Den radikale amerikanske pastorn Jesse Jackson, en gång på god väg att knipa Demokraternas presidentnominering, levererar en svidande kritik av den kapitalistiska modellen för globaliseringen i en artikel i Huffington Post:

"GM got $15.4 billion on loans from taxpayers, with billions more to come. Yet, GM plans to move double the amount of jobs and manufacturing abroad. We didn't bail out GM so it could profit from moving more jobs to low wage markets abroad.

If we force workers to renegotiate labor agreements, we must also renegotiate trade agreements. There is a tremendous imbalance in the formula. We've globalized capital, without globalized rules, without globalizing worker's rights, environmental rights, women and children's rights."

USA är, precis som många andra västländer, på väg att avindustrialiseras, när allt fler jobb i tillverkningsindustrin flyttar utomlands till låglöneländer. Välbetalda jobb med någotsånär drägliga arbetsförhållanden omvandlas till slavarbete för småslantar. Det är såklart ingen slumpmässig utveckling, utan ett direkt resultat av att en specifik form av globalisering, modellerad efter nyliberala idéer, där enbart kapital och företag garanteras universella rättigheter, och arbetarnas kamp för bättre villkor hela tiden motarbetas systematiskt. Kapitalistiska företag drivs ständigt av jakt på ökad vinst och hårdare utnyttjande av arbetskraften. Till detta kommer ett accelererande överutnyttjande av naturresurser och miljö.

Jag har aldrig gillat ordet "globaliseringsmotståndare". Det är en beskrivning som högern, kapitalisternas springpojkar, vill kleta på alla de som kritiserar den hårdhänta kapitalistiska världsordning som de skapat de senaste 20-30 åren. I själva verket är motståndet mot att storföretagen ska kunna begå rovdrift på människor och miljö i högsta grad globalt. Frågan som vi måste ställa oss är inte om vi behöver globalisering eller inte, utan vilken slags global utveckling som vi vill se - en som ger morötterna åt storföretagen och piskan åt vanliga människor? Eller en som gynnar oss alla?

Som jag skrev igår så verkar den här valrörelsens enda lilla skräll komma från Piratpartiet. I dagens opinionsmätning från SvD får de 6 procent, och ser därmed ut att segla in i EU-parlamentet. Jag är kluven till piraterna. Å ena sidan är det bra att de tvingar det politiska etablissemanget, borgarna och sossarna, att prata om integritetsfrågor. Utvecklingen mot ett allt stöddigare storebrorssamhälle som hela tiden kikar oss över axeln och pillar med sina smutsiga fingrar i våra datorer och telefoner har verkat ostoppbar de senaste åren. Som det ofta blir när sossarna och borgarna slår sina påsar ihop.Vänsterpartiet och miljöpartiet har hela tiden varnat för var den här utvecklingen leder oss och försökt bromsa, men eftersom massmedia inte vill släppa fram systemkritiska vänsterrröster så har detta motstånd inte setts och hörts, och som en följd därav inte heller gett nya väljare till dessa partier. Då uppstår istället ett politiskt tomrum som kan fyllas av ett enfrågeparti; Piratpartiet.

Så å ena sidan är jag glad över att de många väljare som oroas över utvecklingen mot ett övervaknings- och kontrollsamhälle kan kanalisera sitt engagemang partipolitiskt. Å andra sidan är det synd att deras röster går till ett enfrågeparti, som enbart har internet och integritet på programmet. För mig är kritiken mot FRA, IPRED, ACTA och allt annat jävelskap som klåfingriga politiker hittar på för att kunna hålla sina medborgare kontrollerade och övervakade en del i en större systemkritik. Den passar som hand i handsken med kritik av EUs ûberbyråkrati och utvecklingen mot en superstat där det folkliga inflytandet över politiken reduceras till en formalitet som dribblas bort mellan lobbyister och eurokrater. Den kompletterar också den klassiska socialistiska kritiken av hur storföretagen (i det här fallet upphovsrättsindustrin, skiv- och filmbolagen) utövar makt i samhället i kraft av sin rikedom och sitt inflytande, medan vi vanliga människor tvingas stå med mössan i hand, vara glad om vi överhuvudtaget har ett jobb att gå till och tacksam för varje smula som blir över från de rika och mäktigas bankett. Piratpartiets politik rymmer ingen övergripande systemkritik. I EU-frågor kan de mycket väl komma att rösta för mer makt åt EU-byråkratin på demokratins bekostnad. Och hur kommer de att reagera när storföretagens lobbyister trycker på för lönedumpning och slappare utsläppsregler för miljögifter? Ingen som vet.

Jag ska iallafall kryssa för vänsterpartiets Erik Josefsson, som säkerligen kommer att ge storebror en match i integritetsfrågorna, och dessutom har ett helhetsperspektiv som bär i de 99 procent av omröstningarna i EU-parlamentet som handlar om något annat.

N

u är det 8 dagar kvar till svenskarna ska få rösta fram sina 18 representanter till EU-parlamentet, som kommer att utgöra storslagna 2 procent av ledamöterna i den kammaren. Nog för att det ger lite perspektiv på det där med att vi ska vara med i EU "för att påverka". Att det politiska etablissemanget; borgarna och sossarna, är nöjda med att valrörelsen blir ett fisljummet jippo utan diskussion om de viktiga EU-frågorna kan jag förstå. Men borde inte massmedia för skams skull åtminstone göra en ansats till att granska makten, lite iallafall? Den som flyttar allt längre bort från de svenska väljarna och försvinner in i EU-kolossen?

Såhär långt har jag inte sett mycket av att de väsentliga frågorna diskuteras. Jag förstår faktiskt inte alls vad valrörelsen handlar om. Piratpartiet ger ett svagt utslag på buzz-o-metern, men inte heller de verkar egentligen väcka några starkare känslor. Marit Paulsens bluff verkar ha synats redan. Man kan inte både sälja in sig som "folklig" och vara för en centraliserad superstat. Som George Bush den yngre så välfunnet uttryckte det; "fool me once, cant be fooled again!" Vänsterpartiets EU-kritik släpps inte genom det massmediala filtret, vilket väl inte förvånar någon som sett hur massmedia alltmer urartat till borgerlighetens vakthållare i informationsflödet. Men följden av att inte släppa in EU-kritker i debatten blir också att de centrala EU-frågorna inte diskuteras. Den här valrörelsen borde handla om Lissabonfördraget, det senaste som EU-byråkratin kokat ihop för att kunna flytta över mer makt till sig själva, på de nationella parlamentens bekostnad. Men vem har hört den saken nämnas överhuvudtaget? Carl Tham har iallafall lyckats få in en utmärkt artikel i DN om hur etablissemanget mörkar den verkliga EU-debatten, läs den!

I

går tog så Nordkoreas galne diktator sitt chicken race med USA till en ny nivå genom att detonera atomladdningar, vilket naturligtvis fick all världens politiker och diplomater att gå i taket och tävla i vem som kunde måla upp det mest apokalyptiska scenariot. Man kan bara sucka åt eländet och hoppas att han trillar av pinn snart, "den Älskade Fadern", och att hela det vedervärdiga politiska system av personkult och förtryck som han personifierar rasar samman som ett korthus. Men i väntan på den dagen så har vi ju Margaret Cho.

Ingen har väl missat Expressens ofattbart pinsamma klavertramp häromdagen då de ryckte tag i en kvinna som möjligen i dålig belysning och efter fyra-fem bärs kunde vara lite lik LO-ordförande Lundby-Wedin och ställde henne till svars för det senaste något uppblåsta avsnittet av "Vanja-affären", som jag inte riktigt orkat engagera mig i men som visst handlar om att hennes man fick följa med på nån resa som borde skattedeklarerats i Sverige, eller nåt i den stilen.

Det man undrar här är ju om Expressen skickar iväg knattereportrar eller timvikarier från Expressen fredag för att bedriva drevjournalistik. Den reporter som inte känner igen LO-ordföranden och efter genomförd intervju med vilt främmande kvinna går därifrån med intrycket att hon gjort ett rafflande knäck som ska bli sista spiken i Lundby-Wedins kista, är inte värd sin lön, och borde sluta med journalistik ASAP. Den nyhetsredaktör som skickar iväg nämnde knattereporter eller vikarie på vad man får anta är ett för tidningen högprioriterat jobb, att jaga sossehögvilt, gör heller inte skäl för sin lön.

Möjligen kan det här bli en tankeställare för den tidning som alltid är beredd att sjunka lägst och bedriva den billigaste formen av kampanjjournalistik. Men jag tvivlar på det. De ränderna går nog aldrig ur. För Lundby-Wedin innebär det såklart en chans till upprättelse och att kunna slå tillbaks från en moraliskt högre position. Vem känner inte sympati för en kvinna som blir utsatt för såna fulheter?

Min åsikt, som jag vädrat tidigare, förblir att LO-ordföranden borde ta den folkliga vreden på allvar och avgå. Inte p.g.a. kampanjjournalistik, utan för att hon gjort ett dåligt jobb med att försvara landets låginkomsttagare och arbetslösa, såväl under Göran Perssons regering som under Reinfeldt. Det är DET som gör att Expressens drev slår rot i frodig mylla.

Jag har alltid varit ett stort fan av Gudrun Schyman. Hon har, trots en del rätt allvarliga misstag begågna, lyst som en klar och färgstark politisk stjärna på en annars rätt grådaskig svensk himmel. Men på sistone har glansen falnat lite. Jag har inte riktigt förstått varför hon vill in i EU-parlamentet. Visst kan jag förstå att Gudrun är frustrerad över att framgångarna uteblir på hemmaplan. Men är verkligen lösningen att exportera den shymanska vältaligheten till Bryssel, där hon förutom att tala för tämligen döva öron, kommer att sitta i ett parlament som (lite beroende på hur det går med Lissabonfördraget) faktiskt inte har så mycket att säga till om? Handlar det om att gripa efter varje halmstrå?

Ikväll fick iallafall FIs ansikte utåt chansen att förklara sig i Agenda. I en debatt med Piratpartet och Sverigedemokraterna, no less. Det gick inget vidare. Den forne EU-motståndaren Schyman (jag minns hennes fantastiska engagemang mot Sveriges inträde i Unionen när det begav sig) petade in ett rejält självmål. SDs representant, som såg ut som gudfadern i nån sämre maffiafilm, utnyttjade den plattform som SVT försett honom med för att framföra allmänt hållen, men rätt rimlig EU-kritik. Mot att makt flyttas från vårt närområde (som råkar heta Sverige) till EU-byråkratin. Alltså det som Gudrun och alla vi andra varnade för 1994. (Den lummiga och nationalflummiga delen hans argumentation, om hur EU hotar "den svenska kulturen", det "svenska språket", och nån allmänt odefinierad "svenskhet" lämnar jag för resonemangets skull utan vidare kommentar).

Istället för att ta chansen att trycka ner rasisten i skorna genom att påpeka att den EU-kritik han försökte shanghaja smakar bäst när den serveras tillsammans med vänsterns kritik av överhetsmakt och inskränkningar i demokratin, kontrade Schyman med ett märkligt legalistiskt resonemang om att EU-medlemskapet minsann klubbats av demokratiskt valda partier och i folkomröstningar. Jovisst, men sen när blev det ett argument för att avfärda kritik mot att makt flyttas från relativt väl fungerande beslutsnivåer där folket åtminstone har en gnutta insyn och möjligthet till påverkan, till en superstat där folkmakt aldrig varit något annat än en tom fras i ett dokument?

