P

M

Dessa reaktioner var tyvärr rätt förutsägbara. Men jag blev lite förvånad över hur snabbt många i Sverige och andra länder radade upp sig i tvärsäkra led och började skjuta på varandra. Feminister som såg en chans att göra en viktig poäng: att alla kan vara våldtäktsmän, såg helt plötsligt inga som helst konstigheter i att Assange blir jagad av Interpol för ett ringa sexbrott - som han inte ens åtalats för än. En del Wikileaksanhängare (och en hel del  feministhatare) drog genast drastiska slutsatser om konspirationer och de två inblandade kvinnornas motiv. Som så ofta verkar internets snabba informationsöverföring mest bara leda till förhastade slutsatser och offentliga spottstockar.

Vänsterpress trumpetar idag ut att "Lars Ohly sitter kvar!". Lite förvånande eftersom det ju faktiskt är partikongressen som bestämmer det. Inne i tidningen påpekar Ohly att det står var och en fritt att utmana honom om posten: "så är det i ett demokratiskt parti, vi är inte sossar (!) och inte rädda för att det finns olika uppfattningar (...)". Det låter nästan som en uppmaning!

Jag hade nog väntat mig ett annat besked. Ohly har varit partiledare sedan 2004 och genomfört fyra valrörelser, som alla inneburit bakslag för vänsterpartiet. Han brukar hamna långt ner i mätningar av väljarnas förtroende för partiledarna, vilket är lite av ett trendbrott för vänsterpartiet vars partiledare brukar lyckas bli omtyckta av en bredare publik än de egna väljarna.

Ingen kan ta ifrån Ohly att han är en duktig politiker, och en väldigt skicklig debattör, som jobbat hårt under sin tid som partiledare. Men när det gäller kommunikationen med väljarna har det väl inte funkat så bra som vänsterpartiet - ett litet parti utan uppbackning av arbetsgivarna och 90 procent av landets dagspress som högerns partier eller fackföreningsrörelsen som sossarna - skulle behöva. Jag vet inte om partiet sitter och trycker på några hemliga väljarundersökningar som visar vad som fallerat. Men jag skulle misstänka att misstagen är politiska snarare än personliga: hattandet med kommunistetiketten och en del andra självmål. De interna bråken som blossade upp i början av Ohlys partiledarskap. Även valet att binda upp sig hårt i det rödgröna samarbetet istället för att frispela som vänsterytter får nog läggas honom till last.

I Vänsterpress säger Ohly att han är mest stolt över att vänsterpartiet under hans tid blivit en självklar regeringspartner. Regeringsmedverkan i all ära, men vänsterpartiets verkliga uppgift är ju att bidra till att bryta den nuvarande högeranstormingen på alla fronter och spika fast framtidsfrågorna - rättvisa, full sysselsättning,fred, ett ekologiskt hållbart samhälle och jämlikhet - överst på agendan där de hör hemma. Det harpartiet inte lyckats alltför bra med under 2000-talet och jag tror att ett partiledarbyte och en nyordning med delat partiledarskap skulle underlätta den opinionsbildning som en sån uppgift kräver.

Men samtidigt får inte personfrågorna ta allt syre i framtidsdebatten. Vänsterpartiet måste fundera över nya sätt att organisera sig. Hur når man de människor som mest skulle behöva en ny politik för ett rättvisare och jämlikare samhälle, men som samtidigt ofta är de som mest sällan organiserar sig och som står längst bort från partipolitiken? Camilla Salomonssen, från nätverket Gemensam välfärd uppmanade nyligen vänstern och arbetarrörelsen att starta medborgarkontor för de människor som med alliansens politik kommer i kläm: "Då visar man konkreta saker i vardagen som gör att människor får tillbaks tron på att oppositionen inte bara vill ha tillbaks makten utan är människor som vill göra något på riktigt."

Där nånstans tycker jag att vänsterpartiet borde starta debatten. Hur bygger man ett effektivt motstånd mot högerpolitik, nedskärningar och rasism? Hur får ett litet parti som saknar självklara mediakanaler ut sitt budskap till de vanliga människor som skulle gynnas av vänsterpolitik? Arbetarrörelsen har historiskt sett varit bra på att skapa sådana alternativa gemenskaper.

