En sak fattar jag inte efter att ha ledare/article7669714.ab" target="_blank">sett ekonomidebatten igår: Om nu Sverige klarat krisen så bra, vilket har varit borgarnas försvarstal det senaste året, varför har vi då massarbetslöshet? Varför har arbetslösheten stigit mer i Sverige än i de flesta andra EU-länder? Varför är det svårare för unga människor att hitta jobb i vårt land än i nästan alla andra EU-länder?

De där privata företagarna, välståndsbildarna, de berikande, närande, multikompetenta och såklart oklanderligt välklädda samhällsaktörerna som ska frälsa oss alla, inte minst törstiga personer i tredje världen, gör det igen. Tar över en väl fungerande offentlig verksamhet, i det här fallet ett köpcenter som tidigare förvaltats kommunalt, chockhöjer hyrorna (vilket riskerar att bli sista spiken i kistan för många lokala småföretagare) och levererar... sämre lokalunderhåll och en Al Capone-attityd till sina hyresgäster.

Jag kan knappt vänta på att läsa Timbros rapport om hur det privata fastighetsbolaget Boultbee räddade tenstaborna från den gråtrista halvsocialistiska kommunala fastighetsförvaltningen.

DN 1, 2, SVT PLAY

E

M

ark Weisbrot kommenterar den senaste utvecklingen runt Grekland och krisen för Euron:

"The tens of thousands of Greeks in the streets have it right, and the EU economists have it wrong. You cannot shrink your way out of recession; you have to grow your way out, as the United States is doing (albeit too slowly).

If the EU/IMF will not offer a growth option to Greece, it would be better off leaving the Euro and renegotiating its debt. Argentina tried the "internal devaluation" strategy from mid-1998 to the end of 2001, suffering through a depression that pushed half the country into poverty. It then dropped its peg to the dollar and defaulted on its debt. The economy shrank for just one more quarter and then had a robust recovery, growing 63 percent over the next six years. (By contrast, the "internal devaluation" process promises not only indefinite recession but a long, very slow recovery if it "works" - as we can see from the IMF's projections for Latvia and Estonia. These countries are projected to take 8 or 9 years to reach their pre-recession levels of output.)"

Johan Ehrenberg skriver också en bra kommentar.

Det börjar äntligen komma lite reaktioner mot den sanslöst vridna rapporteringen från Grekland. Olle Svenning i AB:

"Mediernas utsända har, från sina prydliga hotellbalkonger, blickat ut över Aten och ställt diagnosen: Grekerna består av arbetsskygga skattefifflare som regelmässigt tar ut furstliga pensioner, innan de fyllt femtio. Rekommendationen är klar: Kläm åt dem alla - skeppsredare, korrupta högerpolitiker, småföretagare och arbetare. "Tabloid rasism", säger Europafackets ledare John Monks om den sortens rapportering. Grekiska arbetare har EU:s längsta arbetstid, deras produktivitet har under det senaste decenniet legat klart över tyskarnas."

Men vissa klarar sig såklart alltid. Svenning påpekar att finanskapitalisterna är fullt upptagna med att flytta miljarder över gränsen till tryggare hamnar. Finansbläckfisken Goldman Sachs har sina tentakler i varje syltburk. I Grekland  tjänade de en hacka på att hjälpa landets högerregering dölja sina skulder med kreativ bokföring. När fusket sedan avslöjades passade firman på att tjäna en hacka till genom att spekulera mot den grekiska valutan.

Också i AB skriver Dan Josefssson:

"Den tyske ekonomen och tidigare chefen för Bundesbank Hans Tietmeyer sa inför sjösättandet av EMU att valutaunionen var som en "tryckkokare utan säkerhetsventiler". När möjligheten att devalvera sig ur kostnadskriser försvunnit skulle "fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka - eller till mos". Med sitt prat om lata greker vill Svenska EMU-vänner nu hindra oss att se att Greklands kris perfekt illustrerar Tietmeyers tes. Grekerna sitter instängda i tryckkokaren, och det är EMU:s konstruktion som fört dem dit."

