”Äntligen!”. Så kan man ju också reagera när man får veta att en självmordsbombare försökt ha ihjäl ens landsmän mitt i julrushen. Åtminstone om man är sverigedemokrat och pressekreterare till Jimmie Åkesson. Det är rätt logiskt egentligen; de högerextrema rasisterna och de fundamentalistiskt religiösa dårarna har samma fiende - det öppna, toleranta, orädda samhället. De växer båda bäst i en mylla gödslad med paranoia, rädsla och misstro. Inte är det då särskilt konstigt att bägga grupperna firar när det smäller.


Min egen reaktion var: ”FAN FAN FAN! Inte IGEN!”. Det är inte första gången jag upplever ett terrorattentat på nära håll tyvärr. Jag bodde i Spanien 2004, då det small i Madrids pendeltågssystem. Där var det ju inga amatörer som som låg bakom, och resultatet blev en riktigt blodig massaker, den värsta i Europa på länge.


Den gången var det Spaniens deltagande i Irakkriget på USAs sida som motiverade terrrordådet, och det bidrog förmodligen till att den dåvarande spanska högerregeringen förlorade valet och att en socialistregering tog över (och tog hem trupperna). 


Attentatet i Madrid fick mig att inse att vi numera lever i en liten värld. Det våra regeringar sysslar med i något land långt borta, som de allra flesta av oss aldrig kommer att besöka och kanske knappt skänker en tanke, kan komma tillbaks och bita oss i svansen på vår egen lugna lilla bakgård. Det är en av många anledningar till att jag så starkt motsatt mig det svenska krigandet i Afghanistan, och efter bästa förmåga försökt banka in i skallen på de som läser denna blogg att den officiella myndighetsversionen av vad vi och jänkarna sysslar med i Afghanistan – "försvarar skolor och bygger demokrati" – inte alls motsvarar den bild av den utländska ockupationen som de flesta afghaner har. Insåg man detta så var det tyvärr bara alltför lätt att se det här mörka molnet vid horisonten. Så här skrev jag för två månader sedan:


"Ju tidigare vi avslutar vårt militära uppdrag i Afghanistan och övergår till civila hjälpinsatser, desto bättre. Inte minst eftersom det minskar risken för att någon uppretad afghan eller pakistanier får för sig att ge igen där det svider mest - på svensk mark."


Det är synd att svenskarna försatte sin chans att avsluta det svenska krigandet i Afghanistan - innan något sånt här hände. De rödgröna hade som målsättning att ta hem den svenska truppen i Afghanistan. För långsamt kunde jag tycka, men ändå. Men efter högerregeringens valseger och socialdemokraternas kovändning om Afghanistan så verkar det skeppet redan ha seglat iväg. Nu är jag rädd för att krigshetsarna får vatten på sin kvarn. Det går prestige i att bevisa att vi inte "viker ner oss för terror". Just nu törs man nästan inte andas det av rädsla för att bli beskylld för att vilja plocka politiska poänger på en tragedi. Men ändå går det inte att komma ifrån det enkla faktumet: Det som framförallt placerar Sverige på terroristernas karta och sätter svenska oskyldiga civila liv på spel är den svenska militära insatsen i Afghanistan.


Det är såklart lätt att avfärda självmordsbombare, lasermän och andra arga män med vapen med den välförtjänta etiketten "dåre". Men det är upp till oss andra att faktiskt bevisa för dem att de har fel. Att de är galna. Att våld inte lönar sig som politisk metod. För tittar man på världen idag så kan man faktiskt få det motsatta intrycket.


Efter attentatsförsöket i Stockholm har många politiker vältaligt orerat om vikten av att bevara Sverige som ett öppet och tolerant samhälle. Problemet är bara att varken Sverige eller resten av västvärlden lyckats så bra med det de senaste tio åren. Usama Bin Laden uppnådde åtminstone några av sina mål med sin terrorattack i New York: den gav USA och många andra länder en ursäkt för att resa högre murar utåt, starta flera nya brutala krig i muslimska länder och på hemmaplan snickra vidare på paranoida kontroll- och övervakningssamhällen. Redan ser vi att den svenska självmordsbombaren lyckats med något liknande: socialdemokraterna, som uppenbarligen befinner sig i något slags fritt fall, springer ifrån sitt FRA-motstånd. Trots att FRA och alla andra övervakningssystem som vi byggt upp på senare år inte var till någon hjälp här. Attentatsmannens klantighet eller slumpen räddade dagen, inte killarna på signalspaningen.


Krig föder terrorister och terror föder nya krig. Bombmattor ser kanske kliniskt effektiva ut på långt håll. Men upplever man dem på marken så har man nog ingen kärlek till övers för de som beordrade dem. Krig och terror skapar också auktoritära, paranoida samhällen som underminerar mänskliga rättigheter och demokratin genom att spela på folks rädslor. Det här är den dödsdans som Usama Bin Laden och George W Bush bjöd upp oss till 2001, och om vi någonsin ska kunna bryta oss loss ur dess grepp så måste vi inse dessa enkla samband. Det är fullkomligt vidrigt att en människa går ut på en gata i Stockholm med en ryggsäck fullpackad med rörbomber som han avser detonera mitt bland oskyldiga civila. Men det är också fullkomligt vidrigt att västerländsk militär bombar Irak och Afghanistan tillbaks till stenåldern (inte för att stenåldern någonsin var så här radioaktiv) och har ihjäl tusentals oskyldiga civila.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14,