ramtiden blev inte som vi hade tänkt, skrev jag i ett tidigare inlägg. Vi fick knäckebröd och vatten istället för de utopier och visioner som tidigare generationer föreställde sig när de tänkte framåt mot 2000-talet.
En av ekonomins förgrundsgestalter, den av socialdemokrater, socialliberaler och en del socialister så omhuldade John Maynard Keynes, förutsåg en värld där hans barnbarn inte skulle behöva konfronteras med det knapphetsproblem - tvånget att hushålla med bristfälliga ekonomiska resurser - som varit mänsklighetens gissel under alla årtusenden. Istället skulle vi ställas inför ett annat dilemma: vi som sociala och produktiva varelser mår bra av att aktivera oss och utföra ett arbete, även om vi inte hunsas till det av skriande ekonomiskt tvång. Att hitta en mening och struktur i en ny värld där vi inte tvingas slava för brödfödan. Jag tror också Marx har varit inne på liknande tankar.
Det uråldriga ekonomiska dilemmat skulle vara löst, menade Keynes, eftersom tillväxten vid det här laget skulle mångdubblat värdet av produktionen. Detta skulle ge ett överflöd. Han tänkte sig att en normal arbetsdag skulle vara tre timmar, femton timmars arbetsvecka totalt! Drog man bara ut utvecklingslinjerna från Keynes tid och framåt och tänkte sig att inget oförutsett skulle inträffa och att resultatet av den ekonomiska tillväxten skulle komma alla till del i samma utsträckning som hittills så var det nog inte en orealistisk tanke. Men nåt hände på vägen som ställde till det. Kanske detta?:
Since 1970, virtually all the benefits of productivity gains have gone to capital rather than labor. NYtimes chart: pic.twitter.com/ZIDBFtj9GP
nga människor i Japan flyr från sex och relationer. En del blir asexuella, andra skaffar sig en låtsaspartner - en virtuell flick- eller pojkvän - eller tillfredsställer sitt sexuella behov med animéporr eller sexleksaker.
The Guardian berättar att en tredjedel av alla japaner under 30 aldrig gått på en endaste dejt. 45 procent av japanska kvinnor mellan 16-24 år och en fjärdedel av de unga japanska männen säger sig vara helt ointresserade av - eller till och med föraktfullt inställda till sex.
Självklart finns förklaringen att hitta i det politiska och ekonomiska systemet. Fler kvinnor vill göra karriär i det stenhårt krävande japanska arbetslivet och tvingas då välja bort kärlek och familj. Både unga kvinnor och män hamnar på frontalkrock med det japanska samhällets hårt cementerade könsroller.
Visst låter det som nåt hämtat ur William Gibsons sci-fi-dystopi Neuromancer? Ett samhälle där kärlek och sex blivit en lyx som en inte längre kan tillåta sig? Kapselhotell och virtuella flickvänner? En turbokapitalism som pressar lönearbetarna så hårt att de inte hinner skaffa familj och barn och därmed undergräver sin egen framtid.
Vem trodde väl för 30 år sedan att det var DEN sortens nyheter vi skulle läsa på 2000-talet? Vad hände med antigravitationsbilar och Marskolonier?
Detsamma måste sägas om gårdagens Uppdrag Granskning om det privata företaget med det bitande ironiska namnet "Hälsans förskola". Om någon sagt för 20-30 år sedan att vi år 2014 skulle ha privata företag inom den svenska skattefinansierade välfärden som - för att öka sin vinstandel -
ger knäckebröd till tandlösa ett- och tvååringar ("det mjukas upp i gommen")
sätter i system att laga för lite mat ("om personalgruppen var 65 personer så skulle vi laga mat till 50")
tycker att en rimlig nivå för matkostnader är 9 kronor per barn och dag
serverar frukost bestående av riskakor eller knäckebröd och vatten ("behövs verkligen pålägg utifrån ett näringsperspektiv?")
och lunch bestående av en blaffa blaskigt potatismos och några artistiskt korlagda morotsstrån
Framtiden blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Läget i välfärdsstaten Sverige år 2014, efter 20 års nyliberalt systemskifte väglett av en vettlös tro på privatiseringar som mirakelmedicin mot allt, är att småbarn på dagis som ägs av Bijan Fahimi - ledande folkpartist och företrädare för svenskt näringsliv - suttit och tuggat på hårt knäckebröd utan pålägg med sina tandlösa gommar.
