Treårsbloggileum!


P

Trears-bloggileum for homopoliticus!!!
a dagen har det gatt exakt tre ar sedan jag  borjade blogga. xxx inlagg har det blivit. Manga amnen har avhandlats. Faktatunga langtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit fran annat. En kommentator haromveckan anklagade mig for att sta pa "Roms" lonelista, eftersom jag inte holl med honom om att Juholtgate egentligen var en kommunistisk komplott (fraga inte mig hur det hanger ihop). Om en anda stod pa nagons lonelista, Roms eller nagon annans! Hade det varit pengar jag varit ute efter sa hade bloggandet varit det allra samsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag raknar inte med mer framover. Uppmarksamhet kan saklart ocksa vara hardvaluta. Vill en  ha av den varan sa ska en nog helst vara blond tjej som skriver om klader, killar och kukar. En vansterpartianknyten homo politicus (=politisk manniska)  som skriver om politik for andra homo politicusar far nog ha andra mal med sin blogg.
Nar jag borjade blogga for tre ar sedan sa var det efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Efter att ha varit borta fran Sverige fem ar kom jag hem till ett land dar 9/11, borgerlighetens forbruning, men ocksa vansterns misslyckande att gora nagot vettigt av den politiska makten nar de val fick chansen skapat ett klimat dar dumhet var hardvaluta. Visst kan man skylla tidsandan for mycket, men vansterns svar pa den var ocksa  klent. Efter att genom stod till Goran Perssons minoritetstregering ha regerat sonder sin trovardighet som radikalt alternativ till en hogergirande socialdemokrati sa brande (v) resten av sin goodwill pa internt kabbel. Det nya politiska verklighet dar natet blivit en sjalvklar kalla till politisk info  - speciellt for yngre - verkade ha gatt vanstern over huvudet. Det fanns ett fatal starka bloggare, en del var pa vag att do sotdoden och en del tuffar pa an idag. Homo politicus blev mitt stra till stacken. Sakert otillrackligt. Men min skrivklada och mitt engagemang ar de verktyg jag har. Forhoppningsvis hjalper de mig att inte sluta som Karin Boye, vart forsta fall av fatal politisk depression?
Nar partiet ska vakna upp och pa allvar borja ta tillvara pa de mojligheter som natet ger till kommunikation som nar manga ar en oppen fraga. Det klagas over att media ar till 90 procent borgerlig, med all ratt. Men vad gors at saken? Att samordna och battre dra nytta av oss som idag envist drar vara lansar for vanstern pa eget bevag skulle ju kunna vara ett forsta steg.
Tycker man inte att skrivandet ar en beloning i sig ska man inte blogga. Men forhoppningen ar saklart ocksa att en ska kunna vara med pa ett horn och gora skillnad. Om an pa marginalen, 0,001 procent. Ibland, nar Caremaskandaler, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer, Greklandskriser eller den arabiska varen gor at besoksstatistiken rakar i hojden och inlankarna duggar tatt, da kanns det mojligt. Men oftare sa kanns det som att ropa ut i cyberrymdens avgrund. Vi drunkar i information, och varannan manniska har en blogg. Att gora ett verkligt avtryck hos lasarna kraver skicklighet och mojligen tur.
Som bloggare ar en saklart nyfiken pa vem du ar som kommer tillbaks och laser. Om du gillar bloggen tryck garna pa Fejsbooks gilla-knapp till hoger, sa kan du ocksa fa information den vagen. Eller slang ihop en kommentar. Lite uppmuntran kan en alltid behova, speciellt mitt i vintern nar krafterna sinar. Om du skulle vilja se att jag skrev mer om nagot amne sa sag garna det. Mitt dalig samvete ar utrikespolitik. Den arabiska varen och speciellt Libyen, tog upp ratt mycket av utrymmet forra aret vid den har tiden. Det finns ingen ursakt for att inte skriva om Assadasets harjningar i Syrien, eller Gufstaternas overgrepp mot sina befolkningar, eller Kinas slavarbetare som tillverkar vara billiga iphones... Ingen ursakt annat an att vanster ofta fallit i fallan att prata om saker langt bort som beror fa i var del av varlden darfor att skeenden i fjarran ofta far ett skimmer av romantik, medan kampen mot Caremas kissblojevagare kan forefalla bade oglamoros och fjuttig i en jamforelse.
å dagen har det gått exakt tre år och en dag sedan jag  började blogga. 543 inlägg har det blivit. Många ämnen har avhandlats. Faktatunga långtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit från annat. Men kul har det (ofta) varit. Det firar vi med ett fyrverkeri tycker jag:




En kommentator häromveckan anklagade mig för att stå på hans fienders lönelista, eftersom jag inte höll med honom om något absurt påstående. "Om en ändå stod på någons lönelista!", tänkte jag men svarade inte. Hade det varit pengar jag varit ute efter så hade bloggandet varit det allra sämsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag räknar inte med mer framöver.


Uppmärksamhet kan såklart också vara hårdvaluta. Vill en  ha av den varan så ska en nog helst vara blond tjej som bloggar om kläder, killar och kukar. En vänsterpartiansluten homo politicus (=politisk människa)  som skriver om politik för andra homo politicusar får tukta sin inre narcissist hårt.


Nar jag började blogga för tre år sedan så var det nog efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Borgerligheten tävlade med extremhögern om vem som kunde gasta högst och låta mest korkad med media som megafon. Hur fan kan en tänkande människa undvika att bli deprimerad?


Men skam den som viker ner sig!


Homo politicus är mitt strå till stacken. Inte så märkvärdig. Men en gör vad en kan. Många små myror som släpar varsitt lilla strå kan till slut göra en hel stack. Av min skrivklåda och min politiska frustration blev det 543 inlägg. Och här kommer ett till!


