktaren Behring Breivik bodde nog inte alls i Norge, utan i den nyfascistiska uppochnedvända världen. För samtidigt som han på nätet krängde vidare sina feberdrömmar om ett Norge som sålts ut till islam av arbeiderpartiet, så var hans land en av de mest entusistiska deltagarna i USAs krigande i muslimska Afghanistan, och de som bombat mest i muslimska Libyen. Och det rasistiska Fremskrittsparti som han själv länge tillhörde är en verklig maktfaktor i norsk politik, till skillnad från norska muslimer som är dess slagpåsar. Men såna enkla fakta räckte inte för att slå in en kil av sunt förnuft i Behring Breiviks konspirationstänkande.
Tyvärr verkar ju de som smittats ner av extremhögerns hjärnvirus ofta bli resistenta mot både fakta och medkänsla. Och i varje land där extremhögern växer i styrka ockuperar de också en oproportionerligt stor plats i debatten. Det är deras problemformuleringar som diskuteras, och även fast en majoritet av befolkningen avfärdar dem så stjäl de syret från viktigare politiska frågor. På det sättet är rasister, nazister och fascister nyttiga tjänare åt de ekonomiska och politiska eliter i västvärlden som vill fortsätta berika sig på de sjuka, de arbetslösas och de fattigares bekostnad. Det kan vara värt att hålla i huvudet när nu mantrat att "vi måste ta debatten mot rasisterna" återigen upprepas reflexmässigt. Vad är det då egentligen vi har debatterat på senare år, om inte just deras favoritteman; slöjförbud, islamistisk terror, kulturkrockar, etniceringen av sociala problem och klassklyftor? Varför inte istället "vi måste ta debatten om arbetslösheten, den ökande fattigdomen och utslagningen?", eller "vi måste ta debatten om den kommande miljökatastrofen"? När våra barn och barnbarn tittar tillbaka på vår tid och ser vilka prioriteringar vi gjorde så kommer de nog att tro att vi var galna som gav en marginell grupp rasistiska gaphalsar så stor plats.
Slaktaren Behring Breivik känns lätt igen som en europeisk nyfascist. Grundpelarna - hat mot arbetarrörelsen, "kulturmarxism" och muslimer - är för dagens extremhöger vad kaffe och bullar är för ett PRO-möte. Ändå hade vissa väldigt svårt att dra några slutsatser. "Terrorexperten" Magnus Ranstorp, förstod ingenting i DN, där han kallade attacken "extremt mystisk", inte heller i TV4-nyheterna där han menade att Behring Breivik "mixade och matchade olika ideologier", och "bevisade" det genom att citera just hans hat mot arbetarrörelsen, kulturmarxismen och islam.
Och Ranstorp verkar inte vara den enda som blev lite yr i huvudet när gärningsmannen visade sig vara en vit, kristen norrman. I både svenska och amerikanska medier fick vi veta att det inte var någon terrorist det rörde sig om, eftersom han ju inte var muslim. Så borttappade är alltså en del nyhetsredaktioner i "kriget mot terrorismens" propagandalabyrinter. Ändå har de också tillgång till den statistik som visar att islamistiska grupper bara begår några få procent av de totala terrordåden.
Men det svajade till där ett ögonblick, när det stod klart vem gärningsmannen var. En diskret kursändring; terroristen blev "mördare", och människor som aldrig frågat sig vad i Osama bin Ladens eller Taimour Abdulwahabs uppväxt som gjort dem till massmördare började prata om Behring Breiviks trasiga relation till fadern och eventuella mobbing i skolan. I amerikanska massmedia sjönk intresset för massakern som en sten. Och en del på högerkanten kände att det var viktigt att poängtera att det här var en ensam dåre det rörde sig om, och inte ska vi väl dra politiska växlar på honom, de som själva aldrig tvekat att dra politiska växlar på några enstaka tokiga muslimer.
Problemet är bara att Behring Breivik lämnat ett rätt gediget politiskt testamente efter sig som är omöjligt att bortse från. En norsk "Mein Kampf". Och långa stycken i det dokumentet kunde ha skrivits av vilken sverigedemokrat eller "islam-och-invandringskritisk" högerbloggare som helst. Vem vet, Behring Breiviks fria fantasier om Sverige och Malmö kanske fått näring ur Magnus Ranstorps slafsiga skräckpropaganda om hotet från "jihadister" i Rosengård?
Säkert har slaktaren någon slags personlighetsstörning. Men det hade Hitler, Mussolini, Pinochet och alla andra fascistiska massmördare med all sannolikhet också. Det kommer liksom med uniformen. Och deras ideologi är ju också i grunden irrationell, både en produkt av störda hjärnor i arbete, och en kraft som uppmuntrar till mer empatilöshet och mer monomaniskt hat. Att försöka avpolitisera extremhögerns politiska mord gör oss bara naivare och mer försvarslösa.
För de som lagt ner så mycket energi åt att underblåsa vår skräck för muslimer och islam så borde Behring Breiviks massaker bli en tankeställare. Skulden för dådet kan bara läggas på honom själv. Men ansvaret för att ha skapat ett politiskt klimat där hat mot vänstern och muslimer premieras, ju mer paranojjigt och utflippat desto bättre, delas av många många fler. Den sortens nätmiljöer marinerade i hat som den svenska extremhögern skapat driver mottagliga unga män över kanten och ner i avgrunden. När man tar ifrån sina meningsmotståndare eller minoritetsgrupper deras människovärde så lägger man grunden för massmord. Det är en läxa som vi borde ha lärt oss redan, av andra världskriget, av Srebrenica, av lasermän och nynazistiska mord. Den som sår vind kommer att få skörda storm.
Vem vet, kanske Per Gudmunsson, som väl gjort mer för att injicera islamofobi i den tidigare respektabla delen av svensk borgerlighet än någon annan, senkommet drabbats av denna insikt? Från att på attentats dag ett ha spekulerat friskt i muslimska gärningsmän, och menat att "Islamisk terrorism är det stora säkerhetshotet i Skandinavien", går han i takt med att bilden klarnar till "Det nazistiska våldet fortsätter att vara det mest dödliga i Skandinavien. Ryssland må vara ett hot, precis som den islamiska terrorismen, men när det kommer till rent fysiskt utdelade käftsmällar eller knivhugg just nu, så är det nazisterna som är farliga." Nå, hallelujah herr Gudmunsson! Det är ju detta som vi har sagt hela tiden. Ska det krävas en massaker för att du skulle lära dig att läsa statistik? Men bättre sent än aldrig! Man kan ju hoppas att fler på din kant nås av samma insikt!
Bloggat: Kilden och Åsman, Juan Cole 1, 2
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp 1, 2,
KATEGORI:Högerextremism