Jag börjar undra om Schyman faktiskt tappat sin politiska kompass. Ska man kanske ta henne på orden när hon säger att höger och vänster förlorat sin mening? För vänstern är demokrati och maktfrågorna alltid i centrum. Den står alltid på folkets sida mot överhet och förtryckande strukturer. Därför kan en verklig vänster aldrig hylla EU-projektet. Och därför bör aldrig en människa med en gnutta socialism kvar någonstans i kroppen avfärda kritik av EUs odemokratiska koloss med teknikaliteter. Även om vi på goda grunder misstänker att avsändaren egentligen har helt andra prioriteringar än folkmakt.

I upp-och-ner-vända världen (folkpartiet) höjs nu röster för att det är dags att rösta igen om Sverige ska ingå i EUs valutasamarbete. Anledningen är att kronan har tappat i värde mot dollarn och euron p.g.a. den ekonomiska krisen. Det är såklart tråkkigt för svenskar som åker på semester att tvingas betala några kronor extra. Men myntets andra sida är att den billigare svenska kronan räddat många tusentals svenska jobb och hindrat att regeringen Reinfeldts stoppa-huvudet-i-sanden-linje i den ekonomiska politiken dragit ner oss ännu djupare i moraset.

Vi kan vara säkra på att läget i den svenska ekonomin hade varit betydligt sämre om vi avskaffat den svenska kronan och infört euron. Förutom att kronans stötdämpande effekt försvunnit hade Riksbanken inte kunnat sänka räntorna för att den vägen ge ekonomin konstgjord andning. Washington Post kommenterar det dystra läget för euroländerna:

"Some critics have also faulted the European Central Bank -- which sets monetary policy in the 16-nation zone that uses the euro -- for being too slow to lower interest rates. That might have helped prevent the profound recessions now gripping countries like Spain and Ireland. But instead, the ECB has kept an emphasis on containing inflation in nations like France, where the downturn has not been so acute.

"I think there has been a quicker response in the U.S.," said Howard Archer, chief European economist for IHS Global Insight. "The Federal Reserve has cut interest rates much more aggressively than the European Central Bank, and there is much debate about whether the fiscal stimulus in Europe has been enough.""

Med den svenska valutan i behåll kan riksbank och regering alltså anpassa en ekonomisk politik efter svenska förhållanden. Vi slipper en tvångströja skräddarsydd efter EUs större och mäktigare länder, som för vår del gör mer skada än nytta. Men håll inte andan medan ni väntar på att folkpartiet ska komma till den detaljen.

Det duggar tätt med opinionsmätningar nu, som det brukar göra i en valrörelse. Dom är väl egentligen måttligt intressanta och representativa, med tanke på att så många inte ens bestämt sig för om de ska rösta. Men en intressant tendens är att Piratpartiets frammarsch verkar ske på bekostnad av Sverigedemokraterna, trots att det rör sig om partier som inte har mycket gemensamt. Piratpartiet försöker inte flörta med den svenska smygrasismen och om SD överhuvudtaget har något att säga om integritetsfrågor och storebrorssamhälle (under FRA-debatten var de helt nollställda) så lär det inte vara något som smeker de unga piratentusiasterna medhårs.

Att piraterna nu verkar plocka vinden ur seglen för Sverigedemokraterna är ett tecken på något annat; hur media skapar politiska trender. Sverigedemokraterna har ridit fram på en massmedialt skapad hype som startade under valrörelsen 2006. Rätt stor del av den politiska diskussionen kring väljarsympatier har sedan dess kretsat kring små upp- och nedgångar för detta rätt obetydliga parti. Politiker och kommentatorer har hjälpt till att bygga upp dramatiken; kommer SD in i riksdagen - hur kommer det att påverka blockpolitiken? Vilket annat av de mindre partierna (som alla är större än SD) har fått en liknande särbehandling? Knappast vänsterpartiet eller miljöpartiet. Frågan är om ens de borgerliga småpartierna fått lika mycket uppmärksamhet, trots att de ingår i regeringen och därför borde stå i fokus.

Nu invänder kanske vän av ordning; men Sverigedemokraterna har ju fått kritik också, inte bara seglat fram på en räkmacka. Men för ett litet parti så gäller regeln att all (nåja, nästan all) uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. Vad har de att förlora? Syns man så finns man, och många människor lockas av att rösta på ett parti som verkar lite störigt och kantigt. Man vill helt enkelt slänga lite grus i maskineriet för det man uppfattar som det politiska etablissemanget. Nu är det istället Piratpartiet som övertagit rollen som retstickorna som lockar röster från antietablissemangsväljare. Möjligen kommer de att lyckas bättre med att sälja in sig som underdogs än ett parti vars politik går ut på att sparka på de som redan ligger ner.

Det mest förvånande med mediahypen kring Sverigedemokraterna var i mina ögon att den inte gav mer utdelning. Uppenbarligen är den svenska väljarkåren rätt skeptisk till högerpopulism och muslimhat. Om statusen som mediadarlings kommer att räcka till att garantera piraterna en plats i EU-parlamentet kommer de närmaste två veckorna att utvisa. För min del får de gärna komma in, som en protest mot klåfingriga maktpolitiker som vill övervaka och styra allt mer. Även om jag tycker att det vore tråkigt om vänsterpartiets Eva-Britt Svenssons idoga arbete i EU-parlamentet med just integritetsfrågor skulle bli helt obelönat i en valrörelse där en rätt stor del av debatten kretsar kring just integritet och frihet på nätet.
(Sen kan man ju undra hur piraterna kommer att rösta i de 99% av alla omröstingar som inte handlar om deras hjärtefråga.)

Vänsterpartiet och miljöpartiet går framåt något i dagens opinionsmätning inför EU-valet. Det är ett tecken på att folk faktiskt börjar få upp ögonen för att det är ett val på gång. De EU-okritiska partierna (sossarna, moderaterna, folkpartiet, centern, kristdemokraterna) gynnas av frånvaron av debatt och folkligt engagemang i EU-frågor, eftersom en rätt stor del av deras bångstyriga väljare inte tycker att det är en bra idé att lämpa över allt mer av svenskt självbestämmande till Bryssel. Ju mer debatten hettar till, och ju närmare valet vi kommer, desto bättre siffror för EU-kritikerna, är min prognos.

Det som gäller för vänsterpartiet, miljöpartiet och junilistan är att förklara för folk att det faktiskt betyder något att rösta till EU-parlamentet, som lite grann övertagit kyrkovalets roll i svensk politik som något man mest garvar åt och överlämnar till Kalle Anka-partierna. Men allt mer av vår lagstiftning kommer från EU-kolossen, och där har parlamentet ett visst inflytande, och tar sig allt mer makt ju längre tiden går. Att som idag ha ett högerstyrt EU-parlament gör alltså skillnad. Även om de sitter så långt borta och är så anonyma att vi inte riktigt ser vad de sysslar med där nere. Men vi kommer att märka det inpå skinnet, förr eller senare.

Jag såg på EU-debatten på TV4 igår, och det var en rätt märklig upplevelse. Plötsligt tävlar alla svenska partier i att kritisera EU-pamparnas höga löner och skattefria ersättningar, även de som (borgarna) röstar för högre lön och ersättning på plats nere i Bryssel. Plötsligt vill alla krama ihjäl fildelarna och "hitta lösningar" som garanterar integriteten, även de som (borgarna) stiftar nya storebrorslagar på löpande band. Jag tycker uppriktigt sagt synd om de förstagångsväljare och ljummet politiskt intresserade som ska försöka reda ut den där soppan och försöka vaska fram det bästa partiet. Där har de som organiserar debatterna en viktig funktion i att inte låta politikerna komma undan med vad som helst. Lite markkontakt tack!