Men medan europeiska mainstreammedia moraliserar över "lata greker" så diskuterar ekonomerna i andra världsdelar krisen för euron. Det som är för hädiskt för att yttras inom EU sägs högt av två nobelpristagare i USA: Paul Krugman spår att Grekland tvingas lämna EU, Joseph Stiglitz tippar på att Tyskland bryter sig ur.

Ekonomen Rickard Wolff fokuserar på Greklands ovilja att beskatta de rika. Som påpekas på flera håll är den grekiska staten snarare underdimensionerad än överdimensionerad, och Grekland är ett av EUs fattigaste länder. Men ett fattigt land med många rika och en skattesmitande borgarklass som belönats med diverse privilegier som tack för sitt stöd till de politiska klanerna som styrt landet.

Bloggaren Biology & Politics noterar som jag det osmakliga i att media nu släpar fram "nationalekonomen och Östeuropakännaren" Anders Åslund, som har mycket på sitt rymliga samvete, som någon slags auktoritet. Hur många staters ekonomiska kollaps måste man vara medskyldig till innan glorian halkar på sned?

Flera skribenter drar paralleller till svältkursekonomin på 20- och 30-talet. Den som gav oss en Adolf Hitler i Tyskland och en fascistisk våg som svepte över hela världen. Lärdomen från andra världskriget var att man inte ska tvinga stater att spara sig till döds. Men svältkursekonomin gjorde comeback på 80-talet i form av nyliberalism, och det är nyliberalismens misslyckade teorier som nu tvingar in Grekland i en dödsspiral, där nedskärningar och lönesänkningar ytterligare spär på en redan allvarlig ekonomisk kris. Det är svårt att undgå att notera att det nu är järnhandskarna som plockas fram, när det är länder som krisar. När det var banker och finansvalpar som fick oreda i räkenskaperna var det silkesvantar och ingen ände på nollorna i räddningspaketen. Och väldigt låga krav på motprestationer.

title="DN1" href="http://www.dn.se/nyheter/borg-sverige-drev-tre-fragor-extra-hart-1.1091602" target="_blank">

DN 1, 2, 3, 4, 5, AB 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, Exp 1, 2, 3,

Richard Warlenius om nyliberalernas försök att rädda sin heder

intressant.se

Med en känsla av deja vu följer jag rapporteringen från se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article7084088.ab" target="_blank">Grekland. Det känns som svenskt nittiotal. Kommer ni ihåg: "vi har levt över våra tillgångar"?

Att det inte finns något "vi", att vissa aldrig lever loppan på snabba, lätta pengar, och att andra alltid gör det, fick liksom inte plats när ekonomerna och den politiska eliten skulle tala allvar med oss. De senaste dagarna har jag lärt mig att grekerna har för låg pensionsålder, för höga löner åt statsanställda och för låg produktivitet. I går hade en TV-kanal till och med släpat fram skräcködlan och nationalekonomen Anders Åslund, som efter att ha dragit sitt strå till stacken i raserandet av den svenska modellen åkte över till Ryssland och bidrog till utplundringen av det landets gemensamma tillgångar och den efterföljande sociala härdsmältan. Är det nu Grekland som ska åtnjuta Åslunds ömma omsorger?

Mitt i allt ojande över oansvariga greker som levt lyxliv talas det tyst om euron och EMU-samarbetet, åtminstone på den här kontinenten. Paul Krugman däremot törs äntligen ta bladet från munnen. Grupptänkandet kanske avtar i styrka med avståndet:

"If Greece were a highly cohesive society with collective wage-setting, a sort of Aegean Austria, it might be possible to do this via a collectively agreed reduction in wages across the board - an "internal devaluation." But as today’s grim events show, it isn’t.

The alternative is a devaluation - which means leaving the euro."

Den svenska 90-talskrisen, också en följd av en valuta låst till EUs valutasamarbete, kunde till slut pareras genom att vi släppte vår krona fri. Den sjönk något i värde, vilket gjorde att vi fick fart på vår export igen. Trots en radda sparpaket och nedskärningar, åtgärder som krymper ekonomin och förvärrar en ekonomisk kris, kunde vi så småningom vända skutan. Grekerna sitter fast i skiten. Med euron som gemensam valuta kan de bara försöka parera genom att sänka löner och skära ner i offentliga utgifter. Och kan inte se fram emot någon ljusning vid horisonten i form av en billigare valuta.