Hittills har de tuggat fram en vinst på 11 miljoner åt företaget. Det är kostnadskontroll det. Blir det svårsmält så finns det vatten att skölja ner med.
Den rena girigheten kan väl knappast bli tydligare? Det är Caremas kissblöjor en gång till, men den här gången är det inte äldre som drabbats utan barn till den urbana unga medelklassen i Stockholm som både alliansen och S-MP tror vill ha privatiseringar och valfrihet mest av alla. Den samhällsklassen får sig nu en anledning att fundera ytterligare ett varv på sambandet mellan vinstintresse och kvalitet i välfärdstjänsterna.
Sambandet mellan 11 miljoners vinst till Hälsans förskola och tandlösa gommar som tuggar på knäckebröd, rent konkret.
Naturligtvis så kommer vinst- och privatiseringskramarna att avfärda Hälsans förskola som bara ett undantag. Redan igår var de ute på twitter och bluddrade om "fler och bättre regleringar". Men regleringar är ett trubbigt vapen mot privata företag som har råd att anlita affärsjurister med specialkompetens att hitta kryphål.
Vinstintresset ger företagen anledning att dölja fel och brister för kommunerna. Kvalitet och vinst hamnar i motsatsställning till varandra. När sedan kommunens inspektörer som Uppdrag Granskning visade väljer att inte undersöka klagomål utan nöjer sig med företagsledningens lugnande lögner så blir kontrollapparaten helt meningslös.
Frågan är hur många dagar det dröjer innan den första vinstkramaren tar mod till sig och drar ut till försvar för vatten- och knäckebrödsdieten? Om Caremas kissblöjevägande var helt normalt och i sin ordning så måste det väl gå att ursäkta också detta? Ett sätt att mota barnfetman i grind? Stenåldersdieten eller 5:2? Hälsans förskola fostrar barn till hungriga tigrar, eller möjligen flitiga bävrar?
Vad säger svenskt näringsliv och välfärdskapitalisternas intresseklubb Almega?
Dags för Stockholms stads moderater att anlita någon av sina PR-byråer, fulla av högerns partilojalister; moderaten Henry Stenson som ryckte ut för att rädda Caremas rykte eller varför inte Bijan Fahimi själv, vars PR-byrå Veritas fått 60 miljoner av staden för att lura folk att ombilda till bostadsrätt?
Dags för en ny operation vittvätt av girig välfärdskapitalist, notan kan sedan skickas till skattebetalarna, som när Carema skulle räddas. Då kostade det oss 155 625 kronor.
Medan högerns propagandamaskineri hackar och tuggar fram sina bortförklaringar så kan vi andra fundera: var det den här framtiden vi ville ha? Kanske det är så enkelt att om man går tillbaks till 1800-talets samhällsmodell, rullar tillbaks skatter och överlåter välfärdssystemet åt "privata intressen" och välgörenhet, så får man också 1800-talets sociala problem - Charles Dickens råttbitna misär - på köpet?
onas Wikström skriver bra i Flamman om var debatten om vinster i välfärden befinner sig just nu. Det politiska etablissemanget hoppas fortfarande kunna stryka frågan från den politiska dagordningen innan den riktiga valrörelsen kommer igång. Det kan ske genom att begrava saken i utredningar. Som Expressens Anna Dahlberg konstaterar idag i Expressen har den heta potatisen friskolesystemet begravts djupt ner i en utredning som lägligt nog inte är klar förrän i december, tre månader efter valet, vilket nog inget av de sju vinstkramande partierna i riksdagen beklagar.
"När vår herre vill att ingenting ska ske, då sätter han till en kunglig kommitté", som Dahlberg säger.
Frågor som regeringen däremot gärna vill diskutera i valrörelsen, som Major Björklunds "ordning och reda i skolan" snabbutreds så att utredningens beställda resultat kan presenteras lagom till Almedalen. Såna försök att manipulera dagordningen kommer vi att se många fler av. Skulle inte begravningsstrategin eller moderaternas och folkpartiets retoriska tonskärpningar mot riskkapitalisterna - som i praktiken betyder noll och intet - fungera så finns, som Wikström skriver, också den mjuka förhandlingslinjen, exemplifierad av LOs härdsmälta till utspel om att facket och välfärdskapitalisterna skulle göra upp om frågan över huvudet på svenska folket och våra valda politiker. Just det utspelet baktände eftersom välfärdskapitalisternas egen intresseorganisation verkade föga intresserad. Men i ett annat läge kanske de är beredda att snacka. Någon som däremot inte kompromissar är Annie Lööf och centerpartiet som tänker köra vinstkramarlinjen in i kaklet. I en DN-intervju jämför Viktor Barth-Kroon Annie Lööf med Margaret Thatcher, "the lady is not for turning":
"Annie Lööf är visserligen inte premiärminister i ett världsimperium på dekis, men få om någon i svensk politik är så tydligt ideologisk. Möjligen Jonas Sjöstedt, åtminstone innan vänsterledaren började prata väl om småföretagare.