Tycker en inte att skrivandet är en belöning i sig ska en inte blogga. Den saken är klar. Men förhoppningen är såklart  att en ska kunna vara med på ett hörn och göra skillnad. Om än på marginalen. 0,001 procent. Lyckas det? Det vette fan. Vi drunkar idag i information och desinformation. Speciellt nätet flödar över av den senare varianten. Vad gör en blogg till för skillnad? Påverkar den läsarna? Orkar de ta sig igenom de första paragraferna ens? Tänker de ett varv till? Vilka är de? Sånt kan en fundera på, när en sitter och hackar fram inlägg på tangentbordet om Caremaskandaler, Greklandskriser, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer eller den arabiska våren.


Men en drar ändå sitt strå till stacken. Det känns viktigt. Ibland kul till och med!


Är du en regelbunden läsare som tycker att den här bloggen tillför något, ge mig gärna en värmande ryggdunk såhär mitt i blytunga vintern. Gilla bloggen på Facebook, t.ex. Gillaknappen hittar du i högerspalten. Du får veta den vägen när jag skrivit något lite extra läsvärt, och jag får veta att du gillar att läsa homo politicus.


Mitt mål är såklart att driva bloggen vidare ett fjärde år. Till och med finslipa den. Varför sluta just när man  börjar ana gryningens fingrar vid horisonten? För visst känns det lite som att det dagas efter en lång mörk natt?


***


Vårt första fall av fatal politisk depression måste väl för övrigt vara fina Karin Boye? Som på en kulle i Alingsås tog en överdos av sömnpiller. Året var 1941 och de mörka stormmoln som blåste in från Europa - nazism och fascism - verkade oövervinnerliga. Hade hon bara orkat hålla ut lite till! Där ligger väl lärdomen för alla som känner en hatisk och likgiltig tidsanda svida in på bara skinnet. Det är alltid mörkast precis innan gryningen! "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!":




Share |


KATEGORI:Allmänt

Ulf Kristerssons politiska självmord


U

lf Kristerssons företrädare hette Kristina Husmark-Persson. Hon fick det otacksamma jobbet att förstöra det svenska sjukförsäkringssystemet och tvinga iväg cancersjuka till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Den moderata "arbetslinjen" tar ju som bekant slut vid hållplatsen "Utförsäkring" och där tippas den arbetsoförmögne eller sjuke ner i det som i fordom kallades "ättestupan". Ändhållplatsen, kan vi kalla den.


I takt med stigande förtvivlan hos utförsäkrade sjuka och en ny diagnos, "försäkringssjälvmord", blev Kristina Husmark-Persson illa omtyckt. Ironiskt nog hade hon, trots att hon hela tiden utåt försvarade Reinfeldts sjukförsäkringsreform som den lojale fotsoldat i knapptryckarkompaniet hon var, inåt förutspått och varnat för de omänskliga effekterna av densamma. Hon blev överkörd av Reinfeldt och Anders Borgs finansministerium och fick foten när sjukförsäkringsdebatten blev för plågsam för regeringen.


In plockades istället före dette MUF-ordföranden och gymnasten Ulf Kristersson. Tanken var väl att klistra över arrogansregeringens hånfulla dödskallegrin mot alla de som haft oturen att bli allvarligt sjuka med ett manligt, mediatränat stomatolleende.


Det gick väl sådär. Kristersson har uppenbarligen utrustats med ett skapligt mått arrogans han också. Det kanske kommer med partivalet? Vi stockholmare minns när han smet undan den obekväma frågan om varför han snikat till sig en lägenhet från Ersta diakoni som borde ha gått gått till en bostadslös och/eller sjuk kvinna:





Ulf har vuxit in i sina nya stora skor. Avancerat en liga. Nu är det riksdagen - representanten för folkviljan - han försöker smita undan, när den kräver att han ska återställa sjukförsäkringen till vad den var innan regeringen Reinfeldt körde över den som en ångvält.


Så viktigt är det för Ulf Kristersson att sjuka människor ska fortsätta leva i skräck för att bli utförsäkrade att han loskar på demokratin och är beredd att riskera sin framtida politiska karriär genom att utmana riksdagens majoritet. Något rätt unikt i svensk politik.


Arrogant eller korkad? Eller kanske både och?


Bloggat: Ett hjärta rött,


SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, 2, DN 1, Ekot 1,


Share |




KATEGORI:Allmänt

Löfven försvårar samarbetet


F

ör en gångs skull håller jag med Maria Wetterstrand: Stefan Löfven försvårar för ett eventuellt rödgrönt samarbete. Palatsrevolutionen i sossarna, kuppen mot Juholt, tillsättandet av Löfven och de snabba politiska kursändringarna därefter har gjort det svårt - för att inte säga omöjligt - att tänka sig ett organiserat rödgrönt samarbete inför valet 2014. Kanske den "nya" socialdemokratin ska söka samarbete med de "nya" moderaterna istället? Politiskt börjar det ju bli svårt att se var den ena slutar och den andra börjar.


Ur en ren demokratisk synvinkel kan man fråga sig om det är lyckat att samarbeta med ett parti som byter fot i så tunga frågor som europakten, vinster i välfärden och kärnkraften över en natt, utan att tillfråga medlemmarna. Toppstyre är bara förnamnet.


Ur en politisk-taktisk synvinkel vore det självmord att ge sig i lag med Löfvens högersossar. De får stå där själva med skammen när nästa Caremaskandal briserar, när euron havererar, och när nästa allvarliga incident inträffar i något av våra svenska "toppmoderna" kärnkraftverk.


