Och fred på jorden... (utom i Irak, Afghanistan, Yemen och några ställen till i Imperiets utkanter)

Regeringsalliansen kanske trodde att de uppfann hjulet när de kläckte sin så kallade arbetslinje. Men, som det brukar heta, "great minds think alike". En annan framträdande statsman insåg långt före vår statsminister vikten av att alla, även latmaskarna som helst ligger hemma på soffan och pillar sig i naveln, går till jobbet. Vem var alltså den usprungliga upphovsmannen bakom arbetslinjen, uttryckt som att:

De politiska satirikerna kan inte ha det lätt. Vi har en borgerlig regering som vill tvinga svårt sjuka att sluta sina deltidsjobb för att "stå till arbetsmarknadens förfogande". Klaus-Dieter Fliik, en av mina favoritskribenter på Badlands Hyena ligger i lä. Nu har regeringen svängt (åtminstone 15 grader), och svettiga riksdagsledamöter kisar mot kameran och förklarar att det var ju inte alls så de menade. Inte ska döende människor tvingas söka nya jobb. Halvt döende däremot...

Den olycksaliga socialförsäkringsministern drog till och med en rövare i Agenda i söndags, som Ali Esbati m.fl. uppmärksammar, och påstod att ingen remissinstans minsann varnat henne för vad hennes lagstiftning skulle  leda till. Vilket är en ren lögn. Och även om det hade varit sant så kan man ju fråga sig om det är remissinstanserna som ska förklara för ministern vad hon beslutar om.

Den liberala internationalen - där både folkpartiet och centern är medlemmar - valde häromdagen den hondurensiske kuppmakaren Roberto Micheletti till vice ordförande. Högerliberalen Micheletti avsatte vänsterliberalen Manuel Zelaya i en militärkupp i juni. FN, EU, OAS (det latinamerikanska regionella samarbetet) och till och med USA har fördömt kuppen, och krävt att Zelaya ska återinsättas som Honduras president. Däremot inte den liberala internationalen, som tvärtom belönar Roberto Micheletti för hans insatser. Den liberala internationalens ledare Hans van Baalen prisar Micheletti för hans mod och kallar kuppen "an enormous and brave action in favor of democracy".

Amnesty och andra människorättsorganisationer är inte lika översvallande i sina omdömen. En rapport från augusti talar om 3500-4000 godtyckliga arresteringar av politiska motståndare till regimen, sexuella övergrepp, militärt övervåld och rättsövergrepp. Man har även belagt ett flertal politiska mord och "försvinnanden".

Kuppregimen har också attackerat oberoende media och journalister. Bland annat genom att stänga flera regimkritiska mediastationer, mörda, hota och utvisa journalister och utfärda nya lagar för presscencur. Reportrar utan Gränser påpekade i ett uttalande redan i juni att angreppen på massmedia pekar på att kuppregimen vill mörka vad som egentligen pågår i landet.

Så kom det en opinionsmätning från Vellinge som visar att en bred majoritet (63 procent) av invånarna i denna genomblå kommun är positiva till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Endast en liten minoritet (18 procent) säger nej. Det moderata kommunalrådet står med byxorna nere. Han som hävdade att han agerade med sina väljares mandat i ryggen när han försökta stänga kommungränsen för 30 flyktingbarn. Han kanske gjorde det vanliga misstaget att tro att bara för att rasisterna och de mest hatiska grupperna i samhället hörs mest och skränar högst så representerar de också en majoritetsuppfattning. Eller så kanske han lyssnade för mycket till sin egen inre röst.

Som Martin Luther King sa; "den stora tragedin är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad." Jag hoppas att den tysta majoriteten i Vellinge tar chansen att visa vad de tycker om sitt kommunalråd om ett år, när det är val. Om inte förr.

Folkpartiet i Trollhättan tycker att vi ska skicka knarkundar på skolbarn. Passar som hand i handske med andra skolpolitiska profilfrågor för partiet, som politiska angiverisystem elever emellan.

Statliga Vattenfall planerar enligt TV4 att sälja ut det svenska elnätet för att få loss pengar till att - hör och häpna - storinvestera i brittisk kärnkraft! Man tar sig för pannan! Ansvaret för detta  faller i slutändan på Maud Olofssons näringsdepartement. Kärnkraftsmotståndarna i centern kan alltså bli ansvariga för inte bara en av de största privatiseringarna av svensk infrastruktur någonsin, utan också att pengarna från försäljningen finaniserar ett av de farligaste och dyraste energislag man kan tänka sig.

Erfarenheterna från tidigare privatiseringar av elförsörjningen är förskräckande. Konsumenterna får betala priset när privata intressen dyker in och ska göra vinster. Det finns inget skäl att tro att inte samma mönster upprepas den här gången. Men det spelar såklart ingen roll för marknadsfundisarna. Uppenbart inte heller alla fina programförklaringar om vikten av att satsa på förnyelsebara, rena energikällor.

En högt uppsatt läcka vid IEA (International Energy Agency) anklagar USA för att mörka om hur mycket olja som återstår i de nuvarande oljefälten, och överdriva chanserna att hitta nya. Anledningen uppges vara att man förutspår panik på finansmarknaderna om de verkliga förhållandena blir kända. Ungefär tio minuter in i sändningen:

När det som stalinisterna kallade den "antifascistiska skyddsvallen" föll i Berlin var jag en ung nybakad socialist. Det var en förvirrande men hoppfull tid. Politiska realiteter som verkat gjutna i betong skiftade och förändrades från dag till dag. Politbyråer och partikoryféer vacklade och föll. Jublande folkmassor skanderade "vi är folket" och fick det självutnämnda avantgarde som regerat i folkets namn att skämmas. Den mur som skilde familjer, vänner och älskande åt, som aldrig borde byggts, revs.

Självklart var min lojalitet hos folkmassorna på gatan. Inte hos politrukerna och deras fossilerade  statsapparater, oavsett vilken etikett de ville klistra på sig själva. Kanske insåg de själva att utvecklingen hade sprungit ifrån dem. På många håll bakom den forna järnridån höjdes röster för en demokratisk socialism, välfärdsstater av skandinavisk modell, reformer för arbetarstyre i de byråkratiska statliga företagen. Få kanske minns det idag, men när Gorbachev lanserade glasnost och perestrojka var det inte rövarkapitalism han eftersträvade. Snarare en socialism värd namnet. Nu hade historien en annan plan. Istället för välfärdsstater belönades de protesterande folkmassorna med sociala härdsmältor och istället för demokratiserade arbetsplatser bara ett vaktskifte (eller för all del en chans att dela erfarenheten av arbetslöshet med sina kamrater i det västerländska proletariatet).

Men några euforiska månader 1989 verkade det mesta möjligt. Om korrumperade makteliter kunde rasa ihop som korthus i de forna kommunistländerna, var inte fredliga samhällsomvandlingar för fördjupad demokrati möjliga även hos oss? Om murar mellan människor kunde rivas så lätt och så självklart i öststaterna, vem kunde väl i framtiden med hedern i behåll försvara en enda mur någonstans i världen?

Med facit i hand är det lätt att bli cynisk. Istället för fördjupad demokrati fick vi "marknadens" diktatatur. Ett fåtal finanskapitalister och globaliseringspräster dikterade de nya villkoren för kuvade politiker. När kommunistländerna fallit fanns inte längre något alternativt system att konkurrera med, och västerländska kapitalister ansåg inte längre sig behöva dela med sig av en bit av kakan för att hålla arbetarna lugna. Istället för Berlinmuren fick vi en mur i Palestina, en runt EU, en mellan USA och dess sydligare grannar. För människor kommer alltid att vilja fly från orättfärdiga samhällen, förtryck och ekonomisk misär.
Men idag saknar jag de röster som då höjdes i självklara fördömanden av Berlinmuren. Vad säger de om Israels "skyddsmur"? Om de spökskepp fyllda av döda flyktingar som flyter runt EUs kuster? (En flyktingvåg som vi själva skapar genom att slå ut våra fattiga grannars jordbruksnäringar med våra statssubventionerade produkter.)

Babels torn är i biblisk mytologi ett monument över människans högmod. Ett högmod som Gud straffade med språkförbistring:

"Go to, let us go down, and there confound their language, that they may not understand one another's speech."

Maria Wetterstrand seglar upp som det rödgröna lagets starkaste kort. Hon är nu populärare än Mona Sahlin. Som DN påpekar i sin kommentar vore det i dagsläget mest rationella för de rödgröna att låta Wetterstrand ta debatterna med Reinfeldt. Mona Sahlin verkar åtminstone ha brutit den nedåtgående trenden. Och Lars Ohly kvarstår på jumboplats med Peter Eriksson. Miljöpartiet kan tillåta sig att ha ett språkrör som mer talar till de redan övertygande kärnväljarna än når ut till nya väljargrupper. Men vänsterpartiet? Antingen inför man en liknande språkrörsmodell som mp, eller så måste man hitta något system för att låta en kvinnlig politiker utan den sortens historiska belastningar som drar ner Ohly (Josefin Brink) ta tillräckligt många debatter för att etablera sig som vänsterpartiets näst mest kända ansikte utåt. För byta partiledare hinner man nog inte såhär tätt inpå ett val. Dags för vänstern att börja fundera på att re-rekrytera Gudrun Schyman?

Också i DN hittar jag en intressant artikel om Scientologernas religiösa friskola Lövgården, som kritiseras på hela tolv punkter efter en oanmäld inspektion från Utbildningsförvaltningen. Allvarliga brister i verksamhetens kvalité anmäls. Och föreningen Albatross, som driver sammanlagt 6 friskolor som tillämpar L Ron Hubbards ideer om inlärning (Applied Scholastics) verkar påfallande ointresserad av att informera sina kunder om vilken pedagogik man använder. Det är ett mönster som går igenom även i andra scientologiska frontorganisationer. Man lockar in nya medlemmar under falsk flagg, eller åtminstone utan att öppet deklarera sin religiösa tro.

Sammalagt 7,3 miljoner körde skattebetalarna in i Albatross verksamheter under 2008. Vilket väl så gott som något illustrerar vansinnet med religiösa friskolor, den nya mjölkkossan för allehanda stolliga smågrupper som ser chansen att tjäna en snabb hacka. Vi får hoppas på fler oanmälda inspektioner framöver, det verkara vara det enda sättet att avslöja skojarna.

Slutligen på Newsmill en intressant analys av extremhögerns ytterst selektiva religionskritik. Tillämpar man samma metodik som Jimmie Åkesson och hans kompisar använder när de kritiserar islam på exempelvis Bibelns Gamla Testamente så blir bilden av kristendomen såklart den av en ytterst våldsfixerad, sadistisk och intolerant religion.

Så fick han sin chans till revansch Guillou. I en debatt där det bästa i svensk journalistkår ställdes mot det sämsta. Motdebattören var nämligen ingen annan än Svenska Dagbladets märklige kuslige Per Gudmunsson. Redan i inledningen släppte Guillou bomben; han hade faktiskt nämnt samröret med KGB i sina memoarer, om än inte så utförligt. Ett faktum som han enligt egen utsago försökt trycka in i rapporteringen hela drevveckan. "Tack och lov för att jag den här gången får chansen i direktsändning" sa en lite omskakad Guillou. Om det han säger stämmer, att han konsekvet fått sin högst relevanta faktaupplysning bortklippt, så är det extremt anmärkningsvärt. I stort sett hela anklagelseakten mot honom har ju byggt på att han "förtigit" sitt lilla agentäventyr. Om han nämnt detta, må så vara i all korthet, så borde ju hela drevet ha imploderat som en trasig ballong. Men det kanske var just därför sakupplysningen aldrig kom med. "Kolla aldrig en bra story", heter det ju. Debatten i övrigt var väl i det närmaste en walk over. Gudmunsson kom liksom aldrig med i spelet.

Förutom att rocka SVTs agenda så har mannen dessutom hunnit med att ifrågasätta kapitalismen i sin Aftonbladetkolumn. Det är bra Guillou, ånga på, anfall är bästa försvar!

Köpenhamns undre värld är indragen i ett regelrätt krig om den lukrativa marknad som skapades när den halvlegala haschmarknaden i Christiania stängdes. Häromdagen sköts en till lokal Hells Angels-ledare. DN rapporterar att det på ett år varit skottlossning på öppen gata vid 109 tillfällen, 6 personer har dödats och 58 skadats. Man intervjuar en försäljare av skyddsutrustning som berättar att han nu kränger i snitt 4 skyddsvästar om dagen, en ökning på 400 procent. Ofta till vanliga människor.

Situationen påminner lite om den i Mexico, fast i mindre skala. Även där utkämpas ett regelrätt inbördeskrig mellan knarkmaffior inbördes och polis och militär. Men Danmark vore såklart inte det Danmark som vi lärt känna och älska om inte den obligatoriska rasistiska knorren funnes med. 70 procent av danskarna ser enligt DN Hells Angels som "de goda" och ligorna med annan etnisk sammansättning som "de onda". Hells Angels, inga dumskallar, har ju precis som Pia Kjersgard fattat att det går att plocka billiga sympatipoäng genom att spela på rasistiska underströmmar i samhället, och lyckas så framställa sig som mer moraliskt högstående än andra kriminella knarkkrängare.