Lööf vill sänka skatter, arbetsgivaravgifter och löner. Hon tar strid för privata aktörer i välfärden och kallar offentliga välfärdsinrättningar för ”kolchoser”. Samtidigt hukar andra partier allt djupare för att undvika att svepas bort av debattens tilltagande vänstervind."
Lööf uppskattar mellan tummen och pekfingret hur många väljare som sympatiserar
med centerns politik i vinstfrågan
Jämförelsen med Thacther är träffande på flera sätt. Den skärpa och pondus som järnladyn onekligen besatt kanske saknas, men där finns samma nyliberalt doktrinära trosvisshet och inte minst samma fallenhet för slag under bältet på de politiska motståndarna. Att försvara det system som togs för givet också i Sverige tills för bara en tio år sedan, att skattepengar som vi betalar till sjukvård, skolan och äldreomsorgen också ska gå in i dessa välfärdssektorer istället för in i riskkapitalister och privata ägares fickor, är enligt Lööf att "leka kolchos med välfärden" (syftande på kolchoserna, de stora kollektivjordbruken i Sovjetunionen). Men hjälper den sortens retoriskt pepprande när en förkrossande majoritet av det svenska folket anser det vara alldeles självklart att de privata vinsterna ska bort? Gör det svenska folket till kolchoskommunister? Om just det slaget under bältet missar målet så har Lööf flera jabbar i luften (Flamman):
"”ägartalibanen” Jonas Sjöstedt är ”patologiskt” besatt av sitt motstånd mot vinster, han är ”välfärdens fiende nummer ett”. Välfärdsföretagen själva fyller på med attacker som att Sjöstedts ”välfärdspopulism” är av samma skrot och korn som Sverigedemokraternas invandringshat (fyra vårdföretagare i Dagens Samhälle 30/1).
En tydlig sidostrategi är att göra det manschauvinistiskt att vara emot vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt är en ”feministbluff” som ”lägger en död hand på jämställdheten i Sverige” när han vill ta bort utkomstmöjligheterna för tusentals kvinnliga företagare och anställda (Annie Lööf i Almedalen). Ja, bara det att ifrågasätta vinstuttagen är att påstå att kvinnorna i välfärden gör ett dåligt jobb (Lööf i Aftonbadet 10/1)."
Om plan A, att få bort den jobbiga vinstfrågan från dagordningen och diskutera annat istället misslyckas så lär vi vänsterpartister få stålsätta oss. Annie Lööf visar oss hur plan B kommer att se ut: att veva runt så mycket smuts som möjligt i hopp om att något fastnar.
Vänsterpartiets position denna valrörelse må vara gynnsam i det att vi äger en fråga (eller till och med flera!) där en stor majoritet av de svenska väljarna stödjer oss. Men den innebär samtidigt att vi direkt och konkret utmanar väldigt mäktiga motståndare - det privata välfärdskapitalet - som omsätter många miljarder kronor och har siktet inställt på att ta över stora delar av den offentliga sektorn. Vi ställer oss i vägen för deras affärsidé, vill skruva åt kranen och strypa guldregnet med skattemedel och ställer oss därmed i deras kikarsikte. De visade oss vad deras vinstpengar kan spela för roll i ett politiskt sammanhang med den metodiska och långsiktiga PR-kampanjen för att rehabilitera Caremas kissnedsolkade rykte. Då var det ETT företag som betalade för operation vittvätt, föreställ dig vad en hel bransch, dopad av lätta och snabba vinster på våra skattepengar, kan föra för slags PR-krig.
Hur länge sedan var det vi gick in en svensk valrörelse där stora svenska kapitalisters vinstintressen direkt hotades av folkviljan och konkreta politiska förslag? Löntagarfondsstriderna på 80-talet? 2014 kommer att bli ett intressant år.