Läser man bloggar som Jinge så får man sig ofta serverad en rätt frän kritik av vänsterpartiet som inte riktigt svarar mot de erfarenheter jag har av att vara politiskt aktiv där. Mina högst subjektiva erfarenheter är att vänsterpartiets aktivister gör ett bra jobb utifrån de något begränsade resurser partiet besitter. En sak har partiet dock gott om: väldigt duktiga politiker ur den lite yngre generationen. På Socialistiskt Forum nyligen kunde man se flera av dessa i högform. Det är dags att partiet lyfter fram sina nya politiska talanger i rampljuset på allvar. Ett partiledarbyte och delat partiledarskap är en bra början.

Share |

”Äntligen!”. Så kan man ju också reagera när man får veta att en självmordsbombare försökt ha ihjäl ens landsmän mitt i julrushen. Åtminstone om man är sverigedemokrat och pressekreterare till Jimmie Åkesson. Det är rätt logiskt egentligen; de högerextrema rasisterna och de fundamentalistiskt religiösa dårarna har samma fiende - det öppna, toleranta, orädda samhället. De växer båda bäst i en mylla gödslad med paranoia, rädsla och misstro. Inte är det då särskilt konstigt att bägga grupperna firar när det smäller.


Min egen reaktion var: ”FAN FAN FAN! Inte IGEN!”. Det är inte första gången jag upplever ett terrorattentat på nära håll tyvärr. Jag bodde i Spanien 2004, då det small i Madrids pendeltågssystem. Där var det ju inga amatörer som som låg bakom, och resultatet blev en riktigt blodig massaker, den värsta i Europa på länge.


Den gången var det Spaniens deltagande i Irakkriget på USAs sida som motiverade terrrordådet, och det bidrog förmodligen till att den dåvarande spanska högerregeringen förlorade valet och att en socialistregering tog över (och tog hem trupperna). 


Attentatet i Madrid fick mig att inse att vi numera lever i en liten värld. Det våra regeringar sysslar med i något land långt borta, som de allra flesta av oss aldrig kommer att besöka och kanske knappt skänker en tanke, kan komma tillbaks och bita oss i svansen på vår egen lugna lilla bakgård. Det är en av många anledningar till att jag så starkt motsatt mig det svenska krigandet i Afghanistan, och efter bästa förmåga försökt banka in i skallen på de som läser denna blogg att den officiella myndighetsversionen av vad vi och jänkarna sysslar med i Afghanistan – "försvarar skolor och bygger demokrati" – inte alls motsvarar den bild av den utländska ockupationen som de flesta afghaner har. Insåg man detta så var det tyvärr bara alltför lätt att se det här mörka molnet vid horisonten. Så här skrev jag för två månader sedan:


"Ju tidigare vi avslutar vårt militära uppdrag i Afghanistan och övergår till civila hjälpinsatser, desto bättre. Inte minst eftersom det minskar risken för att någon uppretad afghan eller pakistanier får för sig att ge igen där det svider mest - på svensk mark."


Det är synd att svenskarna försatte sin chans att avsluta det svenska krigandet i Afghanistan - innan något sånt här hände. De rödgröna hade som målsättning att ta hem den svenska truppen i Afghanistan. För långsamt kunde jag tycka, men ändå. Men efter högerregeringens valseger och socialdemokraternas kovändning om Afghanistan så verkar det skeppet redan ha seglat iväg. Nu är jag rädd för att krigshetsarna får vatten på sin kvarn. Det går prestige i att bevisa att vi inte "viker ner oss för terror". Just nu törs man nästan inte andas det av rädsla för att bli beskylld för att vilja plocka politiska poänger på en tragedi. Men ändå går det inte att komma ifrån det enkla faktumet: Det som framförallt placerar Sverige på terroristernas karta och sätter svenska oskyldiga civila liv på spel är den svenska militära insatsen i Afghanistan.


Det är såklart lätt att avfärda självmordsbombare, lasermän och andra arga män med vapen med den välförtjänta etiketten "dåre". Men det är upp till oss andra att faktiskt bevisa för dem att de har fel. Att de är galna. Att våld inte lönar sig som politisk metod. För tittar man på världen idag så kan man faktiskt få det motsatta intrycket.


Efter attentatsförsöket i Stockholm har många politiker vältaligt orerat om vikten av att bevara Sverige som ett öppet och tolerant samhälle. Problemet är bara att varken Sverige eller resten av västvärlden lyckats så bra med det de senaste tio åren. Usama Bin Laden uppnådde åtminstone några av sina mål med sin terrorattack i New York: den gav USA och många andra länder en ursäkt för att resa högre murar utåt, starta flera nya brutala krig i muslimska länder och på hemmaplan snickra vidare på paranoida kontroll- och övervakningssamhällen. Redan ser vi att den svenska självmordsbombaren lyckats med något liknande: socialdemokraterna, som uppenbarligen befinner sig i något slags fritt fall, springer ifrån sitt FRA-motstånd. Trots att FRA och alla andra övervakningssystem som vi byggt upp på senare år inte var till någon hjälp här. Attentatsmannens klantighet eller slumpen räddade dagen, inte killarna på signalspaningen.