Valet 2014 bör stå mellan en trött regeringsallians och dess stödhjul SD mot och tre fristående oppositionspartier. Så får väljarna själva vikta vilken blandning av rött och grönt de vill ha i det rödgröna blocket. Och därefter, om en rödgrön majoritet vinnes, så kan förhandlingar inledas. Till skillnad från när Gudrun Schyman sjabblade bort den storartade valframgången för (v) 1998 bör den här gången de blanka vapnen tas med till förhandlingsbordet. Ska vänstern medverka i en politisk majoritet framöver så vill det fan till att det också ska bedrivas vänsterpolitik. Inte samma trötta harvande i mitten som de senaste 20 åren.


Apropå ingenting: Såhär låter det när ett oppositionsparti använder skallen och sätter en egen dagordning, istället för att bara anpassa sig efter andras: Ulla Andersson i Ekot om att använda AP-fonderna för att skapa jobb och miljöinvesteringar.


Bloggat: Jinge,


DN 1, 2, SvD 1, 2, AB 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

Greklandsrea!


R

idån verkar aldrig gå ner på det grekiska dramat. En tragedi (ett grekiskt ord, liksom demokrati) i många akter. Nu kan hugade hyra Akropolis, symbolen för det antika Grekland. Landet som gav demokratin och filosofin till världen. För det facila priset av 15000 kronor om dagen. Grekerna hoppas få företag som vill spela in reklamfilmer att nappa. Men varför nöja sig med att hyra? Kanske dags att sälja av hela skiten?


Nyliberalerna har länge drömt om att bygga sitt konstgjorda ö-paradis helt utan skatter, minimilöner, socialal välfärdsystem, fackföreningar och besvärliga arbetsrätts-och miljölagar på världshaven (av någon anledning vill de inte flytta till det nyliberala mönsterlandet Somalia). Men varför gå över ån efter vatten, så att säga? Varför bygga nya konstgjorda nationer när de gamla är bankrutta och bjuder ut sig till högstbjudande? Det är Greklandsrea nu, köp två Akropolis till priset av ett! I praktiken skulle det göra liten skillnad för grekerna, som Erik Berg påpekar i ett vasst blogginlägg redan kokas mjuka i nyliberalismens tryckkokare.


Frågan är om ens det samlade trycket från EU-byråkratin och Europas politiska och ekonomiska eliter räcker. Grekland verkar stå på randen till revolution, och det grekiska polisfackets ordförande, som ska försvara politikerna mot folkets vrede, tar istället ställning mot det politiska etablissemanget som han beskyller för brottsliga handlingar (utpressning, konspiration för att ­störta ­demokratin, angrepp på det ­grekiska folkets rättigheter) och tar ställning för demonstranterna:


"Bara folket står för demokrati i Grekland. Det politiska systemet saknar legitimitet."


Och nu sägs det onämnbara av en del EU-länders högsta politiska representanter: Det är dags att Grekland lämnar eurosystemet! Med huvudet före, om de inte inser sitt eget bästa. Hallelujah! Det har vi sagt hela tiden. I det här läget finns bara dåliga val, men ett grekiskt utträde är utan tvekan det minst dåliga. Det sorgliga är att det har tagit så här lång tid och krävts så mycket onödigt lidande för grekerna innan poletten trillade ner. Och frågan är om det inte krävs ett maktskifte och vänsterseger i aprilvalen för att grekerna själva ska inse att det är dags att tacka för sig och gå mot dörren.


Ekot 1, 2, AB 1, LO-tidningen 1,


Share |




KATEGORI:EU-politik

DN, Urban Ahlin och borgarbloggare arga på Jonas Sjöstedt


J

onas Sjöstedt har alltså blivit kontaktad av en person som står nära en afrikansk regering som erbjudit sig att vädja till Etiopien å de två fängslade  journalisterna Persson och Schibbye vägnar. Sjöstedt har konfererat med de fängslades anhöriga - som gett sitt samtycke till att gå vidare - men betonar att det inte förts en parallell diplomati till UDs. Till Sveriges Radio säger han:


"Om det hade uppstått en förhandlingssituation skulle jag självklart ha kontaktat UD, men det har inte hänt så mycket än."


Inget märkligt med det kan tyckas. En riktig skandal hade det däremot varit om Sjöstedt tackat nej till erbjudandet.


Det intressanta är snarare reaktionerna. Urban Ahlin hetsar upp sig. Diverse motståndarbloggar blir alldeles till sig i trasorna. Och DN - pravDaN - skriver en artikel som dryper av illa dold fientlighet. DN-skribenten Mats J Larsson försöker spela ut de anhöriga och Sjöstedt mot varandra:


"Vänsterpartiets nye ledare är, till skillnad från de anhöriga, missnöjd med Bildts hantering av frågan."


"Han har inte heller fått något direkt godkännande från de anhöriga."


(Till SvD säger Kjell Persson tvärtom att Jonas kontaktat dem och getts klartecken. Frågan är vad Mats J Larsson menar med "direkt godkännande" och varför det var viktigt för honom att klämma in detta weasel word.)


Sen hoppar Mats till nästa tuva och börjar prata om marxism-leninism, en koppling som inte heller är helt lätt att begripa. Och kastar in en till sneaky insinuation:


"Jonas Sjöstedt säger att hans personliga engagemang i frågan inte har något att göra med att Martin Schibbye tidigare varit politiskt aktiv på vänsterkanten. Martin Schibbye var i unga år chefredaktör för tidskriften Rebell, som ges ut av Revolutionär kommunistisk ungdom."


Säger den associationsbanan kanske mer om Mats J Larsson än om Jonas Sjöstedt? Mellan knäppskallarna RKU och vänsterpartiet råder det inga varmare känslor. Det behöver man inte läsa Rebell eller Proletären för att veta. Är det kanske snarare Mats J Larsson som känner att det av någon anledning blir mindre självklart att stå upp för journalistkollegors rätt att rapportera övergrepp mot civilbefolkningen i krigshärdar om journalisterna råkar tillhöra ett politiskt motståndarläger, och dessutom kan tänkas komma över information som kan skada den med DN lierade alliansregeringens utrikesminister? Väger Mats J Larssons lojalitet med regeringen tyngre än med fängslade journalistkollegor? Kan det vara så att DN-journalisten, sossepampen och borgarbloggarna bryr sig mer om att försöka få ett grepp på den där jäkla Sjöstedt som hittills varit så svårtacklad, än att två journalister som fängslats när de försökt berätta om brott mot mänskligheten eventuellt kan friges?


Just sayin´...


*Blink blink*


Insinuationsleken kan lekas åt båda hållen.


Det är överhuvudtaget slående vilken magsyra Schibbyes och Perssons reportageresa till en av jordens blodigare konfliktzoner gett såväl borgerligheten som extremhögern. Trollen i kommentarsfälten kacklar på om att de får skylla sig själva. Vad bryr sig väl en trollande allianzsupporter eller sverigedemokrat om massakrerade bruna människor, eller för den delen pressfrihet?


Bloggat: Nemokrati, Human Labrat,


DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1, 2,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

Damberg och Hallengren, sossarnas dödgrävare!


"P

rivata utförare är här för att stanna" enligt de tunga högersossarna Mikael Damberg och Lena Hallengren. Om det är den blivande partilinjen de trummar ut i Aftonbladet så har sossarna gjort ytterligare en praktvurpa.


Lite välmenande fluff om valfrihet och att det vore bra med mer öppenhet och insyn kan inte dölja hur tomt det skramlar i  tunnan. Vad betyder valfrihet för en dement gamling som inte ens minns sitt eget namn? Vad händer när valfrihet hamnar i målkonflikt med t.ex. kunskapsmålen i skolan? När eleverna väljer skolor som ger dem höga betyg för liten ansträngning? Är inte målet en likvärdig, högklassig offentlig service för alla? Måste vi göra rätt val framöver för att få valuta för våra skattepengar?


Högersossarna undviker taktiskt att nämna knäckfrågan om privata kapitalister ska kunna fortsätta plundra vår offentliga sektor på skattepengar som borde gå till verksamheterna och istället plocka ut dem i vinster. Den kritiska debatt om privatiseringarna som ruskat om Sverige det senaste året har inte gjort några avtryck hos dem. Skygglappar på!


Ytterligare ett tecken i tiden. Ett till exempel på en nyliberalt insjuknad socialdemokrati som gör sig totalt politiskt irrelevant. Vem behöver ett till småborgerligt mittenparti? Det går inte så bra för vare sig centern, kristdemokraterna eller folkpartiet. I Grekland är PASOK, sossarnas systerparti, nere på tio procent i opinionsmätningarna. Så går det när ett arbetarparti solidariserar sig mer med kapitalet och bankerna än de egna väljarna. Nåt att tänka på för dödgrävarna Damberg och Hallengren.


Håll i hatten högersossar, så att inte den perfekta privatiseringsstormen blåser bort er med!


Läs Johan Sjölander, "Frågan jag inte fick ställa"! Ett hjärta rött om moderat kärlek, Stockholmsvänstern, Olas tankar, Daniel Wolski, "Damberg sviker Sveriges unga" Lena Sommestad, "Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan?"


AB 1, LO-tidningen 1,


Share |



KATEGORI:Privatiseringar

En perfekt privatiseringsstorm?


B

örjar det dra ihop sig till en perfekt privatiseringsstorm? Jag läser på DNs ledarsida, vanligtvis regeringstrogen, att tidningen satt sina murvlar på att försöka gräva i omständigheterna kring Filippa Reinfeldts förskingring av skattepengar. Den så kallade Serafenaffären. Men DN-journalisterna blir inte klokare på varför en vårdcentral som nyss såldes vidare för 20 miljoner till Capio kunde reas ut för ett par år sedan till Ulf Hallum, personlig vän till Filippa Reinfeldts närmaste man, för den nätta summan 695000 kronor. DNs slutkläm fick mig nästan att hicka:


"Vänsterpartiet har polisanmält landstinget. Det är utmärkt. Fast det är genant att det ska behövas en rättsapparat för att utkräva politiskt ansvar."


Nån som minns när DNs ledarsida senaste berömde (v) för något?


Dagens Arena rör också om i privatiseringsgrytan, och se! Fler lik flyter upp till ytan! Ytterligare fyra vårdcentraler i Stockholm, uppbyggda av våra gemensamma skattepengar och av personalens arbete under många år, har sålts för småslantar. Exempel:


"På Fleminggatan i centrala Stockholm finns en trerumslägenhet till försäljning. Utropspriset är 5 475 000 kronor. Sankt Eriks Vårdcentral på samma gata kostade dock bara 1,4 miljoner, och där har vinsten tredubblats sedan verksamheten togs över från landstinget."


I de "nya" moderaternas image ingår att prata högljutt om ekonomiskt ansvarstagande. Det är, som Stockholmsexemplen bevisar, bara skitsnack. Moderaterna förskingrar våra gemensamma tillgångar. Frågan är: vad får partiet i utbyte? Om inte moderaterna hade varit benhårda motståndare till att öppet redovisa partibidrag så hade vi kanske kunnat få veta det. Nu vet vi bara att moderaterna är miljonärernas val.


Apropå dyra lägenheter i Stockholm så ska Peder Pråhl (ja så heter han!), kissblöjekapitalisten som grundat Carema Care, lyxrenovera sin enorma, fyra våningar höga etagelägenhet på Östermalm. För 65 miljoner kronor. Men Caremamannen fortsätter såklart att vara skriven i skattesmitarparadiset Jersey.


Carema är ju som alla borde veta vid det här laget tätt knutet till moderaterna. När vanvårdsskandalen blossade upp i höstas så var det till moderata PR-byrån KREAB som företaget kom springande för att få hjälp med krishanteringen. Och det fick de. Inte nog med det - notan för att träna kissblöjekapitalisterna i att undvika svara på kniviga frågor skickades till skattebetalarna. 155.625 kronor.


Vad innebär det för demokratin när politiska partier och rika företag knyts samman i symbiotiska förhållanden?


Ja, det är mycket nu. I Dagens medicin kan man läsa att regimen i Singapore - som förföljer oliktänkade, inskränker yttrande- och pressfrihet och tillämpar dödsstraff - är en av huvudägarna i Carema. Till den skeppas alltså våra skattepengar, med fiffiga upplägg så att kissblöjekapitalisterna själva slipper betala skatt på sina vinster.


Och Dagens Industri skriver om den nya och växande ekonomiska bubblan - skattefinansierade välfärdstjänster:


"Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll."


Kvalitetskontrollen är underordnad kostnadskontrollen, konstaterar DI. I översättning: kissblöjekapitalisterna mjölkar våra äldreboenden och vårdcentraler på pengar. Gamla och sjuka bråkar inte. Säger inte emot.


Sverige har blivit en nyliberal lekstuga dit företagen söker sig för att tjäna snabba lätta hackor på våra skolbarn och våra gamla och sjuka. Om vi fortsätter vandra på den inslagna vägen, vet någon var den leder?  Vi ser redan att kunskapsresultaten sjunker i skolan. Att privatiseringar inte ger några kvalitetsvinster.


Det är mycket nu. Många droppar små, som sakta urholkar det som varit grunden för det borgerliga systemskiftet - tron på det privatas överlägsenhet. Det sorgliga är att hela det här experimentet egentligen var onödigt. Svaret fanns redan. Privata välfärdstjänster är en dålig idé. Det kunde vi lära oss av USA, där det privata sjukvårdsystemet kostar dubbelt så mycket som det svenska offentliga, och levererar urusla hälsoresultat.


Jag hoppas att det fortfarande finns tid att vända skutan. För en annan lärdom från USA är att när det privata kapitalet väl trängt in med sina tentakler tillräckligt långt i det offentliga, då är det i praktiken omöjligt att avlägsna. Som vi såg när Obama försökte reformera sjukvårdssystemet, men bara gav vårdkapitalisterna mer pengar. Som den amerikanska forskaren Charlene Harrington sade när Dokument Inifrån undersökte de amerikanska välfärdskapitalisterna som nu vill erövra den svenska offentliga sektorn:


"Det går nästan inte att stoppa dem. De har så mycket resurser och pengar. De påverkar regeringen och har alla möjligheter attt kringgå regelverken."


Är vi där redan? Eller kan fortfarande en perfekt storm blåsa ren den offentliga sektorn - grunden för den svenska välfärdsmodellen - från parasiter?


Bloggat: Ett hjärta rött, Nemokrati, Birger Schlaug, Wall Street-bloggen,


AB 1, 2,


Share |


KATEGORI:Privatiseringar

Krafttag mot arbetslöshet DN style


E

n del dagar tror en inte att en ska orka blogga eftersom en just kommit tillbaks från en resa och skallen känns tom. Såna dagar är en extra glad att DN finns:





"Krafttag mot arbetslösheten" är alltså att "luckra upp arbetsmarknaden och underlätta för företagen att göra sig av med folk"!? Vad är "krafttag för folkhälsan" enligt DN? Lägga ner sjukhusen?


Inne i artikeln kan man läsa att Spaniens nya högerregering vill att det ska bli billigare för företagen att sparka folk.


Jag kommer faktiskt inte på något sätt att ironisera över det här som är roligare än DNs egen ofrivilliga satir.


Share |



KATEGORI:Humor

Vänsterpartiets opinionsraket


J

ag brukar inte skriva om opinionsmätningar. Enstaka mätningar är inte viktiga. Längre trender är mer intressanta. Och just nu seglar vänsterpartiet fram med en skön medvind i alla mätningar sedan kongressen i januari och framåt. I dagens Metro en ökning med nästan fyra procent!


Det blev som jag trodde: med Jonas Sjöstedt fick (v)i en partiledare som folk lyssnar på! Bilden av vänsterpartiet har förändrats. Kongressdebatten och partiledarvalet har gett något för vänstern så ovanlig som positiv media. Och det har tursamt sammanfallit med att andra frågor har seglat upp där vänsterns faktiskt är det enda tydliga politiska alternativet. Vanvårdsskandalerna i den privatiserade äldrevården. t.ex. Som socialdemokratiska Dalademokratens ledarsida skriver:


"Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet. Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse."


Eurokrisen sägs i analyserna gynna den sittande regeringen. I dåliga tider sluter väljarna upp bakom sina ledare. Men samtidigt är vänsterpartiet en tydlig röst mot en svensk anslutning till euron. När nu sossarna gör en kovändning och tillsammans med regeringen vill gå med i europakten så blir det ännu viktigare att påminna om att det svenska folket redan sagt nej till eurosamarbetet i en folkomröstning.


Båda dessa områden har (v) lyckats muta in. Det finns helt enkelt ingen annan att vända sig till. Vänstern har den genomtänkta analysen när sossarna och miljöpartiet raglar fram och tillbaka. Om den nya partiledningen är så smart som jag tror så planerar den redan för hur partiet ska kunna erövra nya politikområden, samtidigt som vi håller ett stadigt grepp om de redan vunna. De framgångar i opinionsmätningarna som nu duggar tätt ska ses  som en chans att muta in nytt territorium. Varken mer eller mindre. Då går det inte att luta sig tillbaks, nöjd med att ha tagit sig över den magiska tioprocentbarriären och nafsat milöpartiet i hälarna i tävlingen om att vara tredje största.


Nästa naturliga steg bör såklart vara att hoppa på safaribussen till Solsidan. För mot alla odds, till regeringen och det borgerliga etablissemangets stora vrede, så har en debatt om de snabbt växande klassklyftorna i regeringen Reinfeldts Sverige blossat upp. Kajsa Ekis Ekman skriver i Expressen:


"Det finns ett ord som beskriver just den här relativa fattigdomen på pricken. Nämligen utanförskap. Det var ni i alliansen som myntade det. Ert mål att "stoppa utanförskapet" bidrog till att ni kom till makten. Fem år senare har utanförskapet ökat i alla kategorier. Det finns inga yttre orsaker till det här. Ingen eurokris som i södra Europa, ingen skuldkris som i USA. Ingen naturkatastrof, inte krig eller resursbrist. Tvärtom - Sverige är rikare än någonsin. Vi har mer resurser än någonsin. Men för en allt större grupp svenskar spelar det här ingen roll. De lever under permanent kris, oavsett konjunkturen."


Precis som när det gäller eurohaveriet och de misslyckade privatiseringarna finns det egentligen bara en verklig oppositionell röst att vända sig till om man vill diskutera de växande klassklyftorna i Sverige. Sossarna och miljöpartiet kan i bäst fall talk the talk, men vågar inte walk the walk. (V)i vet vad som krävs: omfördelning från rik till fattig. Ekonomisk politik för full sysselsättning och omfattande investeringar i välfärdssamhället. Sånt  får två tredjedelar av den rödgröna oppositionen att kallsvettas.


Sen får nog miljpartiet se upp lite framöver också. Trots namnet så tycker jag att deras gröna färg flagnat på senare år. Logiskt sett så borde de ha klimatfrågan och miljöväljarna som i en ask. Men frågan är om de inte återigen snubblat över sina egna fötter i kapplöpningen in mot mitten. Förhoppningsvis kan vi se fram emot en hård match framöver mellan v-mp-c om vemsom ska bära ledartröjan i miljöpolitiken.


Sammanfattningsvis: det går bra just nu. Dags att jobba hårdare!


AB 1, 2, DN 1, SvD 1, Exp 1, SVT 1, Ekot 1,


Share |



KATEGORI:Inrikespolitik

Vi måste göra ACTA till en ny huvudvärk för Reinfeldt!


B

orgerlighetens diskreta charm - när malliga språkrör för Friheten och Individens Rätt säljer sina principer för en silverpenning. Den dagen FRA-lagen klubbades i riksdagen så dunkade talmansklubban också de borgerliga partiernas förtroende i integritetsfrågor i bitar. Sturska libertarianer som centerpartisterna Fredrik Federley och Annie Lööf kunde trots en del piruetter inte dölja att de gett Storebror en massa nya blanka verktyg för massövervakning och kontroll. Häromveckan kunde man läsa resultatet: FRA läcker hemliga uppgifter som ett såll. Men den debatten tog på regeringen Reinfeldts krafter. Sedan dess har man försökt smyga in nya integritetskränkningar under radarn. Så också ACTA, det superhemliga avtalet som förhandlas fram just nu och som vår regering skrev på hastigt och lustigt förra veckan, innan det ens hunnit diskuteras i riksdagen. Förmodligen hade man väl hoppats på att undvika debatt. Det sket sig idag när tusentals demonstranter satte upp ACTA överst på dagordningen. Och tittar man på det som kommit ut om avtalet hittills så finns det anledning att ställa till ett jävla liv!


I korthet: ett försök att dra åt tumskruvarna ett varv till på det fria nätet. Ett sätt för upphovsrättskapitalet att flytta fram sina positioner och ett hot mot alla oss andra.


Generiska läkemedel - alltså identiska kopior av patenterade läkemedel har länge gjort läkemedelskapitalisterna fly förbannade. Men de har också räddat hundratusentals eller miljontals liv i fattigare länder. Där bland annat HIV- och AIDS-patienter som aldrig skulle få tillgång till de svindyra patenterade läkemedlen får leva tack vare generiska mediciner. ACTA vill enligt vad som läckt ut behandla generiska läkemedel som förfalskningar - dvs förstöra dem.


Inte helt otippat, med tanke på att upphovsrättsindustrin verkar ha ägt hela förhandlingsprocessen, så vill ACTA stoppa  piratkopiering, även den digitala varianten på nätet. Därför utrustar man myndigheterna med ett kraftfullt batteri med nya möjligheter till integritetskränkningar. Internettjänstleverantörer ska i fortsättningen kunna hållas jurudiskt ansvariga för vad deras kunder gör, vilket innebär att leverantörerna kommer att tvingas ge sitt medgivande till massövervakning. ACTA sänker också ribban för vilka misstankar som krävs för att myndigheterna ska kunna invadera en misstänkt medborgares privatliv i jakt på brott mot upphovsrätten. Det finns till och med farhågor om att myndigheterna ska kunna scanna av resandes datorer och mobiltelefoner på exempelvis flygplatser i jakt på upphovsskyddat material. En policy som redan tillämpas vid behov av de amerikanska myndigheterna. Fri programvara, utvecklad för att vara gratis och tillgänglig för alla - är såklart en nagel i ögat på upphovsrättskapitalet och därför innehåller ACTA-avtalet nya möjligheter att tränga undan dessa från marknaden till fömån för betalprogram.


