Obamacare del två: några kritiska röster
Det är mycket Hallelujah idag, efter att Obamas sjukvårdsreform tagit sig igenom den amerikanska kongressen. Alla vill passa på att sola sig i glansen och känna vinden i ryggen, till och med de som borde veta bättre, som Michael Moore. Men det hörs också en del nyktrare kommentarer. Robert Reich, Bill Clintons gamle arbetsmarknadsminister, påminner om var detta reformförslag egentligen hör hemma ideologiskt:
"So don't believe anyone who says Obama's health care legislation marks a swing of the pendulum back toward the Great Society and the New Deal. Obama's health bill is a very conservative piece of legislation, building on a Republican rather than a New Deal foundation. The New Deal foundation would have offered Medicare to all Americans or, at the very least, featured a public insurance option."
Möjligen har han en poäng i att den här reformen ändå är en seger för tanken att staten kan användas till att förbättra livsvillkoren för medborgarna. En idé som Ronald Reagan och 80-talets nyliberalism lyckades bryta ryggen på, åtminstone i USA. Men vilken blaskig pyrrhusseger, när det fortfarande är de privata vårdkapitalisterna som styr och ställer.
Vänsterskribenten Chris Hedges har inga vänliga ord till övers:
"The bill is about increasing corporate profit at taxpayer expense. It is the health care industry’s version of the Wall Street bailout. It lavishes hundreds of billions in government subsidies on insurance and drug companies. The some 3,000 health care lobbyists in Washington, whose dirty little hands are all over the bill, have once more betrayed the American people for money. The bill is another example of why change will never come from within the Democratic Party. The party is owned and managed by corporations."
Jon Walker på den radikala bloggen Firedoglake har under hela processen levererat knivskarpa analyser och passar idag på att påminna om de stora bristerna med Obamacare. Att modellen saknar mekanismer för att hålla kostnaderna för försäkringstagarna nere är kanske det mest anmärkningsvärda. Samtidigt som reformen tvingar alla amerikaner med en inkomst över fattigdomsgränsen att bli kunder till privata försäkringsbolag vägrar man sätta ett tak för hur höga avgifter dessa kan ta ut. Premierna beräknas i nuläget kosta de amerikanska hushållen 15-18 procent av deras disponibla inkomst. Den andelen kommer att stiga, som i alla branscher där oligopol slår ut alla tendenser till prispressning.
Walker påpekar också att avtalet som Obama i sista stund slöt med abortmotståndarna i sitt eget liberala parti innebär att de amerikanska kvinnorna i framtiden tvingas betala dyra pengar till försäkringsbolag som inte får täcka deras sjukvårdskostnader vid en abort.
Möjligheten att välja bort privata försäkringsbolag och istället köpa en statlig försäkring hade i någon
mån kunnat rädda ansiktet på reformen. Om staten ska tvinga medborgarna att köpa en försäkring är det inte orimligt att staten också erbjuder ett alternativ för de som inte vill göda privata kapitalister ännu mer i en bransh som sett sina vinstmarginaler öka med 480 procent det senaste årtiondet, samtidigt som den hela tiden letar kryphål för att slippa betala för vård. Men så blev det inte. De privata vårdkapitalisterna var absolut inte sugna på att konkurrera med ett statligt alternativt, som hade kunnat hålla lägre priser genom att vara mer konstadseffektivt och inte behöva generera vinster åt ägaren.
De amerikanska vårdkapitalisterna gick in i den här processen med två huvudmål: Att få till stånd ett "individual mandate" som tvingar alla amerikaner att bli deras kunder, och hålla den konkurrerande statliga försäkringen ute ur bilden. De kan idag gratulera sig till att ha vunnit två monumentala segrar. Men hade privata lösningar varit så pass effektiva som högern trumpetat ut de senaste 20 åren, så hade vårdkapitalisterna förstås inte behövt vara livrädda för en statlig konkurrent. Något att tänka på även på hemmaplan, där vår egen höger är i full färd med att sälja ut stora delar av vår gemensamma välfärd, inte minst den offentliga sjukvården, med samma klyschor om de privata lösningarnas överlägsenhet som motivering.
Och när festyran slutligen lagt sig och alla partimegafoner och opportunister gått hem så återstår de verkliga problemen: USAs privatkapitalistiska sjukvårdsystem är otroligt mycket dyrare än exempelvis vår svenska statliga sjukvård, men kommer inte heller fortsättningsvis att täcka hela den amerikanska befolkningen. Det är samhällsekonomiskt vansinne, och en moralisk bankrutt för världens rikaste land.
Kan man någonsin lita på en liberal? Den frågan ställde jag mig för snart ett halvår sedan, apropå Obamas vacklande sjukvårdsreform. Svaret verkar vara "ja!". Lita på att de alltid lyckas hitta sätt att göda storföretagen och kapitalisterna, på folkets bekostnad. Till sist verkar skillnaden mellan Obama och Bush snarare handla om att den förre har ett bredare leende och håller trevligare tal. Det gör honom såklart så mycket mer effektiv som företrädare för USAs storföretag och militärindustriella komplex än bufflige, småkorkade Bush. 
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, sjukvård, privata alternativ, USA
