N-skribenten Jonas Thente har dragit igång en debatt som skulle kunna bli riktigt bra - om den sätter fokus på varför klassfrågan nästan är tabu i Sverige idag - eller riktigt dålig - eftersom Thentes debattartikel på sina ställen upprepar en offermyter och felaktigheter som ger extremhögern onödig politisk credd.

 

 

    Jag skulle sammanfatta hans argumentation såhär: Den senaste tidens fokusering på näthat (Aschbergs "Trolljägarna" t.ex.) är ett demokratiskt problem eftersom näthatarna egentligen bara är offer för samhällsutvecklingen.

    Det är primalskriet från en överkörd och bortglömd arbetarklass vi hör på Flashback, Avpixlat och i tidningarnas kommentarsfält. Problemet är att "den intellektuella medelklassvänstern" (som Thente aldrig bryr sig om att definiera närmare) har slutat prata klass och istället lagt krutet på andra frågor: feminism, antirasism. Han nämner inte hbtq-frågor men förmodligen av ren glömska. 

 

 

    Jag har ofta tänkt samma tanke som Thente. Sverige är det OECD-land där klyftorna ökat mest mellan rika och fattiga. Vi har haft ett tillstånd av permanent hög arbetslöshet sedan 90-talskrisen. Stora landsdelar avfolkas och dör av.

    I ett land som tidigare har varit väldigt jämlikt med internationella mått mätt, där Jantelagen har varit en tegelsten som slagits i huvudet på den som vågat sticka ut från mängden, så borde väl denna framrusande orättvisa mellan fattiga och rika vara hett sprängstoff? Alla politiker borde pressas med frågor om vad just DE har för förslag på åtgärder för att hålla samman Sverige socialt, när vi dras isär alltmer.

 

 

 

    Istället diskuteras politik ofta som om den enda intressanta väljargruppen vore en stockholmsk medelklass med sin ekonomi mer eller mindre på det torra.

    RUT-avdrag för städning i hemmet blir en stor grej i debatten, trots att det utnyttjas av en mikroskopisk andel av befolkningen totalt sett (populärast i överklassens Danderyd).  

    Rätten att helt fritt välja skola och dagis åt sina barn blir så helig att ingen (nåja, nästan) törs ifrågasätta den, trots att stora delar av vårt land består av glesbygder där invånarna får vara glada om det finns en enda skola inom rimligt avstånd.

    Apoteket privatiseras och servicen försämras typ överallt utom i Stockholms innerstad, men vad gör väl det?      

Och arbetslösheten, som väljarna gjort till en valfråga två val i rad och nu för tredje gången verkar vilja sätta överst på dagordningen, den blir liksom ändå aldrig något som Jonas Thente och hans medelklasskollegor i media orkar sätta tänderna i och skildra på ett sådant sätt att den hamnar överst också på massmedias dagordning. 

 

 

    Vad beror den här blockeringen, den här klasskrampen på? Jonas Thente ger aldrig något bra svar på den frågan. Istället slirar han av banan. Han antar för mycket och resonerar för slarvigt.

    Vilka är det som näthatar?

    Vilka är det som har makten att sätta agendan för vad som diskuteras?

    Vilka är det som svikit? 

 

 

1. Hans gissningar om vilka näthatarna är är luriga. Vi har ingen aning om om det är som Thente påstår, att det är arbetarklassmän på landsbygden, den förlorande tredjedelen i "två tredjedelssamhället", som sitter och eldar på hatet mot feminism, socialism och antirasism på nätet.

    Den enda undersökning av vilka som kommenterar på hatsajter som jag känner till menade tvärtom att det är en spretig skara. Många kommer från över- och medelklass. Och varför skulle det inte vara så? Över- och medelklassmännen är ofta mycket klassmedvetna och politiskt engagerade, dessutom ofta verbala och tekniksmarta. Klart att en del av dem med förtjusning hoppar på möjligheten att försvara sina klassprivilegier genom internetkrigande.

 

 

2. Han bortser helt från näthatets politiska drivkrafter och vilka som ofta organiserar det. Dess agens.

    När Thente skriver så låter det enkelt: en massa rättmätigt förbannade och svikna arbetarklassmän bänkar sig spontant framför skärmen och häver ur sig sina digitala primalskrik mot allt som de hatar.

    Men i Sverige liksom i många andra länder har näthat en tydlig politisk slagsida åt extremhögerhållet. Den svenska arbetarklassen har det inte i någon större utsträckning.

    Historien om hur extremhögern snabbare än de flesta hittade till internet och såg dess möjligheter till snabb och direkt, men anonym kommunikation och propagandaspridning, är redan känd. Det har gett nazister och rasister en möjlighet att sätta tonen på sajter som Flashback.

    Det räcker att lyssna på orden som återkommer. "PK". "Kulturmarxister". "Kulturberikare". "MENA". "Mångkulturalister". Osv. Osv. Osv.

 

 

    Den som tror att den lyssnar på den genomsnittlige svenske arbetaren i dessa ord, förbannad över chefernas bonusar och fallskärmar, över arbetslöshet och arbetarrörelsens svek, den får tänka ett varv till. Det slående med näthatet är inte hur proletärt och fokligt det är utan tvärtom att det ofta gör intellektuella anspråk, om än utifrån politiska referensramar som känns hämtade ur Alice i Underlandet.

    Etiketten "kulturmarxist" till exempel, som återkommer allt oftare sedan massmördaren och terroristen Breivik lanserade det för en större publik, refererar till den döde filosofen Herbert Marcuses märkliga teorier som knappast är aktuella för dagens vänster, om de någonsin varit det.

 

 

    Inte för att jag inte tror att en arbetare kan förstå filosofi. Men är det Marcuses idéer om hur man skapar politisk hegemoni som han sitter och hetsar upp sig på framför tangentbordet på kafferasten? 

 

 

    Naturligtvis så är det ingen enhetlig bild. Alla som näthatar är inte extremhöger. Förmodligen har de allra flesta av oss någon gång gjort något på nätet som vi inte är stolta över. Men det går heller inte att bortse från att vissa ljusskygga politiska krafter medvetet eldar under näthatet och häller i sitt eget ideologiska gift i häxbrygden.

    Den som kan piska upp näthat, eller ge det riktning och innehåll, har makt. Politisk makt. Det vittnar många journalister om, hur de avstår från att granska vissa ämnen och skriva vissa saker på grund av rädsla. Det här verkar Thente inte förstå. I hans berättelse utövas makt bara i en riktning.

 

 

    Näthatet drabbar också väldigt många privatpersoner, som till skillnad från journalister och politiker ofta står totalt försvarslösa. Jag undrar vad Jonas Thente har att säga till alla dessa privatpersoner som fått känna på det tvivelaktiga nöjet i att hängas ut med adress och telefonnummer på Flashback, Avpixlat eller något annat ställe där näthatet odlas och raffineras? Tror han att det är mindre jobbigt än att hängas ut i "Trolljägarna", med pixlat ansikte? För att kunna driva sin tes om att näthatet är de svikna och maktlösas röst tvingas han yxa av väldigt många utstickande grenar. 

 

 

3. Vilka är det då som sviker; som slutat tala om gammalmodig klasskamp och gått över till att bekämpa mer sexiga och lättsmälta  problem som patriarkat och rasism? Jonas Thente målar med bred pensel fram bilden av en identitetspolitiskt fixerad medelklassvänster. Men vilka menar han?

   

 

    Jag påstår att den egentliga vänstern i Sverige, då menar jag t.ex. vänsterpartiet, vänstersocialdemokrater, vissa fackförbund och mindre vänstergrupperingar, aldrig slutat prata om klass, ens när det var som minst trendigt. Visst har vi vidgat perspektiven till att rymma feminism, antirasism och på speciellt HBTQ-området skördat stora segrar sedan 90-talet, men kärnan i vänsterns politik har varit kontinuerlig: Social rättvisa. Full sysselsättning. Rättvis fördelningspolitik. Den som påstår att vänstern svikit sitt arv av klasskamp får allt ta och bevisa det. Vilka politiska förslag har vi slutat envisas med att driva och tjata om? Har inte vänsterns problem varit att vi, just eftersom vi tjatat på om klassfrågor, som upplevts som osexiga och "ute", ofta hamnat lite offside i den politiska debatten?

   

  

    För en annan sak än vad vänstern driver för politik är ju vad Jonas Thente och hans kollegor i media väljer att skriva om. Där tycker jag att han slarvar med ansvarsfördelningen och smiter undan. Jag vet inte vad han själv tidigare gjort för att flytta fram debatten om klass, möjligen har han bara passerat under min radar. Men hans journalistkollegor i den stockholmska medelklassen, som oftast röstar på miljöpartiet och väl snarare än vänstersocialister är någon slags lagomradikala liberaler, verkar definitivt lida av klasskramp.