Händelseförloppet i Köpenhamn är extremt tydligt. Politikerna skapade en lukrativ svart marknad för en vara som många danskar hett efterfrågar. De kriminella ligorna dök genast in och började slåss om andelarna. Konflikten drabbar inte bara dem, den skvätter även över på vanliga danskar. En väg att tackla problemet pekades ut av politikerna i Köpenhamns stadsfullmäktige, där en majoritet bestående av socialdemokrater, socialistisk folkeparti och enhetslistan föreslog en legalisering av hasch enligt Amsterdammodellen.  I Mexico har politikerna tvingats legalisera mindre mängder narkotika för eget bruk sedan knarkkriget eskalerat till en outhärdlig nivå. Ett omarbetning av ett förslag som röstades igenom av Mexicos parlament för några år sedan, men då stoppades efter hårda påtryckningar från USA.

Kriget mot knarket kan inte vinnas, så länge det finns en efterfrågan. Det innebär ett enormt slöseri av  skattepengar och polisiära resurser som behövs bättre på annat håll. Det innebär också att man skapar brottslingar och kåkfarare i onödan.  De som göds av den nuvarande situationen är de kriminella ligorna, och de politiker och poliser de köper för knarkpengarna. Ju förr vi omvärderar den nuvarande hopplösa strategin desto bättre.

Ska man ge sig på en person med ett så inarbetat varumärke och med en så grundmurad integritet som Jan Guillou så får man nog allt ha mycket på fötterna. Nu blev det mest en gäspning, åtminstone från mig. Guillou-hatarna, för såna finns det ju, får säkert ett helt vattenfall på sin kvarn nu. Men för mig, som hellre friar än fäller om inte bevisen är klara och talande, så smakar Expressens KGB-scoop mest som soppa kokad på en spik.

Man har satt sina grävare på att, vad jag förstår, bara sammanställa redan kända fakta. Och lyckas inte belägga något brott, (att skriva en journalistisk artikel åt KGB är inte kriminellt) eller något uppsåt att skada Sverige från Guillous sida. Han fick som 22-åring kontakt med ryssarnas säkerhetstjänst och smörjde/smörjdes av KGB under 5 år. Enligt Guillou själv jagade han journalistiskt hetstoff. Expressen kan såklart inte motbevisa Guillou när han säger att hans avsikter var goda, rentav patriotiska. Jan Guillou kan å andra sidan inte heller bevisa sin oskuld, i brist på effektiva tankeläsare. Men det faktum att han inte lämnade ut några uppgifter som kan ha skadat Sverige, och att ärendet avskrevs i ett tidigt skede av SÄPO, som kände till det hela, talar till hans fördel.

Även om nu det för Guillou värsta scenariot skulle stämma; att han på 60-talet samarbetade med det ryska spioneriet för att skada Sverige, vad skulle det betyda idag? Hur många människor har levt ett helt liv utan att ha gjort saker som de senare fått anledning att ångra? Jan Guillou har som journalist och författare uträttat storverk för svensk demokrati och yttrandefrihet. Bara IB-avslöjandet om SÄPOs åsiktsregistrering av kommunister, garanterar honom en plats i historieböckerna. Oavsett om samröret med KGB var ett utslag av journalistiskt bravado, eller något annat, är vi nog många som mer än gärna fortsätter låna ett öra åt Jan Guillou. Få journalister talar med en så tydlig röst som honom. Den kommer inte att tystna bara för att det stormar i ett vattenglas.

• (Uppdatering: kanske Expressen gjort lite mer än bara sammanställa redan kända fakta. Det förekommer på diverse bloggar uppgifter om att SÄPO kan ha läckt information till tidningen. Det vore i sig uppseendeväckande och skulle kunna ge den här historien en oväntad vändning.)

Reportrar Utan Gränsen publicerade nyligen sin rapport om tillståndet för pressfrihet i världen 2009. Som vanligt placerar sig de nordiska länderna överst på listan, följda av ett antal europeiska och anglosaxiska. Värt att notera i år är jumboplatsen för Israel. Man halkar ner till 150:e placeringen på listan, efter Afghanistan, men före Vitryssland. Jag har ännu inte hört några av våra svenska liberaler oroa sig över det dystra tillståndet för pressfriheten i det land som man annars ger sitt oreserverade stöd. Men med tanke på vilket väsen de förde om Venezuela (124:e plats) när Hugo Chavez stängde radiostationer så är det väl bara en tidsfråga? För det kan väl inte vara så illa att man mäter vissa länder med andra måttstockar än andra?

Den här bloggen har fått nya kläder. Det kan ju behövas nu när vintern står för dörren. Den nya formen ska funka bra i Firefox, Explorer och Safari, åtminstone. Berätta gärna om den ser konstig ut i er browser.