Det finns mycket mer att säga och läsa, jag ska villigt erkänna att jag blivit tagen på sängen av den här nya stinkbomben, liksom de flesta i min omgivning. Integritetsfrågorna blev typ iskalla 2010 när Piraternas vind i seglen mojnade. Men så här kan vi bara inte ha det. I den här takten kommer det fria nätet som vi i min generation vuxit upp med och tar för givet att vara ettt minne blott, dränkt i ett grått hav av sinnesslöa akronymer: FRA, IPRED, ACTA, SOPA... Dags att se till att höja det politiska priset som vår regering tvingas betala för att springa upphovsrättskapitalisternas och Storebrors ärenden!


Bloggat: Jinge, Frihetssmedjan, ACTA-bloggen, Anna Troberg, Röda Malmö, Martin Moberg,


DN 1, 2, 3, 4, 5, AB 1, 2, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1,


Share |



KATEGORI:Internet

Platt debatt om positioner


J

ag tar mig lite för pannan när jag följer den debatt som brutit ut inför helgens partistyrelsemöte, där positioner ska fördelas mellan ett antal hugade spekulanter i partitoppen: verkställande utskott, partisekreterare och vice ordförande, eller eventuellt två vice ordföranden. Rimligen så borde det vara upplagt för en saklig diskussion om vad dessa poster ska medföra för befogenheter och ansvar i det nya vänsterparti som vi är i färd med att skapa. För med de nya vindar som blåser så är det väl ingen som tycker att de ska förbli precis vad de varit fram till kongressen 2012?


Vice partiledarposten har jag aldrig riktigt förstått vad den innebär mer än en fin titel. Till att börja med kanske vi borde diskutera det faktum att den hittills knappt fyllt någon funktion alls? Innan det blir strid på kniven om vem som ska få den äran?


Partisekreteraren å sin sida brukar väl vara en rätt administrativ roll. En slags högste ombudsman på partikansliet. En person som samordnar partiorganisationen inåt och håller kontakt med distrikt och föreningar. Men ett parti som satsar på förändring och kraftig tillväxt kan väl inte nöja sig med att lunka i gamla fotspår? I mina ögon måste kraven och arbetsbeskrivningen vässas. En driven organisatör krävs för jobbet, såklart. Men också någon som orkar tänka stort och visionärt. Som inte har organisationskonservatismen i ryggraden, den sjuka som hemsöker alltför många partigängare av alla kulörer.


En partisekreterare är dock inte, annat än i undantagsfall, en utåtriktad post. När diskussionen, den heta och böljande, nästan uteslutande fokuserat på vilket kön en partisekreteraren MÅSTE ha för att - enligt vissa - balansera upp valet av en manlig partiledare på kongressen, så är det en jämförelse mellan äpplen och päron.


Det är utan tvekan viktigt att vänsterpartiet är jämställt och att både män och kvinnor figurerar på de viktigaste ledande posterna. Att partistyrelsen till två tredjedelar består av kvinnor denna mandatperiod är rätt anmärkningsvärt (i positiv bemärkelse). Att det förslag på VU som lagst fram domineras av kvinnor är utmärkt. Genom att ge dessa starka kvinnor ansvar för tunga politiska sakområden så kommer de att synas och ta plats i debatten och därmed bredda bilden av vänsterpartiet och balansera det faktum att vi har en stark manlig partiledare. En partisekreterare kommer inte att göra detta.


Av PS och det föreslagna VUs sammansättning kan man till och med dra en slutsats: det är kvinnorna som har den yttersta makten i vänsterpartiet idag! Åtminstone om vi menar allvar när vi säger att partiet leds kollektivt av partistyrelsen och VU. Det höga tonläget från vissa i debatten om partisekreterare (och vice partiordförande) blir därmed snudd på obegripligt för mig. Dessutom skänker det våra motståndare en vulgärbild av feminism att skrämmas med. En bild som faktiskt blir svår att bemöta. För när kriteriet för vilken partisekreterare vi ska välja inte blir den personens unika kapacitet att sköta och lyfta sitt uppdrag, utan x- eller y-kromosom, så halkar debatten om partiets förnyelse onekligen ner några snäpp från där den borde vara. Dessutom alienerar den auktoritetshävdande argumentation som vissa bedriver, där alla som inte håller med dem om att könet på partisekreteraren är det allt annat överordnade hänsynstagandet borde skickas på internfeministisk kurs, både män och kvinnor. Lustigt nog, om man tittar på exempelvis Facebookdebatterna, så tenderar det att vara vissa feministiska män som uttalar sig mest kategoriskt och hårt om vem som måste väljas och vad det tyder på om man inte håller med dem om detta. Bara en tanke.


DN 1, AB 1,


Share |




KATEGORI:Vänstern

Carema kan andas ut - "Stålmannen" är här!


D

en som inbillar sig att kuppen mot Håkan Juholt och valet av Stefan Löfven till ny s-ledare inte var politiskt motiverade och inte får politiska konsekvenser bor på en annan planet. Direkt vände sossarna på en femöring och sade ja till Europakten - som Juholt bara en vecka tidigare avfärdat som en sätt att smyga på oss euron. Sedan idag beskedet som får Carema och alla andra vanvårdsprofitörer och kissblöjevägare att andas ut:


Att helt förbjuda vinst i välfärden är inte praktisk möjligt att genomföra, anser den nya S-ledaren Stefan Löfven. "Förbud tror vi inte på" säger Löfven i en TT-intervju.


Bara som en upplysning så är det inte alls svårt att förbjuda privata företag från att plocka ut vinst ur skattefinansierade verksamheter. Våra nordiska grannländer gör just det. Den svenska nyliberala modell som låter privata företag parasitera fritt på offentliga verksamheter är ett extremt undantag från regeln.