Krig föder terrorister och terror föder nya krig. Bombmattor ser kanske kliniskt effektiva ut på långt håll. Men upplever man dem på marken så har man nog ingen kärlek till övers för de som beordrade dem. Krig och terror skapar också auktoritära, paranoida samhällen som underminerar mänskliga rättigheter och demokratin genom att spela på folks rädslor. Det här är den dödsdans som Usama Bin Laden och George W Bush bjöd upp oss till 2001, och om vi någonsin ska kunna bryta oss loss ur dess grepp så måste vi inse dessa enkla samband. Det är fullkomligt vidrigt att en människa går ut på en gata i Stockholm med en ryggsäck fullpackad med rörbomber som han avser detonera mitt bland oskyldiga civila. Men det är också fullkomligt vidrigt att västerländsk militär bombar Irak och Afghanistan tillbaks till stenåldern (inte för att stenåldern någonsin var så här radioaktiv) och har ihjäl tusentals oskyldiga civila.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14,

Fler för den svenska regeringen otroligt pinsamma detaljer ur Wikileaksläckan: Vår krumbuktande miljöminister Andreas Carlgren, som i ett sällsynt rakryggat ögonblick vågade kritisera USA, landet som släpper ut överlägset mest klimatförstörande koldioxid per skalle räknat, togs efter amerikanska påtryckningar i örat av den Käre Ledaren Fredrik Reinfeldt. En amerikansk diplomat skrev hem:

Åtalet mot Julian Assange gör inte heller mycket för att sudda bort bilden av en bananrepublik. Jag har inte velat gräva ner mig alltför mycket i de snaskiga detaljerna om spruckna kondomer, belåtna twittranden och kräftskivor efter de påstådda våldtäkterna, guideböcker för hur man hämnas på otrogna pojkvänner och allt annat som snurrar runt på internet just nu. Men det är mycket mycket tråkigt att världens uppmärksamhet nu fokuseras på ett brottsmål i ett personligt ärende, istället för de hårresande avslöjanden som läckorna levererat, som borde skaka en hel del av våra maktstrukturer och medborgarnas förtroende för dem i grunden. Den myndighetsperson inom rättsväsendet eller den av de inblandade i målet som läckte detaljerna till media gjorde inte bara rättsprocessen och de inblandade, utan hela världen en brutal björntjänst.

O

Nog för att det är vi medborgare som betalar deras löner och gör det möjligt för dem att fortsätta konspirera, ljuga för oss, ljuga för andra länders politiker, eller ägna sig åt det rätt tramsiga skvaller som en del av läckorna ger smakprov på. Men trots att vi betalar notan, och är deras uppdragsgivare, så betyder det inte att vi har rätt till insyn. Får vi ens lite inblick i deras bisarra lekar så sätter det människoliv och som sagt även världsfreden på spel.

Och  visst kan man förstå att även svenska politiker blir generande röda om öronen av Wikileaksläckan. Mona Sahlins och Urban Ahlins fjäskande på ambassaden är otroligt pinsamt. Den borgerliga regeringen uppvisar ett totalt förakt för den svenska neutraliteten. Vi får fler farsartade detaljer om JAS Gripen-eländet och hur norrmännen lurade skjortan av Sverige. Men frågan är om inte en ännu större skandal kan komma att brisera framöver, som rör svenska myndigheters hantering av fallet Julian Assange. Det röriga och märkliga våldtäktsåtalet mot honom har hanterats av tre olika åklagare än så länge varav en valde att helt lägga ner målet. Assange har befunnit sig i Sverige när dessa anklagelser behandlats av svenska myndigheter och han enligt sin advokat vid ett flertal tillfällen hört av sig till åklagarna och bett att få bli hörd för att försöka rentvå sig, Polis och åklagare nappade inte på erbjudandena, tvärtom meddelade de då Assange att han var fri att resa utomlands när han så ville. För att sedan, när ärandet landat i knät på en annan åklagare och amerikanska politiker börjat ropa efter Assanges skalp, utlysa en internationell arresteringsorder genom Interpol. Enligt Assanges adovkat är det ytterst ovanligt att internationella arresteringsorder utfärdas i ärenden med så ringa och osäker åtalsgrund som Assanges: