Antisemitkortets värde har devalverats hårt på sistone, det förstår nog till och med de mest fanatiska Israeladvokaterna. Det är en rätt förutsägbar effekt av det ständigt används för att tysta berättigad kritik mot landet genom att påskina att kritikerna hatar judar. Med samma logik engagerade sig inte miljoner människor världen runt mot apartheidstaten Sydafrika på 80-talet för att de trodde på rättvisa och antirasism, utan för att de hatade vita.

Anklagelserna om antisemitism är ständigt förekommande, men brukar nå nya nivåer av intensitet i samband med att Israels armé inleder någon ny mordorgie i de ockuperade områdena eller i något grannland. På ett sätt representerar de det enda bevis man behöver på Israel och dess försvarsadvokaters moraliska kollaps: När de inte kan vinna en debatt i sakfrågan, försöker de istället skifta diskussionen till att handla om meningsmotståndarens påstådda fel och brister.

Nackdelen med den strategin är att den inte fungerar i det oändliga. Den kan till och med bli kontraproduktiv. När vi hört tillräckligt många gånger att det är antisemitism att kritisera Israels massakrer på civila i de ockuperade områdena så kanske vi slutar bry oss om vad de som slungar såna anklagelser omkring sig säger. Jag vet att jag har gjort det för länge sedan. Det är den klassiska sagan om pojken som ropade varg. Och det är tråkigt, eftersom det faktiskt finns ett verkligt judehat som ligger och bubblar under ytan hos olika extremhögergrupperingar, men också hos kristna och muslimska extremister. Även om den dominerande rasistiska diskursen i vår tid utsett muslimer till den nya undermänniskan så finns antisemitismen kvar som en underström som man inte bör bortse från.

Om man alltså tycker att det är ett problem att ordet antisemitism devalverats så kraftigt genom att Israels försvarsadvokater shanghajat det, så vore ju ett logiskt steg att börja vara mer nogrann med hur det används i fortsättningen. Ingen tror väl till exempel på allvar att Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu har något emot judar. Ändå har han fått löpa gatlopp i veckor i borgarpressen på grund av några ogenomtänkta och i efterhand återtagna formuleringar i en intervju som i sedvanlig ordning ryckts loss ur sitt sammanhang och blivit ett helt hönshus av en fjäder.
Vem är den här offentliga kölhalningen tänkt att övertyga? Israels närmast sörjande försvarsadvokater? De flesta andra skakar nog bara på huvudet åt den galopperande dumheten som paraderas runt som om den vore något att skryta med.

Ett annat alternativ är ju att skruva upp volymen ytterligare på beskyllningarna och hoppas att det skrämmer in de tvivlande i ledet. Man kan till och med göra en massmedial karriär på att låtsas som att vänstern skulle ha problem med antisemitism, trots att man vet att antisemitism, liksom rasistiska attityder i allmänhet, förekommer i allt mindre grad ju längre ut till vänster på den politiska skalan  man befinner sig.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Ilmar Reepalu, Israel, Pojken som ropade varg, Antisemitism, Malmö