Platt debatt om positioner
J
ag tar mig lite för pannan när jag följer den debatt som brutit ut inför helgens partistyrelsemöte, där positioner ska fördelas mellan ett antal hugade spekulanter i partitoppen: verkställande utskott, partisekreterare och vice ordförande, eller eventuellt två vice ordföranden. Rimligen så borde det vara upplagt för en saklig diskussion om vad dessa poster ska medföra för befogenheter och ansvar i det nya vänsterparti som vi är i färd med att skapa. För med de nya vindar som blåser så är det väl ingen som tycker att de ska förbli precis vad de varit fram till kongressen 2012?Vice partiledarposten har jag aldrig riktigt förstått vad den innebär mer än en fin titel. Till att börja med kanske vi borde diskutera det faktum att den hittills knappt fyllt någon funktion alls? Innan det blir strid på kniven om vem som ska få den äran?
Partisekreteraren å sin sida brukar väl vara en rätt administrativ roll. En slags högste ombudsman på partikansliet. En person som samordnar partiorganisationen inåt och håller kontakt med distrikt och föreningar. Men ett parti som satsar på förändring och kraftig tillväxt kan väl inte nöja sig med att lunka i gamla fotspår? I mina ögon måste kraven och arbetsbeskrivningen vässas. En driven organisatör krävs för jobbet, såklart. Men också någon som orkar tänka stort och visionärt. Som inte har organisationskonservatismen i ryggraden, den sjuka som hemsöker alltför många partigängare av alla kulörer. En partisekreterare är dock inte, annat än i undantagsfall, en utåtriktad post. När diskussionen, den heta och böljande, nästan uteslutande fokuserat på vilket kön en partisekreteraren MÅSTE ha för att - enligt vissa - balansera upp valet av en manlig partiledare på kongressen, så är det en jämförelse mellan äpplen och päron.
Det är utan tvekan viktigt att vänsterpartiet är jämställt och att både män och kvinnor figurerar på de viktigaste ledande posterna. Att partistyrelsen till två tredjedelar består av kvinnor denna mandatperiod är rätt anmärkningsvärt (i positiv bemärkelse). Att det förslag på VU som lagst fram domineras av kvinnor är utmärkt. Genom att ge dessa starka kvinnor ansvar för tunga politiska sakområden så kommer de att synas och ta plats i debatten och därmed bredda bilden av vänsterpartiet och balansera det faktum att vi har en stark manlig partiledare. En partisekreterare kommer inte att göra detta.
Av PS och det föreslagna VUs sammansättning kan man till och med dra en slutsats: det är kvinnorna som har den yttersta makten i vänsterpartiet idag! Åtminstone om vi menar allvar när vi säger att partiet leds kollektivt av partistyrelsen och VU. Det höga tonläget från vissa i debatten om partisekreterare (och vice partiordförande) blir därmed snudd på obegripligt för mig. Dessutom skänker det våra motståndare en vulgärbild av feminism att skrämmas med. En bild som faktiskt blir svår att bemöta. För när kriteriet för vilken partisekreterare vi ska välja inte blir den personens unika kapacitet att sköta och lyfta sitt uppdrag, utan x- eller y-kromosom, så halkar debatten om partiets förnyelse onekligen ner några snäpp från där den borde vara. Dessutom alienerar den auktoritetshävdande argumentation som vissa bedriver, där alla som inte håller med dem om att könet på partisekreteraren är det allt annat överordnade hänsynstagandet borde skickas på internfeministisk kurs, både män och kvinnor. Lustigt nog, om man tittar på exempelvis Facebookdebatterna, så tenderar det att vara vissa feministiska män som uttalar sig mest kategoriskt och hårt om vem som måste väljas och vad det tyder på om man inte håller med dem om detta. Bara en tanke.
DN 1, AB 1,
Bloggadress: http://erikedwardson.blogspot.com