Det blir allt tydligare att eurosamarbetet är en tvångströja för EUs ekonomier. Något som vänstern sagt hela tiden. EU är inte USA, utan en massa medlemsstater med väldigt skilda ekonomiska förutsättningar. En enda valuta, och en enda ekonomisk politik, kommer att fortsätta skapa ekonomiska och sociala kollapser, som den som nu fört Grekland till revoltens rand.

Bloggat: Vänsterekonomerna, Mats Engström, Mario

Grekland sitter djupt i skiten nu, tillsammans med andra EMU-länder som Spanien, Irland och Portugal. Det är precis detta som kritikerna varnade för att EMU skulle innebära. Länder med en egen valuta har genom denna en stötdämpare vid ekonomiska kriser. Valutan kan ta en del av smällen. Men Grekland har nu samma euro som resten av EMU-området, och med den en gemensam ekonomisk politik som blir en tvångströja. De europeiska räntorna sätts efter tyska intressen, och har lett till bubbelekonomier i andra länder. Och som vi vet så spricker bubblor alltid förr eller senare.

Man behöver inte vara nobelpristagare i ekonomi som Paul Krugman för att dela hans misstänksamhet mot en enda gemensam valuta för alla EUs ekonomier, som skiljer sig radikalt från varandra.

Nu blir det Greklands löntagare som får betala notan istället genom frysta löner, nedskärningar och andra sparåtgärder, som såklart ytterligare krymper den grekiska ekonomin. Från EU får man ingen hjälp, men väl "moraliskt stöd". Det värmer säkert de som nu bli arbetslösa. I Sverige kan vi använda regionalpolitik till att stödja de regioner som drabbas hårdare av ekonomiska kriser. EU har tydligen inga sådana ambitioner.

Det är ett vågspel man nu ger sig in i; för om Grekland inte lyckas mota krisen på egen hand, så riskerar den att sprida sig. Som E24 påpekar så är många europeiska banker mättade med grekiska statsobligationer. Om inte den grekiska staten kan lösa in dessa så riskerar vi en nya bankkollapser framöver. Och härvan kan lätt sprida sig till fler länder. Om Spanien, också med stora ekonomiska problem, faller så vacklar nog hela EMU-projektet.

Men de svenska EMU-anhängarna, med folkpartiet som banerförare, kommer säkert att fortsätta kräva en ny folkomröstning och snar svensk anschluss till det havererande valutasamarbetet.
"Ju snabbare vi kan införa euron desto bättre", tycker Europaminister Birgitta Ohlsson.
Det är ju symboliken som är det viktiga: Sverige måste vara med i Eurrrropa "fullt ut". Även om det leder till massarbetslöshet.

Istället för att mickla med statistik och komma med lögner om sysselsättningen som en generad Anders Borg får rätta till dagen efter.

Den här regeringen har varit en katastrof för Sverige på många sätt; inte minst har man lyckats fördubbla arbetslösheten samtidigt som man försämrat a-kassan så att en halv miljon medlemmar gått ur och de som är kvar i systemet och måste leva på den uselt låga ersättningen gnisslar tänder.

Det kunde dock ha varit sju resor värre. Vi kunde ju, som högern och sossarnas högerflygel ville, gått med i EMU, den europeiska valutaunionen. Roland Spånt, nationalekonom, menar att den oberoende kronan räddat runt 50000 jobb, vilket är mer än vad regeringen kan säga att de lyckats med på egen hand. Hade det inte varit för att vänsterpartiet och övriga EMU-kritiker räddade Sverige från att sugas in i det katastrofala valutasamarbetet hade Reinfeldt suttit i en än värre soppa än vad han gör, och det vill ju inte säga lite.

Det EMU-kritkerna varnade för händer nu i de länder som är medlemmar: Spanien, Grekland, Irland och Portugal är, som jänkarna säger, in deep shit. Grekland är närmast konkursfärdigt. Så går det när man försöker tvinga in ekonomier som är olika som natt och dag i samma ekonomiska tvångströja, skräddarsydd för tyska behov.

