D

et är frestande för vänstern att i dessa tider, när till och med forna apostlar för marknadsliberalism och normpolitik som Alan Greenspan och Larry Summers ifrågasätter kapitalismens förmåga att reglera och läka sig själv, tro att halva striden är vunnen. Visst; de dogmatiska nyliberalerna har fått grus kastat i sitt maskineri. Men de var som Mikael Nyberg påpekar i en intressant artikel aldrig riktigt så representativa för den internationella kapitalismen och den politiska högern som vänstern kanske trodde. Frågan är hur många av oss som egentligen ser omfattningen och konsekvenserna av den ekonomiska kris som snabbt blivit global, bortom det enkla poängplockandet på politiska motståndare. Nyberg ger sig med sin mastodonttext på att försöka ge en helhetsbild:

"Annars är det nu allmänt vedertaget att den pågående krisen markerar ett historiskt skifte. - Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter", förklarade Deutsche Banks chef Josef Ackermann redan i upprinnelsen.
- Något gick snett, säger president Obamas ekonomiske rådgivare Lawrence Summers, tidigare drivande i avregleringarna av finansmarknaderna: ... det faktum att 40 procent av företagsvinsterna i Amerika 2006 gick till finanssektorn, och det som tätt hängde samman med detta - en fördubbling av inkomstandelen för den översta procenten av befolkningen - borde ha varit varningstecken. Nyliberalismen är död, åter till Keynes! Så lyder budskapet från affärstidningar till vänsterpress"

När nu alla flockas under Keynes baner kan det vara bra att komma ihåg det som både Nyberg och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman påpekar; det krävdes ett årtiondes massiv statlig spendering för att balansera följderna av den stora kapitalistiska kraschen i USA på 30-talet. De krispaket som Obama och regeringar i EU presenterat hittills är blygsamma i jämförelse med de statliga utgiftsökningar, toppat av krigsekonomin under andra världskriget, som till slut kickade igång hjulen i samhällsekonomin igen.
Det betyder inte att Roosevelts New Deal i USA var ett misslyckande, vilket den amerikanska högern med historierevisionistisk nit trummar fram; bara att det krävdes betydligt större satsningar och mer tålamod än man från början trodde. Detsamma kommer säkert att gälla idag. Frågan är bara: kommer uthålligheten att finnas där? Som Naomi Klein skriver i "Chockdoktrinen" var det ju den amerikanska arbetarrörelsen och vänsterns styrka som gjorde det möjligt och nödvändigt för Roosevelt att genomföra sin New Deal. Han kunde presentera den för företagsledare och motvilliga politiker som en kompromisslösning, när hotet om en socialistisk revolution gjort USAs makthavare mjuka i knäna.