    Vilket egentligen inte är konstigt. Medelklassen har ofta gynnats av den borgerliga ekonomiska politiken. Den har fått skattesänkningar,  bostadsrätter och skattesubventionerad pigstädning och slipper gå arbetslös. Den känner inte effekterna av klassamhället svida in på bara skinnet och är förmodligen inte så pigg på att tvingas betala in så värst mycket mer skatt, bli av med ränteavdraget på bostadsrätten eller avstå från några andra ekonomiska privilegier. Även om den nog tycker att rättvisa är en bra idé i allmänna ordalag. 

 

 

    Tyvärr är det ju den här stockholmska lagomradikala medelklassen som arbetar i media som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras i den offentliga politiska debatten och vilka som glöms bort. Inte de vanliga gräsrötterna i de politiska partierna. Inte heller de tunga politikerna i rikdag och regering. Inte ens näthatarna, även om de försöker. Vänsterpartiets långa och envetna kampanj mot de privata vinstintressena i den offentliga sektorn - i sig ett resultat av en klassmedveten analys - fick inte riktig luft under vingarna förrän media började skriva om missförhållandena, snålheten och cynismen på Caremaägda Koppargården.

 

 

    I väntan på Thentes teori om varför han och hans jounalistkollegor har så svårt för detta med klass så har jag en egen:

 

    Ekonomiska och sociala klassorättvisor upplevs mer än ojämlikhet mellan könen eller rasdiskriminering som självförvållade och därmed berättigade.

    De som tillhör medelklassen och lyckats skaffa sig ett bra jobb med en nätt inkomst och säkrat sin position i samhället menar troligen att de gjort sig förtjänta därtill genom studier och hårt arbete.

    Rätt ofta - tror iallafall jag - delas den synen på klasskillnader av de som tillhör arbetarklassen eller prekariatet. Också de som dragit nitlotten i klassamhället vill gärna tro att det genom hårt arbete och beslutsamhet går att arbeta sig upp. Det är ett halmstrå att klamra sig fast vid och de som inte lyckas röra sig uppåt i den sociala hierarkin känner ofta skam och skuld över sitt eget misslyckande. "Det är mitt eget fel. Jag är så korkad och lat att jag aldrig orkade läsa vidare på universitetet och göra den där klassresan som andra med min klassbakgrund gjorde".

 

 

     Radikala medelklassliberaler i mediabranschen är nog inte immuna mot klassförakt. Jag är det inte själv, fast jag tillhör arbetarklassen och det alltså blir ett slags självförakt. Trots att vårt klassamhälle förutsätter att vissa tar de där dåligt betalda lågstatusjobben och att några andra pressas ut i arbetslöshet och därmed håller nere inflationen åt alla oss andra, så att vår Riksbank blir nöjd.

    Den ekonomiska orättvisa och den otroligt skeva maktfördelning som varje kapitalistiskt klassamhälle innebär har blivit en fråga om individers personliga ansvar för sin egen situation istället för ett strukturellt problem. Ser man saken på det sättet - och det tror jag att många av Jonas Thentes kollegor gör, medvetet eller omedvetet - så blir det svårt att trovärdigt lyfta klassfrågor från ett underdogperspektiv.  Könsorättvisor och rasdiskriminering däremot är uppenbart orättvisa vid första anblicken. Ingen "rår för" sin hudfärg eller sitt kön. Då ska ingen heller disrimineras på grund av dem. 

 

 

 

 

 

ör några månader sedan blev det ett jävla liv när Anders Borg ville försämra studiemedlen. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kronor. Vilket naturligtvis är idiotiskt och en klasspolitik som enbart riskerar att avskräcka människor med dålig ekonomi från att studera. Studenterna blev arga och bråkade och Borgs förslag sågades längsmed fotknölarna i diverse kanaler - med resultat att det drogs tillbaka lika snabbt som det dök upp. Och regeringen Reinfeldt stod där och såg fånig ut. Den andra delen av försämringen som Borg lanserade blev det däremot inget liv om: i fortsättningen ska CSN-lånen inte skrivas av när låntagaren uppnår pensionsåldern. 

 

 

    Vad är egentligen värst: Att bidragsdelen sänks med 300 kronor eller att avskrivningsrätten försvinner? Man kan anta att det senare har en minst lika orättvis klassprofil som det föregående. Om en inte lyckas betala av sina studielån innan pension - ens med det nuvarande systemets striktare krav på avbetalning jämfört med tidigare - beror det troligen på att låntagaren ifråga inte tjänat så värst bra efter avslutade studier. Att fortsätta belasta låntagaren med CSN-avbetalningskrav när den gått i pension - in i dagens usla pensionssystem, det som Göran Persson siade att vi skulle bli väldigt förbannade när vi såg effekterna av - riskerar att skapa en fattigdomsfälla.

 

 

    Enligt Aftonbladet är det 20000 personer om året som inte lyckats betala av sina lån vid 67 års ålder och alltså skulle drabbas av denna nya försämring som Borg föreslår. Det är ytterligare ett angrepp på det studiemedelsystem som egentligen var en kompromiss med 60-talets radikala tankar om studielön. Målet för Olof Palme som drev igenom reformen var att barn från alla slags hem, akademiker såväl som arbetare, skulle kunna studera vidare utan att riskera att fastna i ohanterliga skuldfällor. Det var en vacker tanke, dock inte enligt Anders Borg och Alliansregeringen, som hellre vill få lös mera pengar för att sänka skatterna för de egna kärnväljarna i rika medel- och överklassvillaområden. Till saken hör att studiemedelssystemet lika lite som socialförsäkringarna är en förlustaffär för staten utan finansieras av låntagarna genom återbetalningar med ränta.

 

 

et verkar räcka med att Ingvar Carlsson släpper sig för att delar av det svenska kommentariatet ska brista ut i lovsång: 

 

 

    Nu har den före detta partiledaren för sossarna tillika statsminstern kommit ut med en till memoarbok. Änglakörerna sjunger:

 

 

 

    (Fredrik Virtanen i Aftonbladet, ur en krönika om giriga sossar.)

 

 

    (Thomas Engström recenserar självbiografin åt SvD.)

 

 

    Per T Ohlsson i Sydsvenskan

 

    Eric Erfors är värd en eloge för att han i Expressen påminner om hur Carlsson vred om armen på sitt EU-skeptiska parti och från en dag till en annan meddelade att Sverige skulle ansluta sig till den Europeiska Unionen. Ingen partidemokrati där inte. Moralisk resning?

    Carlssons engagemang för Ja-sidan var säkerligen en förutsättning för att den skulle vinna, om än knappt och med hjälp av lögner.

    Den dåvarande EU-kritiska ordföranden för Kommunal, Lillemor Arvidsson, vittnade om Carlssons hårda nypor då han tvingade henne att bara några dagar före folkomröstningen gå ut i media och rekommendera sina kommunalare att rösta Ja till EU, på tvärs med sin egen övertygelse. Kanske var det där folkomröstningen avgjordes. Arvidsson lämnade senare sin ordförandepost med magsår. 

 

    Carlsson beskriver själv sin politiska gärning som en reträtt: 

    På ett sätt kanske Ingvar Carlssons historia är en tragedi. Han ville aldrig bli partiledare, mordet på Olof Palme tvingade motvilligt fram honom i det skarpaste rampljuset. Det föll på hans lott att vara socialdemokratisk statsminister under en period då högern, arbetsgivarna och nyliberalismen var aggressivt på bettet. Men gjorde han verkligen allt han förmådde för att hålla emot? Jag minns Carlssons tid vid makten som reträtt efter reträtt.         När Berlimuren föll och Öststatskommunismen rasade samman så borde socialdemokratin ha jublat, istället stoppade man svansen mellan benen och lät sig hunsas och stoppas i samma ideologiska fack som sina svurna fiender kommunisterna av en segerrusig höger.

    PO Engqvist - med sin ekonomi och karriär på det torra sedan länge - får såklart minnas Ingvar Carlsson med respekt om han vill. Det kanske mannen till och med är förtjänt av, på ett personligt plan. Men vi som tillhör den generation som drabbades av den ekonomisk-politiska kursomläggningen som Carlsson genomförde, som känt arbetslösheten och utanförskapet in på bara skinnet, vi som nu ser hur EU utvecklas i precis den riktning mot auktoritär nyliberalism med fascismen väntade runt knuten som Nejsidan varnade för - och Carlsson viftade bort - har mindre anledning att vara vördnadsfulla.