Att en del folkpartister passar på att kräva en ny folkomröstning om EMU, eftersom den förra inte gav rätt resultat, säger mycket om deras respekt för demokratin. Men resten av svenska folket kan nog gå med på att en marginellt dyrare chartersemester till mallis kan vara ett pris värt att betala för att rädda 50000 jobb. Om de ekonomiska härdsmältorna i flera EMU-länder inte fixas, och det ser rätt mörkt ut, så kan nog euron landa i ett magplask framöver.

Amerikanska fackföreningar, länge marginaliserade och hårt bekämpade av företagsledningar och den politiska högern, är på offensiven. Man har satsat rekordbelopp de senaste åren för att få Demokrater valda till olika politiska församlingar, och inte minst för att hjälpa Obama in i Vita Huset. Den hägrande belöningen för detta är en ny lag, Employee Free Choice Act, som ska göra det lättare att organisera fackföreningar och få dem erkända som motpart till arbetsgivaren. Lagen har för tillfället hamnat i skymundan, eftersom sjukvårdsreformen stulit allt syre i den politiska debatten, men kan komma att klubbas, i urvattnad form, i år.

Arbetsgivarna ligger såklart inte på latsidan när det gäller att lobba mot allt som kan tänkas förbättra de anställdas situation. Svenska IKEA är ett av de företag som, enligt Bloomberg News, försöker skrämma sina anställda med vad starkare fackföreningar kan få för hemska konsekvenser. Enligt artikeln tvingas IKEA-anställda sitta igenom regelrätta indoktrineringsmöten med tillhörande skräckpropaganda, även på arbetsplatser där ingen organisering för närvarande försiggår. Vad säger de svenska facken om IKEAs kamp mot amerikanska löntagare och deras fackföreningar? Dags för sympatiåtgärder?



E24 har för övrigt flera intressanta artiklar som kritiserar IKEAs Ingvar Kamprad, bland annat för skatteplanering (IKEAs grundare, med en beräknad förmägenhet på 198 miljarder kronor, betalar enbart 0,0006 procent i skatt) och att odla myter om sig själv som har knapp verklighetsförankring men gör det lättare för företaget att hålla priserna nere hos underleverantörerna.

Det land som får ett par år sedan var nyliberalernas våta dröm, för att sedan som sådana våta drömmar brukar haverera med tragiska konsekvenser för landets invånare, är inte ute ur elden än. Idag berättar DN att den isländske presidenten vägrar skriva under ett kontroversiellt nytt lagförslag som skulle lägga bördan för att betala de privata bankernas spekulativa affärer på de isländska skattebetalarna. Vilket gör britter och holländare vansinniga eftersom det framförallt var deras småsparare som trodde sig göra en smart affär genom att investera i Icesave, den bank som innan kraschen lockade med fantastiska räntesatser.

Det är lätt att förstå varför lagförslaget väckt raseri på Island. Nästan 40 miljarder kronor ska det lilla landet pytsa ut fram till 2024. Enligt DN motsvarar enbart räntan på denna summa; 5,5 procent, ett halvårs kostnader för hela det isländska sjukvårdssystemet. Över Island vilar sedan kraschen IMFs järngrå skugga tungt, och islänningarna blir nu ytterligare ett land i raden som får känna på hur nyliberala "strukturanpassningar" svider inpå bara skinnet.

Jag applåderar Islands president som gör något så ovanligt som att lyssna till den folkliga vreden mot att skattepengar skyfflas ner i de svarta hål som den avreglerade bankkapitalismen skapat. Det finns ingen rim eller reson i att islänningar som aldrig deltagit i finansbubblans uppblåsande ska tvingas betala för notan. Detsamma kan sägas om andra länder, USA inte minst. Men där är politikerna mer effektivt isolerade från folklig vrede än på den lilla ön mitt i Atlanten. Trist för de småsparare som trodde sig göra ett smart klipp när de investerade i Icesave, visst. Kanske de åtminstone delvis kan kompenseras någon annan väg. Men det är dags att folk lär sig läxan en gång för alla; kapitalismen är inte vår vän, bankerna är inte våra vänner och de spekulationsbubblor som med jämna mellanrum blåses upp i nyliberalt avreglerade ekonomier spricker alltid!

- Det kan vara halvtomt på de ordinarie bussarna, ändå kallas vi in för att köra extrabussar. Det handlar om att mjölka SL på så mycket pengar som möjligt, säger en bussförare som vill vara anonym till DN.se.

Flera anställda hävdar även att Busslink debiterat SL för resor som aldrig körts. Dels handlar det om planerade körningar som ställts in utan att tas bort i systemet, dels om fejkade körningar som uppges ha skett när bussarna i själva verket varit ur trafik.

- Under min tid som driftledare så vet jag att det registrerades körningar som aldrig ägt rum. Som jag ser det så gjordes det helt medvetet över våra huvuden, säger Jeanette Lillhammar, som nu lämnat företaget.

Jan Josefssons Debatt vinglar fram. Ibland glimmar det till och en verkligt intressant diskussion tillåts stjäla värdefull sändningstid från det sedvanliga påpucklandet i det billiga poängplockandets boxningsring. Men oftast blir jag inte mycket klokare efter att ha genomlidit Josefssons ofta hårdhänta hantering av debattämnet för kvällen. Det var lite synd ändå tycker jag att kvällens tema; fattigdom, inte blev ordentligt genomlyst. Det fattas knappast fakta om den svenska fattigdomens ansikte, och hur situationen förvärrats för så många människor i detta land som ett resultat av det borgerliga systemskiftet på nittiotalet och efterföljande regeringars se-mellan-fingrarna-politik som accepterat hög arbetslöshet och ökande orättvisor. Inga såna fakta presenterades tyvärr ikväll.

Istället fick vi en navelskådande rundgång om huruvida det var rätt att starta en blogg på temat fattigdom. Och en representant för den nyliberala think-tanken Captus, Nima Sanandaji (dock för kvällen presenterad bara som "författare", det kanske är taktiskt om man ska försöka sälja in budskapet att mer nyliberalism ska bota de problem som den första dosen ställde till med). Sanandaji hann på kort tid spruta ur sig en imponerande mängd trams, som att fattiga människor i Sverige har det sämre ställt än fattiga människor i USA. Tyvärr hade programmet inte bjudit in någon som verkade ha något intresse av att kontra nyliberal begreppsförvirring och verklighetsförfalskning med lite hårda fakta. Däremot en centerpartist, Solveig Zandén, som väl lyckades med konststycket att framstå som ännu mer osympatisk än Maud Olofsson. En debatt mellan ungefär vilken professor i sociologi eller för den delen nationalekonom med någon slags yrkesheder som helst, och dessa två nyliberala tramsmaskiner hade kunnat bli intressant. Men uppenbarligen tyckte inte Debattredaktionen att det var angeläget att bjuda in någon debattör med specialkompetens att diskutera fattigdom och social orättvisa. En missad chans. Men det kanske kommer flera. Ämnet lär tyvärr förbli rykande aktuellt.

J

aha, så lyckades sosseriet och LO hamna i korselden när det gäller bonussvineriet också. Såg nyss Ibrahim Baylan i Agenda göra ett uselt jobb med att försvara varför abetarrörelsens representanter i AP-fonderna suttit och nickat med de andra nickedockorna när frågan om bonusar kommit upp. Han upprepade med en dåres envishet att sossarna minsann lagstiftat mot bonusar när de satt i regering. Fair enough. Men utfrågaren hade faktiskt helt rätt när hon undrade vad i h-sike arbetarrörelsens representanter gör i dessa styrelser om de inte är där för att ge röst åt den politik som arbetarrörelsen säger sig stå för. Vill man bara få vara med och dansa med de stora elefanterna och är rädda för att bli sedd som bråkstakar? Eller fattar man inte fattat hur stötande konceptet med bonusar till anställda i företag som går dåligt ärför vanliga arbetare som inte får bonusar i vare sig solsken eller storm? Den enda bonus en vanlig LO-medlem kan hoppas på i dessa tider är väl att inte bli av med jobbet.

Problemet som det här belyser är iochförsig ingen nyhet. Bonustänkandet inom näringslivet (och nu statliga företag också) är en del i en tidsanda som trängt in långt in i LO och SAP. Man inte orkat eller velat hålla mot när nyliberala idéer och girighet ersatt folkhemmets gamla rättviseideal. Och när vindarna vänder står man där med byxorna nere.

Uppdatering: Marcus Birro sparkar vilt omkring sig i dagens Expressen och anklagar hela vänstern för att ha svikit. Det är rent blaj Marcus! I vilken mån LO och sossarna längre kan räknas som "vänster" skulle kunna vara föremål för en helt egen utläggning. Men faktum är att den enda kraft som de senaste 20 åren argumenterat mot ständigt stigande löner och bonusar, såväl för direktörer som toppolitiker, har varit vänstern. och då menar jag den riktiga vänstern, inte socialdemokratins mittenpolitruker. Det är såklart bekvämt (och populärt) att för Expressens läsares räkning jabba vilt mot "vänstern" utan att ens bry sig om att ringa in vilken vänster man menar. Men Birro som annars brukar sälja in sig som en ung man med hög integritet och mod att säga sanningen borde väl kunna bättre än så?

Framförallt borde han väl inte som en tänkande människa ha något problem med att genomskåda borgarregeringens senkomna bonushycklerier? Men icke; "Fredrik Reinfeldt är mer radikal än hela vänstern tillsammans" tror Birro. Lägg av. Reinfeldt är en skickligare sol-och-vårare än Vanja Lundby-Wedin, den saken är klar. Men bara så länge såna som Marcus Birro inte orkar syna hans bluff.

Som Paul Krugman noterar så kan man ana ett mönster när det gäller de ekonomiska härdsmältor som detonerat den senaste tiden; ju högre ett land höjdes till skyarna för ett par år sedan av högerekonomiska förståsigpåare, desto hårdare magplask idag. Nyliberala tankesmedjan Cato Institute utnämnde Island, "the Nordic Tiger", till världens minst reglerade land, gav det en toppnotering på sitt så kallade "Frihetsindex" och hyllade det vågade friedmanska experiment landet genomfört, med bland annat skattesänkningar, platt skatt, privatiseringar och avregleringar. Konservativa Heritage Foundation hyllade i sin tur Irland, "the Celtic Tiger", och lovsjöng Estlands "ekonomiska mirakel". Alla tre ligger nu risigt till. Islands kollaps har väl inte undgått någon, Irlands ekonomiska tillväxt har rasat som en sten och ligger nu på EUs jumboplats och i Estland har det, som på Island utbrutit kravaller när vanliga människor sett sin ekonomiska trygghet gå upp i rök.

För att hitta fröet till Islands metamorfos kan vi gå tillbaks till 1984, då Milton Friedman besökte ön och bredde ut texten i en debatt med bland annat dåvarande presidenten. Temat för diskussionen var "the Tyranny of the Status Quo". David Oddson, f.d. president och tills alldeles nyligen centralbankschef, var en av de som inspirerades. När hans Självständighetsparti kom till makten började de genomföra den sortens reformer som föll Friedman och hans lärlingar på läppen. Till en början allt gott, ekonomin växte. En annan ledande högerprofil; Hannes Holmstein, publicerade en bok på temat "How can Iceland become the richest country in the world?". Hans slutsats; satsa på finanssektorn! Sagt och gjort. I stort sett hela den imponerande isländska ekonomiska tillväxten sedan 2003 var på ett eller annat sett kopplad till investmentbankernas verksamhet. Islänningarna köpte in sig i stort och smått: Flygbolag, fotbollslag och indiska kraftverk. Ofta saknade de helt erfarenhet av att driva verksamheten de tog över, vilket dock inte hindrade dem från att snabbt komma med direktiv, gärna med sikte på att öka aktieutdelningen.

Med hjälp av de avregleringar som genomfördes, ofta med utpressningsargumentet att man måste var "globalt konkurrenskraftig" annars skulle spekulationskapitalet, det ack så lättrörliga, flytta nån annanstans, blåstes nu en typisk spekulationsbubbla upp. Islänningarna var länge rusiga av eufori, en del frågade sig om det inte var en naturlig överlägsenhet som gjorde att islänningen, härdad av ett hårt klimat och livet på en karg ö, nu som 2000-talets viking drog fram på ett segertåg genom världens finansmarknader. Men som alla bubblor sprack också denna, och drog med sig de som trott på illusionen att spekulation skapar verkliga värden i fallet. Eftersom Island blivit världens minst reglerade ekonomi fanns inga hämningar för hur stor del av ekonomn som kunde ägnas åt spekulativ verksamhet. Fallet blev därför också spektakulärt. Var och en av de tre stora isländska bankernas förluster för sig var för stora för att den isländska staten skulle kunna täcka upp med lån och garantier. Sammanlagt utgjorde de ett gigantiskt svart hål som sög in hela den isländska ekonomin. Idag sitter islänningarna med en utlandsskuld på imponerande 850% av BNP, en krona som sjunkit som en sten och en aktiemarknad som rasat med 90%. I en opinionsmätning nyligen övervägde var tredje islänning att emigrera.

Varningssignaler saknades inte.
En del såg Island som skolboksexemplet på en spekulationsbubbla, det bara var en tidsfråga innan den skulle spricka. Men som så ofta är fallet så sågs den som påpekade riskerna med bubbelekonomin antingen som tok eller fiende. Idag är Island ett ekonomiskt katastrofområde och de nyliberaler som igår trosvisst förkunnade att landet var en närmast utopisk modell att följa byter nog frenetiskt noter. Men lovsången till den oreglerade, hämningslösa kapitalismen kommer kanske att eka lite ihåligare framöver.

D

et är frestande för vänstern att i dessa tider, när till och med forna apostlar för marknadsliberalism och normpolitik som Alan Greenspan och Larry Summers ifrågasätter kapitalismens förmåga att reglera och läka sig själv, tro att halva striden är vunnen. Visst; de dogmatiska nyliberalerna har fått grus kastat i sitt maskineri. Men de var som Mikael Nyberg påpekar i en intressant artikel aldrig riktigt så representativa för den internationella kapitalismen och den politiska högern som vänstern kanske trodde. Frågan är hur många av oss som egentligen ser omfattningen och konsekvenserna av den ekonomiska kris som snabbt blivit global, bortom det enkla poängplockandet på politiska motståndare. Nyberg ger sig med sin mastodonttext på att försöka ge en helhetsbild:

"Annars är det nu allmänt vedertaget att den pågående krisen markerar ett historiskt skifte. - Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter", förklarade Deutsche Banks chef Josef Ackermann redan i upprinnelsen.
- Något gick snett, säger president Obamas ekonomiske rådgivare Lawrence Summers, tidigare drivande i avregleringarna av finansmarknaderna: ... det faktum att 40 procent av företagsvinsterna i Amerika 2006 gick till finanssektorn, och det som tätt hängde samman med detta - en fördubbling av inkomstandelen för den översta procenten av befolkningen - borde ha varit varningstecken. Nyliberalismen är död, åter till Keynes! Så lyder budskapet från affärstidningar till vänsterpress"

När nu alla flockas under Keynes baner kan det vara bra att komma ihåg det som både Nyberg och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman påpekar; det krävdes ett årtiondes massiv statlig spendering för att balansera följderna av den stora kapitalistiska kraschen i USA på 30-talet. De krispaket som Obama och regeringar i EU presenterat hittills är blygsamma i jämförelse med de statliga utgiftsökningar, toppat av krigsekonomin under andra världskriget, som till slut kickade igång hjulen i samhällsekonomin igen.
Det betyder inte att Roosevelts New Deal i USA var ett misslyckande, vilket den amerikanska högern med historierevisionistisk nit trummar fram; bara att det krävdes betydligt större satsningar och mer tålamod än man från början trodde. Detsamma kommer säkert att gälla idag. Frågan är bara: kommer uthålligheten att finnas där? Som Naomi Klein skriver i "Chockdoktrinen" var det ju den amerikanska arbetarrörelsen och vänsterns styrka som gjorde det möjligt och nödvändigt för Roosevelt att genomföra sin New Deal. Han kunde presentera den för företagsledare och motvilliga politiker som en kompromisslösning, när hotet om en socialistisk revolution gjort USAs makthavare mjuka i knäna.