Med Stefan Löfven vid rodret så kommer socialdemokraterna uppenbarligen att driva Mona Sahlins privatiseringsflum vidare. Inte konstigt att han hånglats upp och nästan kramats sönder av den borgerliga pressen sedan han tillsattes. Låt mig gissa att drevhundarna inte kommer att få blodvittring på den här socialdemokraten i första taget. Det är han för nyttig för.


Tursamt nog för väljarna så finns det ju ett verkligt alternativ för den som ogillar privata vinster i vård, skola och äldreomsorg: vänsterpartiet.


Läs gärna: "Ett hjärta rött" om att valfrihet går att uppnå på bättre sätt än genom vinstkrävande vårdkapitalister. Och om att vinstkraven i vården dödar!


Bloggat: Ulla Andersson, Olsson betalar, Nemokrati, Martin Moberg,


SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, Exp 1, Ekot 1, 2,


Share |



KATEGORI:Privatiseringar

Miljöpartiet slår knut på sig själva för att rädda ansiktet


F

örsök att diskutera privatskolor ("friskolor") med miljöpartister. Det är som att prata med en vägg. De brukar berömma sig själva för att ha infört friskolesystemet i Sverige. Och har tills nu inte medgett några problem med att riskkapitalister driver skolor med vinstsyfte. Tvärtom! Under ledarduon Wetterstrand-Eriksson började miljöpartiet tävla med högerpartierna om vem som kunde ropa hallelujah! högst när privatiseringar var på tapeten.


Det var rätt förutsägbart vad resultatet skulle bli när man förde in ett privat vinstmotiv i skolan. Betygsinflation när olika skolor konkurrerar med varandra om eleverna, och gör det genom att dela ut bättre betyg än vad resultaten motiverar. Ökande ojämlikhet i samhället, när över- och medelklassen väljer bort de kommunala skolorna och skickar sina barn till lite finare skolor. Den demokratiska fostran som den svenska skolan tidigare gav, där eleverna fick en chans att träffa elever från olika hemmiljöer och med olika grundförutsätttningar, raseras. De som har det gott kapar trossarna till de som har det lite sämre ställt och seglar iväg. Det kallas valfrihet. Det kallas också klassamhälle.


För en bild av vilken skola som miljöpartiets privatiseringsfundamentalism bidragit till att skapa kan man kolla på UR-dokumentären "Världens bästa skitskola - vinstmaskinerna". Ett av det förra årets absolut viktigaste reportage. Se det nu om du missade det när det gick!  Eller så kan man titta på de fallande kunskapsnivåerna. Men vem bryr sig väl om något så gammelmodigt som kunskap när vi fått "valfrihet"?


Nu verkar det iallafall ha börjat brinna runt de gröna knutarna. Efter höstens hårda debatter om privatiseringarna - debatter där miljöpartiet varit märkligt tysta - så försöker partiet nu tona ner den tidigare entusiasmen över att entreprenörer som Ole Sahlström från skolkoncernen Baggium kan plocka ut 250 miljoner i vinst från skattemedel som egentligen skulle gå till utbildning. Idag går tre miljöpartister ut på DN debatt och talar om att "Friskolornas passion ska vara utbildning, inte vinst". Någon däremot?


När man skär bort fluffet och tittar på vad de faktiskt har att erbjuda så är det en tunn soppa de försöker koka. Det obligatoriska standardsvaret som rabblas så fort effekterna av det privata vinstmotivet ger sig till känna - fler och bättre kontroller - återkommer såklart. Men om erfarenheterna vid det här laget visar oss något så är det att det inte går att korrigera ett system som drivs av i grunden fel incitament med kontroller.


Skolor ska få fortsätta drivas som aktiebolag om miljöpartisterna får bestämma. Men de måste lova partiet att "huvudregeln" ska vara att verksamheten inte drivs för att generera vinst. Kryphål erbjuds självklart. Om privatskolan redovisar att man "uppfyllt utbildningssyftet", vad nu den luddiga frasen betyder, så kan vinst plockas ut. Låter som en alldeles förträfflig gummiparagraf som landets alla privatskoleägare genast kommer att börja fundera ut sätt att tänja på, om den implementeras.


Förslaget att behålla aktiebolagsformen men typ kanske förbjuda vinster lite grann är en logisk kullerbytta. Aktiebolagsformen syftar just till att ge aktieägarna förräntning på sitt aktiekapital. Vem köper aktier i bolag som aldrig ger vinstutdelning? Eftersom jag förutsätter att miljöpartisterna begriper detta så får jag anta att förslaget egentligen handlar om något annat än vad de tre miljöpartisterna förespeglar: nämligen att lägga ut en rökridå som ska rädda partiets ansikte inför de egna väljarna nu när privatiseringsfundamentalismens effekter på allvar börjar märkas. Birger Schlaug har (som vanligt) en intressant kommentar:


"Vad händer om vinden vänder igen? Om medierna inte skriver om avarterna, om det finns röster att vinna i att ändra uppfattning igen? Tänker man surfa på den vågen då? Är det upp-med-fingret-i-luften-och-känn-vart-det-blåser-ideologin som styr MP?"


Exempel på vad som händer när man för in fel drivkrafter i skolan:


"Reklam blir ett allt viktigare sätt för gymnasieskolor att nå ut till blivande elever. Skolorna köpte annonser för 8 miljoner kronor under november och december månad förra året. Och det är en summa som ökat kraftigt de senaste åren."


Väl använda skattepengar?


Läs gärna mitt tidigare inlägg om miljöpartiets privatiseringsfundamentalism.


Bloggat: Martin Moberg, Lars Bjurström, Superpedagogen, Röda Berget, Begrundat och plitat,


DN 1, 2,


Share |



KATEGORI:Privatiseringar

RSS 2.0









Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna