Uganda har fördömts på sistone för de vidriga homofobiska stämningar som piskats upp i landet av politiker och kyrkor. Kulmen på en lång tids hat och hets har varit ett bisarrt lagförslag som bland annat innebär dödsstraff för "återfallshomosexuella", HIV-smittade och de som har sex med någon under 18. Homosexualitet är redan idag straffbart i Uganda, och kan innebära upp till 14 års fängelse. Det är värt att påpeka att detta är en rest av den brittiska kolonialismen. Det brittiska imperiet påtvingade sina undersåtar stränga morallagar för att stävja "onaturligt sex" bland infödingarna. Bögar och flator har såklart alltid funnits även på den afrikanska kontinenten, men hatpredikanterna och de politiker som vill göra karriär genom att förtrycka sexuella minoriteter talar gärna om homosexualitet som en utländsk dekadens. Som om det inte räckte med den skada kolonialismen redan orsakat häller kristna missionärer bensin på lågorna, uppbackade av de ekonomiskt starka högerkristna i västvärlden, framförallt den evangeliska rörelsen i USA. En amerikansk rapport, "Globalizing the culture wars, U.S. Conservatives, African churches, and Homophobia", konstaterar att de kampanjer mot homosexualitet som vi ser idag i Afrika till en betydande del är fabricerade i USA. Högerkristna hatpredikanter åker till länder som Uganda för att predika ett budskap som skorrar allt falskare på hemmaplan; den "homosexuella maffian" är på väg att ta över världen, homosexualitet är ondska (en åsikt som de delar med den nuvarande katolska påven), homosexualitet är jämförbart med pedofili, homosexuella begår sexuella övergrepp rutinmässigt, och såklart att homosexuella bär skulden för HIV. Högt uppsatta personer i den evangeliska rörelsen, som Rick Warren som Obama hade den dåliga smaken att inbjuda som talare till sin invigningsceremoni, har haft väldigt svårt att ta avstånd från dessa hatbudskap.
En ännu beskare eftersmak lämnar det här kulturkriget på export om man betänker den roll som högerkristna tidigare spelat i Afrika, med stöd till apartheid och den ena regimen värre än den andra. Samma människor som inte orkade lägga två fingrar i kors för att få ett slut på rasförtrycket i Sydafrika och andra länder i regionen missionerar nu intolerans och hat mot sexuella minoriteter, och bidrar därmed entusiastiskt till ett annat slags förtryck. Eller som rapporten påpekar; precis som vi i väst gärna dumpar vårt giftiga avfall och våra sopor i Afrika, låter vi också våra mest illaluktande och förruttnade åsiktspaket gå på export, så att vi kan bidra också till den moraliska nedsmutsningen.
Såg nyss debatten i TV4 mellan Mona Salhin och Fredrik Reinfeldt. En jämn och småtrist tillställning, som blixtrade till ibland när de blev förbannade på varandra. Sahlin fräste åt Reinfeldt några gånger, och det kändes faktiskt helt äkta. Hon tjänar på att bli förbannad. Reinfeldt kontrade med några morr han med, men var annars noga med att hålla sig till hundögonrutinen och den falska ödmjukheten. Som vanlig var det mycket politikersnack och lite substans. Men för all del, de är skickliga retoriker båda två och rätt jämspelta.
Dock har ju media bestämt sig för vilken story den vill berätta; nämligen att Mona Sahlin har dåliga förtroendesiffror för egen del och att Reinfeldt är statsmannen i sammanhanget, så det temat introducerades både i debatten (måste varit kul för Sahlin att kommentera det, snacka om att Kvällsöppet erbjöd en ojämn spelplan) och i kommentarerna efteråt. Förmodligen kommer debattledare och kommentatorer fortsätta gnugga förtroendesiffror i ansiktet på Sahlin fram till valdagen. Väljarna verkar vara klokare än journalisterna då eftersom "statsmannen" Reinfeldt ligger under rätt rejält mot underdogen Sahlin. Kanske det sunda förnuftet ute i stugorna säger att politik inte är en tävling om vem som är mest poppis, utan om vem som vill göra rätt saker?
Det enda intressanta jag har att säga om Sahlins och förtroendet är att hennes dipp verkar ha sammanfallit med försöket att slänga ut vänstern ur samarbetet. Förmodligen har många på vänsterkanten inte glömt sossarnas högersväng på 90-talet, och att Sahlin skickades fram av den sluge Ingvar Carlsson som posterflickan för nedskärningar, EU-medlemskap och nyliberalism i sossetappning. Om det orsakssambandet stämmer så gäller det för henne att bevisa att hon faktiskt är vad väljarna vill ha; en riktig sosse, och inte en till i raden av visionslösa mittenpolitiker i fårakläder.
Ingen politisk debatt är komplett utan att rasistpartiet ges gratisreklam och de förekom såklart även idag. Där får jag ge Reinfeldt lite cred för att faktiskt våga ifrågasätta den mediala agenda som genom att ha SD som stående inslag curlar banan. För trots att svenska folket visat sig vara förvånansvärt motsträviga mot övertalningsförsöken så har uppenbart våra massmedia bestämt sig för att fokus ska ligga på extremhögern i detta val. Alltså haussas ett parti som har uppenbara problem med att klättra över spärren till riksdagen, trots massmedias benägna hjälp. Belinda Olsson drog också sitt strå till stacken i dagens Debatt i SVT, för vilken gång i ordningen kan man ju fråga sig.
Möjligen har han en poäng i att den här reformen ändå är en seger för tanken att staten kan användas till att förbättra livsvillkoren för medborgarna. En idé som Ronald Reagan och 80-talets nyliberalism lyckades bryta ryggen på, åtminstone i USA. Men vilken blaskig pyrrhusseger, när det fortfarande är de privata vårdkapitalisterna som styr och ställer. Vänsterskribenten Chris Hedges har inga vänliga ord till övers:
Jon Walker på den radikala bloggen Firedoglake har under hela processen levererat knivskarpa analyser och passar idag på att påminna om de stora bristerna med Obamacare. Att modellen saknar mekanismer för att hålla kostnaderna för försäkringstagarna nere är kanske det mest anmärkningsvärda. Samtidigt som reformen tvingar alla amerikaner med en inkomst över fattigdomsgränsen att bli kunder till privata försäkringsbolag vägrar man sätta ett tak för hur höga avgifter dessa kan ta ut. Premierna beräknas i nuläget kosta de amerikanska hushållen 15-18 procent av deras disponibla inkomst. Den andelen kommer att stiga, som i alla branscher där oligopol slår ut alla tendenser till prispressning.
Walker påpekar också att avtalet som Obama i sista stund slöt med abortmotståndarna i sitt eget liberala parti innebär att de amerikanska kvinnorna i framtiden tvingas betala dyra pengar till försäkringsbolag som inte får täcka deras sjukvårdskostnader vid en abort.
Möjligheten att välja bort privata försäkringsbolag och istället köpa en statlig försäkring hade i någon mån kunnat rädda ansiktet på reformen. Om staten ska tvinga medborgarna att köpa en försäkring är det inte orimligt att staten också erbjuder ett alternativ för de som inte vill göda privata kapitalister ännu mer i en bransh som sett sina vinstmarginaler öka med 480 procent det senaste årtiondet, samtidigt som den hela tiden letar kryphål för att slippa betala för vård. Men så blev det inte. De privata vårdkapitalisterna var absolut inte sugna på att konkurrera med ett statligt alternativt, som hade kunnat hålla lägre priser genom att vara mer konstadseffektivt och inte behöva generera vinster åt ägaren.
De amerikanska vårdkapitalisterna gick in i den här processen med två huvudmål: Att få till stånd ett "individual mandate" som tvingar alla amerikaner att bli deras kunder, och hålla den konkurrerande statliga försäkringen ute ur bilden. De kan idag gratulera sig till att ha vunnit två monumentala segrar. Men hade privata lösningar varit så pass effektiva som högern trumpetat ut de senaste 20 åren, så hade vårdkapitalisterna förstås inte behövt vara livrädda för en statlig konkurrent. Något att tänka på även på hemmaplan, där vår egen höger är i full färd med att sälja ut stora delar av vår gemensamma välfärd, inte minst den offentliga sjukvården, med samma klyschor om de privata lösningarnas överlägsenhet som motivering. Och när festyran slutligen lagt sig och alla partimegafoner och opportunister gått hem så återstår de verkliga problemen: USAs privatkapitalistiska sjukvårdsystem är otroligt mycket dyrare än exempelvis vår svenska statliga sjukvård, men kommer inte heller fortsättningsvis att täcka hela den amerikanska befolkningen. Det är samhällsekonomiskt vansinne, och en moralisk bankrutt för världens rikaste land. Kan man någonsin lita på en liberal? Den frågan ställde jag mig för snart ett halvår sedan, apropå Obamas vacklande sjukvårdsreform. Svaret verkar vara "ja!". Lita på att de alltid lyckas hitta sätt att göda storföretagen och kapitalisterna, på folkets bekostnad. Till sist verkar skillnaden mellan Obama och Bush snarare handla om att den förre har ett bredare leende och håller trevligare tal. Det gör honom såklart så mycket mer effektiv som företrädare för USAs storföretag och militärindustriella komplex än bufflige, småkorkade Bush.
F ör er diagramtuggare så lägger jag in ett väldigt matnyttigt sådant. I korthet så visar det att den amerikanska privatkapitalistiska sjukvårdsmodellen både är vansinnigt mycket dyrare än andra industriländers sjukvårdssystem och levererar betydligt sämre resultat. De på högerkanten som jamsar om att privat vård skulle vara mer effektiv än offentlig vet inte vad de snackar om. Men det kanske vi inte behövde diagram för att lista ut. Klicka på miniatyren eller här!
Från min bloggsemester måste jag återvända för att skaka nävarna åt massmedias rapporteringom Obamas sjukvårdsreform som just nu klubbas i USAs representanthus. I Agenda svallade nyss lovorden över det "historiska" beslutet. Omröstningen är inte i hamn i skrivande stund, och det är på håret, men förmodligen kommer den att gå Obamas väg. De stora dinosaurierna i hans parti har investerat för mycket förtroendekapital i det här för att tillåta ett misslyckande.
Det finns ett momentum här som är svårt att motstå: Vi vet ju alla, inte minst sedan "Sicko", att USAs sjukvårdssystem är just sicko, sjukt. I världens rikaste land saknar 47 miljoner medborgare, ofta fattiga, sjukvårdsförsäkring. Landet har sämre nyckeltal för folkhälsa än tredje världen-länder som Kuba. Är du oförsäkrad kan du dö utan behandling, eller gå i personlig KK när du måste söka akuthjälp. Har du privat försäkring kan du bli av med den när du väl blir sjuk, eller se dina avgifter rusa i höjden. I USA är hälsa i högsta grad en fråga om pengar. Obama lovade i sin valkampanj att han skulle göra något åt detta. Vem kan väl ha något att invända? Nå, till att börja med det amerikanska ultrahögerpartiet Republikanerna, vars motstånd mot varje reform som förbättrar villkoren för folket och försvagar storföretagen, i det här fallet vårdkapitalisterna, är givet på förhand. Vårdkapitalisterna själva har kämpat med näbbar och klor och investerat astronomiska summor i lobbying. Olika särintressen i det amerikanska sjukvårdssystemet försvarar sina inpinkade revir, och de har pengar att kriga med. På gatorna backas de upp av extremhögerns kommandotrupper som kallar Obama kommunist, socialist och nazist. Inför den här rasande anstormningen har USAs liberaler kapitulerat. Den "historiska" sjukvårdsreform som Obama nu pressar igenom USAs kongress, med hårda nypor, är historisk förvisso, men inte en historisk seger för folket. För bortom hypen och de stora orden handlar det om en häpnadsväckande seger för vårdkapitalisterna: I framtiden MÅSTE alla amerikaner köpa deras produkter, eller riskera hårda böter. Smaka på den! Istället för att skapa en heltäckande statlig försäkring som de vi har i Europa, eller ens genomföra sitt vallöfte, den blygsammare möjligheten att välja mellan en statlig försäkring ("public option") och privata försäkrare, så tvingar nu Obama och Demokraterna sina landsmän att genom ett så kallat "individual mandate" köpa försäkringar av privata vårdföretag. Företag vars oförmåga att leverera produkter som håller måttet är väldokumenterad. (Kongressledamöterna själva har däremot en statlig försäkring, "Medicare"). Motsvararande "historiska" lösning på hemlöshet vore att tvinga alla som inte har en bostad att köpa sig ett hus av en privatvärd. Eller bötfällas. Genialt!?
De privata vårdkapitalisterna ryktas redan ha korkat upp champagnen. Deras aktier på börsen steg som raketer när innehållet i Obamas vårdplan presenterades. De små eftergifter de tvingats till (för en viss reglering av deras verksamhet innehåller förslaget såklart, allt annat vore ju politisk självmord) kan de leva med. Som tack för dessa eftergifter i form av paragrafer med väl tilltaget manöverutrymme får man 30 miljoner nya kunder. Ur ett friskt befolkningssegment dessutom. Det är guld värt!
Genom bloggen "SD-fakta" hittade jag den här roliga sidan som lägger upp kommentarer plockade från olika nätforum med koppling till den brunsvarta sörjan. Några smakprov:
Dan Joakim Dare (28 oktober 2009): "Vad säger jultomten år 2015? – hohoho finns det några svenska barn här?."
Eric Johansson (28 oktober 2010): "hahahahahaha de va fan as bra sakt:"
Marie-louise Enderleit (30 oktober 2009): "Risken är mycket stor dom avlar som kaniner vissa tjänar bra på de tänk ha 10 ungar."
Maria Olsson (10 mars 2010): "dom ska bygga en moske jävel här i falun också:("
Patrik Fält (10 mars 2010): "Men bränn ner skiten då !!!"
Niklas Jonsson (15 februari 2010): "Vi ska vinna skiten, få sverige svenskt igen så vi slipper låsa in våra cyklar och allt annat.. NU SKA DOM UUUUUUUT!"
(Alla språkfel är extremhögerintelligentsians egna. Att de gillar att misshandla invandrare och homosexuella visste vi redan. Lite märkligare att de även ger sig på det svenska språket med mord i sinnet.)
Att dunka på muslimer med en provokation för provokationens skull, är det kanske det konstfackstudenterna borde lära sig? Stryk fördomar medhårs! Häng ut en etnisk, religiös eller sexuell minoritet! Använd gärna mycket blått och gult! Rita söta bilder på rågblonda barn och kungahuset! Bra politisk konst tar parti för de svaga och utsatta. Anna Odells verk, vad man än anser om det, beskrev en skärva av verkligheten som den upplevs av de allra sköraste, de psykiskt sjuka. Vem tar Lars Vilks parti för? Muslimerna anser han sig ha rätt att uppfostra. I Aftonbladet säger han "Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA." Den sortens rättshaveristiskt skitsnack förknippar jag snarast med kommentarsfält söndertrollade av extremhögern. Andreas Malm serverar oss en del annan Vilksiania, också i Aftonbladet, och passar på att påpeka att yttrandefriheten faktiskt har några riktiga martyrer i Sverige. Människor som mördats av den rasistiska extremhögern för att de vågade stå upp för antirasism och solidaritet. Dessa människor ger jag den respekt som jag inte anser Lars Vilks förtjänat med sina hundar och sina konstiga uttalanden om muslimer. Yttrandefriheten är en absolut rättighet. Men det innebär ju inte att vi inte kan dra osmickrande slutsatser om en person baserat på hur han använder denna absoluta rättighet! (Och som ett brev på posten kommer såklart kraven på att muslimer ska "ta avstånd" från sju galningars mordplaner. För det är ju inte självklart att muslimer är emot mord, sådär rent allmänt, som människor brukar vara? Låt mig gissa att de som kräver detta inte kommer att utsättas för den sortens massmediala drev som Ilmar Reepalu fick smaka på efter att han sagt att Malmös judar borde ta avstånd från Israels slakt på civila i Gaza.)
Hittade ett roligt citat av DNs (fd?) kulturchef Maria Schottenius hos Fredrik Virtanen:
"...Vi i medierna tänkte oss att kommentarfunktioner efter artiklar på nätet skulle spela en sann demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta". Att kritisera internet och dess förmodade demokratiska landvinningar är att svära i kyrkan. Man vill ju inte framstå som vare sig teknikfientlig eller en elitist. Men vem har inte gjort samma reflektion som Schottenius efter att ha doppat tårna i de kloaker som diverse digitala klotterplank och diskussionsforum koloniserade av extremhögern utgör? Vem kunde ana att så mycket ettrig illvilja, småaktighet och brölande dumhet existerade? Ändå tror jag att det är nyttigt att ta chansen att bekanta sig med några av de mörka sidorna av det mänskliga psyket. Debatterna i sig känns oftast rätt meningslösa. Goda argument och saklighet är inte hårdvaluta i de här sammanhangen. Men det motiverar: Bara att leka med tanken på att dessa människor skulle kunna få politiskt inflytande och göra samhällsmoral av sin småaktighet blir en kalldusch.
Internet har kanske lite naivt ibland utmålats som enbart ett fantastiskt demokratiskt framsteg. Men det är inte hela bilden. Det är också ett forum för kommunikation som kan manipuleras. Anonymiteten och olika tekniska finesser ger en motiverad minoritet möjligheter att trolla, snedvrida debatter och opinionsundersökningar och utmåla en bild av vad "folk" tycker som inte stämmer. Att extremhögern i sådan utsträckning kunnat lägga beslag på vissa delar av nätet är ett prima exempel på detta. Små rasistpartier som inte samlar tillräckligt med röster för att ta sig in i riksdagen kan här göra sig sig breda och låtsas att de är en folkmajoritet som talar "ur svenska hjärtans djup". Samtidigt som rasistiska attityder faktiskt minskat något i samhället i stort, har de exploderat i en skitstorm på nätet. Det har inte skett av en slump. Extremhögern har målmedvetet satsat på internet. Om de får säga det själva så är SDU "bäst på nätbaserad gräsrotsaktivism". Det kan vara skryt, men jag misstänker att det ligger nåt i det. Extremhögern var snabba med att upptäcka ett forum som större partier och andra demokratiska folkrörelser inte riktigt tog på allvar. Ett forum där man dessutom kan säga lite av varje, utan att mötas av alltför höga krav på fakta och saklighet. Och kanske viktigast av allt: ett forum där man får vädra sina sämre sidor anonymt. Fusk och mygel har kantat rasisternas väg till framgång på nätet, precis som deras partier IRL plågats av ihärdiga avslöjanden om nazikopplingar och brottslighet. Men vem minns gårdagens fejkade nätomröstningar? De gav ju iallafall önskad utdelning i rubriker. Å andra sidan kanske näthatet kan ses som ett gott betyg åt vårt demokratiska system ändå: Om nätdebatten har en slagsida åt det extrema högerhållet så kanske det bara innebär att de 97 procent väjare som röstade ickerasistiskt förra valet faktiskt redan fått sina behov av debatt och politiskt engagemang tillgodosedda på andra håll?
Utan tvekan har det personliga engagemanget, i kött och blod, verklig person till verklig person, större effekt än nätaktivism. Men internet som politiskt forum kommer att bli viktigare framöver. Förhoppningsvis kommer de stora demokratiska folkrörelserna att flytta fram sina positioner på nätet i den här valrörelsen. Det slipas nog på strategier för det, inte minst inom det rödgröna samarbetet, och hoppas jag, vänsterpartiet. Om, eller kanske snarare när, även de partier som representerar den stora toleranta och konstruktivt sinnade majoriteten tar plats på nätet, så kan internets demokratiska löfte börja uppfyllas.
Antisemitkortets värde har devalverats hårt på sistone, det förstår nog till och med de mest fanatiska Israeladvokaterna. Det är en rätt förutsägbar effekt av det ständigt används för att tysta berättigad kritik mot landet genom att påskina att kritikerna hatar judar. Med samma logik engagerade sig inte miljoner människor världen runt mot apartheidstaten Sydafrika på 80-talet för att de trodde på rättvisa och antirasism, utan för att de hatade vita.
Anklagelserna om antisemitism är ständigt förekommande, men brukar nå nya nivåer av intensitet i samband med att Israels armé inleder någon ny mordorgie i de ockuperade områdena eller i något grannland. På ett sätt representerar de det enda bevis man behöver på Israel och dess försvarsadvokaters moraliska kollaps: När de inte kan vinna en debatt i sakfrågan, försöker de istället skifta diskussionen till att handla om meningsmotståndarens påstådda fel och brister. Nackdelen med den strategin är att den inte fungerar i det oändliga. Den kan till och med bli kontraproduktiv. När vi hört tillräckligt många gånger att det är antisemitism att kritisera Israels massakrer på civila i de ockuperade områdena så kanske vi slutar bry oss om vad de som slungar såna anklagelser omkring sig säger. Jag vet att jag har gjort det för länge sedan. Det är den klassiska sagan om pojken som ropade varg. Och det är tråkigt, eftersom det faktiskt finns ett verkligt judehat som ligger och bubblar under ytan hos olika extremhögergrupperingar, men också hos kristna och muslimska extremister. Även om den dominerande rasistiska diskursen i vår tid utsett muslimer till den nya undermänniskan så finns antisemitismen kvar som en underström som man inte bör bortse från. Om man alltså tycker att det är ett problem att ordet antisemitism devalverats så kraftigt genom att Israels försvarsadvokater shanghajat det, så vore ju ett logiskt steg att börja vara mer nogrann med hur det används i fortsättningen. Ingen tror väl till exempel på allvar att Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu har något emot judar. Ändå har han fått löpa gatlopp i veckor i borgarpressen på grund av några ogenomtänkta och i efterhand återtagna formuleringar i en intervju som i sedvanlig ordning ryckts loss ur sitt sammanhang och blivit ett helt hönshus av en fjäder. Vem är den här offentliga kölhalningen tänkt att övertyga? Israels närmast sörjande försvarsadvokater? De flesta andra skakar nog bara på huvudet åt den galopperande dumheten som paraderas runt som om den vore något att skryta med. Ett annat alternativ är ju att skruva upp volymen ytterligare på beskyllningarna och hoppas att det skrämmer in de tvivlande i ledet. Man kan till och med göra en massmedial karriär på att låtsas som att vänstern skulle ha problem med antisemitism, trots att man vet att antisemitism, liksom rasistiska attityder i allmänhet, förekommer i allt mindre grad ju längre ut till vänster på den politiska skalan man befinner sig.
Att det bara var en tidsfråga innan FRA-lagen skulle utvidgas så att också polisen kan få snoka i vår privata kommunikation kunde man ju räkna ut med röven och en penna. Självklart tonar justitieminster Beatrice Ask ner betydelsen av det hela. Självklart halkar hjärtkniparen "terrorism" in i resonemanget på en räkmacka. Självklart ska ingen "vanlig" människa känna sig oroad över att nu också polisen ska läsa det du skriver på nätet. Och självklart hoppas Ask att det inte ska bli en till integritetsdebatt av det här. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om övervakningssamhället är det de små stegens tyranni vi ser genomföras. Hela tiden flyttas målposten lite längre fram. Hela tiden tänjs våra gränser lite till. Hela tiden med behjärtansvärda motiveringar: Är det inte terrorismen, så är det barnporr, så är det knarksmuggling. Kom igen nu, bjud lite på dig själv! Vad gör det om polisen och militären är inne och nosar i dina mest privata hemligheter? Take one for the team, vi har ju terrorister att besegra! Ironiskt nog så kommer det här förslaget bara nån vecka efter att debattens vågor rasade över ungdomsrotelns Kling och Klangs klantiga och rättsvidriga ingripande i Hornstulls T-bana. För många krossades nog illusionerna de närt om vår svenska ordningsmakt av bilderna på hur poliserna trakasserade och utpressade en oskyldig Jesper Nilsson. Bara Beatrcie Ask och hennes partikollegor kan väl vara så tondöva att de direkt efter detta lanserar ett lagförslag som ger Kling och Klang makt att snoka i vår elektroniska kommunikation? FRA-lagen måste skrotas och storebrorsstaten som högern och sossarna byggt upp iohelig allians måste rullas tillbaka. Och det måste ske snabbt. Det är tyvärr alltid lättare att bygga upp kontrollsystem än att avveckla dem. Men en röst på vänsterpartiet i höstens val är en chans att klippa kablarna på FRA innan verksamheten hunnit rota sig och, som alla byråkratier, börjat uppfinna nya argument för att motivera sin existens.
Jag brukar på skämt säga att den logiska slutpunkten för storebrorsivrarna måste bli att kräva övervakningskameror i alla och envars hem. Tänk vad många brott som skulle kunna förhindras! Nå, det skämtet kanske inte var så skrattretande ändå, inte efter det här!
mån kunnat rädda ansiktet på reformen. Om staten ska tvinga medborgarna att köpa en försäkring är det inte orimligt att staten också erbjuder ett alternativ för de som inte vill göda privata kapitalister ännu mer i en bransh som sett sina vinstmarginaler öka med 480 procent det senaste årtiondet, samtidigt som den hela tiden letar kryphål för att slippa betala för vård. Men så blev det inte. De privata vårdkapitalisterna var absolut inte sugna på att konkurrera med ett statligt alternativt, som hade kunnat hålla lägre priser genom att vara mer konstadseffektivt och inte behöva generera vinster åt ägaren. 
USAs sjukvårdssystem är just sicko, sjukt. I världens rikaste land saknar 47 miljoner medborgare, ofta fattiga, sjukvårdsförsäkring. Landet har sämre nyckeltal för folkhälsa än tredje världen-länder som Kuba. Är du oförsäkrad kan du dö utan behandling, eller gå i personlig KK när du måste söka akuthjälp. Har du privat försäkring kan du bli av med den när du väl blir sjuk, eller se dina avgifter rusa i höjden. I USA är hälsa i högsta grad en fråga om pengar.
hemliga avtal med "Big Pharma",
har inte läst Vilks bok "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar", men frågan är om man behöver det efter att ha sett honom praktisera sina teorier. Bokia sammanfattar: 
demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta".
Det har inte skett av en slump. Extremhögern har målmedvetet satsat på internet. Om de får säga det själva så är SDU 
om pojken som ropade varg. Och det är tråkigt, eftersom det faktiskt finns ett verkligt judehat som ligger och bubblar under ytan hos olika extremhögergrupperingar, men också hos kristna och muslimska extremister. Även om den dominerande rasistiska diskursen i vår tid utsett muslimer till den nya undermänniskan så finns antisemitismen kvar som en underström som man inte bör bortse från. 
genomföras. Hela tiden flyttas målposten lite längre fram. Hela tiden tänjs våra gränser lite till. Hela tiden med behjärtansvärda motiveringar: Är det inte terrorismen, så är det barnporr, så är det knarksmuggling. Kom igen nu, bjud lite på dig själv! Vad gör det om polisen och militären är inne och nosar i dina mest privata hemligheter? Take one for the team, vi har ju terrorister att besegra!
