Förnedrings-TV lockar tittare. Det har hela tiden varit den bärande pelaren i TV4s Idol. Och jag ska erkänna att jag suttit där framför TVn och skrockat jag med. Folk verkar ju liksom be om det. Människor som sjunger lika dåligt som jag, eller sämre (!) ställer sig frivilligt framför en cynisk jury och TV-kameror och ber om att bli sågade längs med fotknölarna. För mig har Idols enda poäng varit de regionala uttagningarna, blandningen av kufar, attention whores och en och annan musikalisk talang som glittrar till.

Men ofta fastnar skrattet i vrångstrupen. För många deltagare är uppenbart drömmen om att bli Idol på blodigt allvar. Många gråter förtvivlat när de inte lyfts upp bland de utvalda. En del paralyseras framför kameran. Andra uppvisar närmast psykosliknande beteenden. Dessa människors förnedring kablas såklart ut på bästa TV-tid för vårt höga nöjes skull. Gårdagens Idol-sändning var en orgie i tårar och sorg. En sadistisk jury gjorde sitt bästa för att få deltagarna att känna sig värdelösa och maktlösa med olika manipulativa knep. Motiveringen? "De måste lära sig att klara pressen". En av de som tog avslaget hårdast var 16-åriga Durna som grät ett Niagarafall av tårar. Vilket säkerligen gjorde juryn nöjd och belåten med tanke på att deras mål var att "knäcka henne".

Vad säger den här sortens förnedrings-TV om vårt samhälle? Vad säger det om hur unga människor mår? Är det verkligen så hårt att vara ung idag att den enda vägen framåt går genom TV4s spottstock, hånad och kritiserad av Anders och Laila Bagge och Andreas Carlsson och med hetsiga kameror ända upp i röven som girigt spelar in varenda tår, varenda utskällning och varenda psykbryt? Är det kanske dags att börja fundera vilket budskap dagens ungdomar växer upp med, om hur man beter sig människor emellan?

Igår och idag går norrbaggarna till val och det är spännande. De senaste opinionsmätningarna jag hittar ger de rödgröna fortsatt majoritet. Det vore i sig ett trendbrott om de gavs ett fortsatt mandat för att regera, eftersom norrmännen brukar byta regering som man byter underkläder. Låt oss hålla tummarna!

Och apropå främlingsfientlighet så resonerar favoriten Lena Sundström här om varför det är i välmående länder med låg arbetslöshet som nyrasismen gör politiska genombrott. När frågor om klass och rättvisa försvinner från dagordningen och det politiska samtalet börjar handla om eteriska begrepp som "kultur", "religion" och "moral" kan extremhögern sälja in sitt irrationella budskap. Viktigt att tänka på nu när den svenska valrörelsen snart drar igång!

Aktuellt meddelade igår att infrastrukturminster Åsa Torstensson, centerpartiet, kommer att vara den som under Sveriges ordförandeskap i EU får ansvaret för att jämka ihop en lagstiftning om IT och integritetsfrågor, närmare bestämt det så kallade Telekompaketet, som ska accepteras av alla länder. Kunde det ha blivit värre? Regeringens svagaste minister ska spela hardboll med Nicolas Sarkozy och andra klåfingriga politruker som vill kontrollera internet. Det kommer att bli en massaker.

Åsa Torstensson har inte direkt utmärkt sig för sin skarpa profil i dessa frågor tidigare. Centerpartiet har i regeringsställning röstat för alla de nya intergitetskränkande lagstiftningar som klubbats de senaste två åren. I Aktuelltsändningen kunde hon inte ens backa upp den egna Europaparlamentsledamoten Lena Ek, som röstat för den lagändring som kräver domstolsbeslut innan staten kan stänga av användare från internet för fildelning (det ändringsförslag som vänsterpartiets Eva-Britt Svensson lagt fram och mot alla odds fick majoritet för vid omröstningen).

Helt plötsligt ville centerpartiet och folkpartiet, som i regeringsställning drivit igenom FRA- och IPRED-lagen med näbbar och klor och stenhård partipiska, vara fildelarens och integritetens bästa vänner. Gunnar Hökmark sade sig inte vilja skicka polisen på unga fildelare, trots att det är en lagstiftning som gör precis det som hans parti genomfört. Man tar sig för pannan och undrar om det finns någon måtta för hur röstkåta politiker kan vränga in och ut på sig själva. Deras hyperkänsliga väderkorn plockar upp hur valvinden blåser, och den egna politiken göms undan eller hårdsminkas till oigenkännelighet. Tills valrörelsen är över och den vanliga manglingen återupptas.

Jag tror tyvärr inte att den vanlige väljaren blir så mycket klokare på såna här debatter, när politruker säger det de tror att tittarna vill höra, och debattledaren inte har pondus eller sakkunskap nog att ta dem i örat. Det är ett verkligt problem för demokratin, som förutsätter att väljarna faktiskt ska kunna få reda på vad de olika partierna står för i olika frågor för att sedan kunna välja ut vilket av dem som förtjänar hennes röst.

Lena Ek framstod återigen som högersidans verkliga stolpskott, hon svamlar vitt och brett men säger lite. Moderaten Hökmark stod å sin sida för debattens riktiga skamgrepp när han försökte omtolka vänstersidans oro för lönedumpning till främlingsfientlighet; "skyll inte på utlänningarna som kommer till Sverige"! Whaaat? Nej, skyll inte på dem. Ge dem istället ordentliga löner och arbetsvillkor, din gamle skojare!

På vänsterkanten var Marita Ulvskog i högform. Jag har alltid gillat henne, hon är en bra sosse. Och den här valrörelsen verkar hon ha hittat en form som passar henne, hon kändes aldrig som gjuten i rollen som partisekreterare. Men det är ju ärligt talat ett rätt trist jobb. Vänsterpartiets Eva-Britt Strandberg gjorde ett hyfsat jobb men kom inte riktigt till sin rätt den här gången, hon har varit skarpare i andra debatter. Viktiga pluspoäng plockar hon dock alltid genom sin sunda inställning till EUs svindlande löner och traktamenten.

Miljöpartiets Carl Schlyter är lite för trixig och fixig för min smak, men jag tror nog att hans stil tilltalar många av miljöpartiets möjliga väljare. Och Sören Wibe säger nästan alltid rätt saker, men får nog svårt att vända skutan, för Junilistan är på väg att segla ut från Bryssel.

Ingen har väl missat Susan Boyle, den vanliga, för att inte säga alldagliga kvinnan från en liten by i Skottland som fick hånskrattet att fastna i struparna på de cyniska domarna i en brittisk talangtävling genom att brista ut i skönsång. Själv tyckte jag att det var ett fint ögonblick, kan inte neka till det. Boyle såg på intet sätt ut som en stjärna. Snarare som en snäll men lite bortkommen tant.

Jag vet inte om det var ett slugt marknadsföringstrick av programmet eller om Boyles "sångchock" hände spontant, men sensation blev det. Vi älskar väl alla sagan om den fule ankungen som blir en vacker svan. Och vem passade bättre för den rollen än Susan Boyle, 48 år och enligt egen uppgift "okysst"?

Men lika mycket som media älskar att skapa nya stjärnor och höja dem mot skyarna, lika mycket älskar de också att slita ner dem från piedestalen och trycka ner dem i dyngan. Boyle fick sin beskärda del av den glittrande medaljens baksida redan innan talangtävlingen avslutats. Snaskiga uppgifter om sviktande mental hälsa och nerver som gått överstyr. En alltmer personlig granskning av en kvinna som aldrig levt ett liv i offentligheten, och som väl kan antas vara lika lite förberedd på att plötsligt hamna i det bländande strålkastarljuset som vilken som helst av oss vanliga dödliga. Idag levererar kvällspressen nådastöten, uppgifter om att Boyle tvingats söka in akut för psykiska besvär och "förvirrat vandrat runt i sina underkläder".

Susan Boyle lär nog ta sig en allvarlig funderare på vad hon egentligen gav sig in på när hon ställde sig där på scenen på bästa TV-tid. Och jag funderar över om alla dessa talangtävlingar blivit en slags moderna gladiatorspel; där deltagarna får slåss om folkets nyckfulla kärlek, men i vilken stund som helst också vara beredda på att Caesar (massmedia) visar tummen ner. Det som i romarriket var en dödsdom blir i nutid massmedialt gatlopp som slutar på psykakuten för den sköre.

Ingen har väl missat Expressens ofattbart pinsamma klavertramp häromdagen då de ryckte tag i en kvinna som möjligen i dålig belysning och efter fyra-fem bärs kunde vara lite lik LO-ordförande Lundby-Wedin och ställde henne till svars för det senaste något uppblåsta avsnittet av "Vanja-affären", som jag inte riktigt orkat engagera mig i men som visst handlar om att hennes man fick följa med på nån resa som borde skattedeklarerats i Sverige, eller nåt i den stilen.

Det man undrar här är ju om Expressen skickar iväg knattereportrar eller timvikarier från Expressen fredag för att bedriva drevjournalistik. Den reporter som inte känner igen LO-ordföranden och efter genomförd intervju med vilt främmande kvinna går därifrån med intrycket att hon gjort ett rafflande knäck som ska bli sista spiken i Lundby-Wedins kista, är inte värd sin lön, och borde sluta med journalistik ASAP. Den nyhetsredaktör som skickar iväg nämnde knattereporter eller vikarie på vad man får anta är ett för tidningen högprioriterat jobb, att jaga sossehögvilt, gör heller inte skäl för sin lön.

Möjligen kan det här bli en tankeställare för den tidning som alltid är beredd att sjunka lägst och bedriva den billigaste formen av kampanjjournalistik. Men jag tvivlar på det. De ränderna går nog aldrig ur. För Lundby-Wedin innebär det såklart en chans till upprättelse och att kunna slå tillbaks från en moraliskt högre position. Vem känner inte sympati för en kvinna som blir utsatt för såna fulheter?

Min åsikt, som jag vädrat tidigare, förblir att LO-ordföranden borde ta den folkliga vreden på allvar och avgå. Inte p.g.a. kampanjjournalistik, utan för att hon gjort ett dåligt jobb med att försvara landets låginkomsttagare och arbetslösa, såväl under Göran Perssons regering som under Reinfeldt. Det är DET som gör att Expressens drev slår rot i frodig mylla.

I upp-och-ner-vända världen (folkpartiet) höjs nu röster för att det är dags att rösta igen om Sverige ska ingå i EUs valutasamarbete. Anledningen är att kronan har tappat i värde mot dollarn och euron p.g.a. den ekonomiska krisen. Det är såklart tråkkigt för svenskar som åker på semester att tvingas betala några kronor extra. Men myntets andra sida är att den billigare svenska kronan räddat många tusentals svenska jobb och hindrat att regeringen Reinfeldts stoppa-huvudet-i-sanden-linje i den ekonomiska politiken dragit ner oss ännu djupare i moraset.

Vi kan vara säkra på att läget i den svenska ekonomin hade varit betydligt sämre om vi avskaffat den svenska kronan och infört euron. Förutom att kronans stötdämpande effekt försvunnit hade Riksbanken inte kunnat sänka räntorna för att den vägen ge ekonomin konstgjord andning. Washington Post kommenterar det dystra läget för euroländerna:

"Some critics have also faulted the European Central Bank -- which sets monetary policy in the 16-nation zone that uses the euro -- for being too slow to lower interest rates. That might have helped prevent the profound recessions now gripping countries like Spain and Ireland. But instead, the ECB has kept an emphasis on containing inflation in nations like France, where the downturn has not been so acute.

"I think there has been a quicker response in the U.S.," said Howard Archer, chief European economist for IHS Global Insight. "The Federal Reserve has cut interest rates much more aggressively than the European Central Bank, and there is much debate about whether the fiscal stimulus in Europe has been enough.""

Med den svenska valutan i behåll kan riksbank och regering alltså anpassa en ekonomisk politik efter svenska förhållanden. Vi slipper en tvångströja skräddarsydd efter EUs större och mäktigare länder, som för vår del gör mer skada än nytta. Men håll inte andan medan ni väntar på att folkpartiet ska komma till den detaljen.

Vänsterpartiet och miljöpartiet går framåt något i dagens opinionsmätning inför EU-valet. Det är ett tecken på att folk faktiskt börjar få upp ögonen för att det är ett val på gång. De EU-okritiska partierna (sossarna, moderaterna, folkpartiet, centern, kristdemokraterna) gynnas av frånvaron av debatt och folkligt engagemang i EU-frågor, eftersom en rätt stor del av deras bångstyriga väljare inte tycker att det är en bra idé att lämpa över allt mer av svenskt självbestämmande till Bryssel. Ju mer debatten hettar till, och ju närmare valet vi kommer, desto bättre siffror för EU-kritikerna, är min prognos.

Det som gäller för vänsterpartiet, miljöpartiet och junilistan är att förklara för folk att det faktiskt betyder något att rösta till EU-parlamentet, som lite grann övertagit kyrkovalets roll i svensk politik som något man mest garvar åt och överlämnar till Kalle Anka-partierna. Men allt mer av vår lagstiftning kommer från EU-kolossen, och där har parlamentet ett visst inflytande, och tar sig allt mer makt ju längre tiden går. Att som idag ha ett högerstyrt EU-parlament gör alltså skillnad. Även om de sitter så långt borta och är så anonyma att vi inte riktigt ser vad de sysslar med där nere. Men vi kommer att märka det inpå skinnet, förr eller senare.

Jag såg på EU-debatten på TV4 igår, och det var en rätt märklig upplevelse. Plötsligt tävlar alla svenska partier i att kritisera EU-pamparnas höga löner och skattefria ersättningar, även de som (borgarna) röstar för högre lön och ersättning på plats nere i Bryssel. Plötsligt vill alla krama ihjäl fildelarna och "hitta lösningar" som garanterar integriteten, även de som (borgarna) stiftar nya storebrorslagar på löpande band. Jag tycker uppriktigt sagt synd om de förstagångsväljare och ljummet politiskt intresserade som ska försöka reda ut den där soppan och försöka vaska fram det bästa partiet. Där har de som organiserar debatterna en viktig funktion i att inte låta politikerna komma undan med vad som helst. Lite markkontakt tack!

B

it i den här videon där matematikern David Schweikart med lagom akademiskt tuggmotstånd argumenterar för ekonomisk demokrati och marknadssocialism. Senare dyker även Michael Albert upp och försvara sin ekonomiska modell Parecon, som väl närmast kan beskrivas som ett försök till folkstyrd planekonomi. Sånt här tycker jag är väldigt kul, det smeker väl min inre politiknörd medhårs. Om ni delar mitt intresse så följ hela debatten på youtube. Den här frågan borde egentligen vara helt central nu, när vi dagligen påminns om den kapitalistiska ekonomiska modellens svaghet. Vad ska vi ha istället då, om vi nu ska göra om och göra rätt?

O

K, visst, Röda Khmerernas terrorvälde i Kambodja var hemskt och vidrigt. Det inser väl varenda människa vid det här laget. Två miljoner döda, inbördeskrig, glasögonförbud, tvångsgrönavågande. Pot Pot var ingen trevlig man, och det är det väl inte någon som påstår (...möjligen med undantag av Jan Myrdal, så förfärligt intellektuell att han intar positioner som för oss mindre begåvade framstår som slickande av diktatorstövlar och advokatyr för brott mot mänskligheten, men som säkert i hans egen tankevärld formligen skiner med konsekvensens och logikens klara ljus.)

Nåväl, men vem, förutom Myrdal, försvarar Pol Pot? Frågan ställs med anledning av dagens Debatt med Jan Josefsson. Inte ens Stefan Lindgren, som vad jag förstod släpats dit som Den Siste Kommunisten, med uppdrag att klä skott för all upprördhet som Josefsson försökte pumpa upp mot Pol Pots svenska medlöpare, inte ens Lindgren hade något gott att säga om Kambodjas före detta diktator eller det politiska system han skapade. Bara några påpekanden om att USAs terrorbombningar av det lilla landet också kan ha bidragit till de höga dödstalen.

Så varför är det då så intressant och relevant att tala om Pol Pot? I studion hade Josefsson för övrigt släppt in Kristian Gerner, historieprofessor som försvarar staten Israel i vått och torrt. Det blir lätt ofrivilligt komiskt när en försvarare av en slags statsterror riktad mot oskyldiga ska läsa lusen av (före detta) försvarare för en annan statsterror. Precis som vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman sade; det pågår i dag en massa konflikter, extremt blodiga sådana, världen runt; Israel, Irak, Afghanistan, listan kan göras mycket längre. I Irak beräknas ungefär en miljon ha mist livet som ett direkt resultat av George W Bushs invasion av landet. Men ofta känns det som att det är mindre intressant att gräva i dessa pågående konflikter. När får vi se Josefsson ställa Jan Björklund mot väggen för att han ville att Sverige skulle haka på USAs blodiga kortsåg i Irak? När blir det Kristian Gerners tur att svara på varför han stödjer en rasistisk apartheidstat som mördar barn? Den här fixeringen vid kommunismens brott som högern masturberar i all oändlighet har ett klart och tydligt syfte; att skyla över de förbrytelser som pågår i dag, varje dag, i kapitalismens, marknadsekonomins och demokratins namn. Och tyvärr låter alltför många journalister bli att tänka steget längre. Det är ju trots allt lättare att jaga förlorarna från i går än att ge sig på vinnarna av idag.

I fallet Kambodja blir det extra tydligt. De kambodjaner som mördats av Pol Pots vansinniga bödlar är pedagogiska lik, som ska hängas ut till allmän beskådan och varnagel. "Se här, så här går det när ni försöker er på att skapa ett bättre samhälle. Lika bra att ni ger upp alla världsförbättrarambitioner, de slutar bara i elände". Att USAs terrorbombningar (fler bomber fälldes över det lilla landet av USA än hela de allierades sammanlagda bombningar under andra världskriget) kan ha bidragit till att ha livet av så många människor talar man däremot tyst om. Siffran två miljoner döda kambodjaner nöts in i vårt medvetande, men sällan påminner någon oss om att ett liknande folkmord begicks i grannlandet Indonesien av USAs marionett, diktatorn Suharto. Pedagogiska lik. Och mindre pedagogiska sådana. Tänk på det nästa gång Josefsson eller någon annan mindre inspirerad journalist försöker stryka dina fördomar och din lathet medhårs med kletigt konventionella sanningar. Det kalla kriget hade faktiskt två konkurrerande supermakter som begick allehanda vidrigheter, även om vi nu i efterhand av segraren serveras en godnattsaga om det godas rena kamp mot ondskans imperium. Och inte blev det då slut på folkmord och förbrytelser bara för att den ena supermakten trillade av pinn, om nu någon hade inbillat sig det.

U

rsäkta rubriken, jag kunde inte låta bli. Men seriöst! Sen jag började intressera mig för politik, tidigt 90-tal och till dags dato, har det i min mening överskuggande temat i svensk politik varit socialdemokratins konstanta kris. "Hvad vilja socialdemokraterna?" var temat för ett föredrag som partiets grundare, August Palm, höll 1881. Uppenbarligen levererade han några bra svar där, för det parti han var med om att föda fram blev så småningom Sveriges största, och fick nästan monopol på regeringsmakten i vårt land mer än 100 år framöver. Man kunde bara önska att någon av partiets nutida stjärnor skulle orka kliva fram och tala om för oss alla som undrar; hvad vilja de egentligen?

Ett tag var det rätt lätt. Sossarna var socialister, och ville som sådana utjämna orättvisor i samhället och utöka den del av samhällsekonomin som ägs gemensamt av alla medborgare. De var rätt finurliga på att snickra ihop lösningar för hur kapitalismens grundpelare; det privata ägandet av företagen, skulle kunna kombineras med minskade klassorättvisor och mer välfärd åt alla. Den svenska välfärdsmodellen, Folkhemmet, blev världsberömd och en förebild för många.

Sen kom åttiotalet, den nyliberala kontrarevolutionen. Här hemma fick vi en mer högröstad borgerlighet och en socialdemokratisk kanslihushöger som tyckte att man skulle ge marknaderna mer makt och företagsägarna högre vinster. Sossarna ställdes inför sin största utmaning och de kapitulerade på flera viktiga punkter. Den svenska modellen fick ta emot några rejäla smällar under nittiotalets kris, och den blev aldrig riktigt vad den varit. Socialdemokraterna började låta som ett borgerligt mittenparti, talade om att vi måste sänka skatter, skära ner i välfärden, vara "världsmästare i budgetsanering". Man tuggade i sig de nyliberala luftpastejer som bakades av näringslivets tankesmedjor och borgerliga partier. Kanske man inte svalde allt med hull och hår. Men alldeles för mycket.

Varken under Göran Perssons eller Mona Sahlins tid som partiledare har det socialdemokratiska partiet egentligen levererat några klara svar på vilken ideologi de står för. Under det glada åttiotalet debatterades det åtminstone, med näbbar och klor ibland, när det fortfarande röda LO rök ihop med ett arbetarparti på glid åt höger. Men den debatten har avstannats, eller kvästs under partilojala LO-ordförande som Wanja Lundby-Wedin och hennes lika slätstrukne företrädare Bertil Jonsson. Vem kan idag ens föreställa sig att det var samma LO som på sjuttiotalet lade fram förslag om löntagarfonder som skulle gradvis överföra makten i företagen till arbetarna? Dagens LO-pampar sitter hellre och kliar kapitalister och chefer på ryggen i styrelserna.

"Världen måste lämna nyliberalismen" deklarerade nyligen Mona Sahlin i en rätt allmänt hållen och uddlös artikel i Dagens Arena. Det uttalandet får väl ändå anses som att konstatera det uppenbara i en tid då bristen på reglering av olika marknader återigen störtat ner världen i ett ekonomiskt moras. Nyliberalismen är redan lämnad i diket. Men vad ersätter vi den med? Mjäkig mittenpolitik? Eller den vänsterpolitik som de svenska väljarna enligt attitydmätningarna vill se socialdemokratin återvända till? En politik som faktiskt minskar orättvisor och klyftor i samhället. Om inte socialdemokratin vill axla manteln som bekämpare av orättvisor och klassamhälle så kommer någon annan politisk kraft att slå mynt av det utbredda missnöjet över ett samhälle där allt fler mår allt sämre. I bästa fall vänsterpartiet eller någon annan radikal politisk kraft. I värsta fall Reinfeldt med sin vänsterretorik som kamouflerar rå högerpolitik.

Så den här senaste pinsamma historien med Wanja Lundby-Wedin är i mina ögon bara ytterligare ett tecken på att socialdemokraterna fortfarande krisar. Hur otroligt det än kan vara så duckar fortfarande partiet undan åttiotalets högervndar och låter hellre bli att visa någon ideologisk ryggrad alls än riskerar att reta upp någon del av det egna partiet. För guds skull sossar, vänsterpartiet var bra mycket snabbare med att studsa tillbaka upp på scenen efter kommunismens kollaps. Var sitter problemet egentligen?

Jag har inte riktigt känt blodsmaken i munnen under det senaste drevet. Inte för att Vanja Lundby-Wedin i mina ögon är särskilt bra eller värd att försvaras. Möjligen fattade hon korkade beslut i AMF:s styrelse. Hon vore isåfall knappast den enda politikern som hängt av sig det kritiska tänkandet och ifrågasättandet, lämnat in det med jackan i garderoben och sen mest suttit med på styrelsemötena som stolvärmare. (Att vara stolvärmarme är tämligen högavlönat, om man rör sig på den nivån i politiken och företagsvärlden.)

Men jag måste säga att själva drevhetsen börjar kännas rätt enkelspårig och förutsägbar. Det verkar vara stört omöjligt att få någon klarhet i vems fel det var att dom här pensionspengarna klubbades. Media är som vanligt mest intresserad av att fälla högvilt, och lägger därför det mesta krutet på Vanja Lundby-Wedin. Som i sin tur skyller på någon annan.

"

The skyline of New York is a monument of a splendor that no pyramids or palaces will ever equal or approach. But America's skyscrapers were not built by public funds nor for a public purpose: they were built by the energy, initiative and wealth of private individuals for personal profit. And, instead of impoverishing the people, these skyscrapers, as they rose higher and higher, kept raising the people's standard of living ..."

"The Virtue of Selfishness" - Ayn Rand

Smaka på citatet av Ayn Rand. Hon som var nyliberalismens översteprästinna och i sina böcker sammanfattade sina bärande principer; egoism är bra, den enda skyldighet människan har är att tjäna sitt egenintresse. Hon älskade New York nästan lika mycket som hon älskade människor som älskade sig själva (och sitt bankkonto) mer än något annat. Hjältarna i Rands böcker är stiliga, virila, smarta, rika, företagsamma. Hennes antagligen mest kände protagonist, John Galt ur "Atlas Shrugged" är en superbegåvad ingenjör som övertygar andra superbegåvade företagsledare att de ska dra sig undan världen för att undvika den onda, kollektivistiska, socialistiska pöbel som vill stjäla frukterna av deras hårda arbete (enligt Rand så kan samhället inte fungera utan dessa övermänniskor som hjälper oss övriga medelmåttor att hålla näsan ovan vattenytan).

Rands övermänniskofilosofi omformulerades sarkastiskt av ekonomen John K Galbraith som det så kallade "hästskitsteoremet": "Om man ger hästarna bra med havre blir det mera hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på". Alltså, om man bara låter de rika och framgångsrika göra sig allt rikare och framgångsrikare, med alla till buds stående medel, eller åtminstone med så lite regler och regleringar som möjligt, så kommer det även att gynna småfolket som kan få glufsa i sig några smulor som ramlar ner från de överfulla borden.

Varför skriver jag nu om detta?

Vilka aktörer som figurerat mycket i pressen på sistone känns som klippta och skurna ur en Rand-roman? Kan man tänka sig en bättre definition på äkta egoism, ogenerat egenintresse, förakt för "gatans mobb" och självförverkligande till varje pris, än bonusgiriga bankirer och börsspekulanter på Wall Street? Länge har dessa människor varit vår tidsepoks upphöjda hjältar. Rik har varit det finaste man kunnat vara. Och de människor som genom för oss andra obegripliga pengaförflyttningar på börsen gjort sig snorrika utan att skapa några egentliga nya värden har varit gudar. "Masters of the Universe" kallades de av en andäktig affärspress i USA. Det säger mycket om den epok som nu avslutas i rök och aska att vi satte upp på piedestal just de människor som med sin girighet drog ner oss alla i fallet.

Om 70-talet hade working class heroes, vad hade 80- 90- och första årtiondet på 2000-talet? Owning class hero? Moneymoving and speculative gambling class hero? Det saknar inte ironi att den superindividualistiska, Randkapitalistiska eran avslutas med att våra forna hjältar, spekulanterna och klipparna på Wall Street, NY, som i sina egna (men också alltför många av våra) ögon setts som den kreativa källa ur vilken vår rikedom flödat, till slut tvingas vända sig till staten, det allmänna, gatans pöbel, för att be om pengar. Och fortfarande anser de sig vara värda bonusar och belöningar. Hur mycket bonus får man för att köra världsekonomin i botten? Fast det den här gången är det förstås skattebetalarna som får hosta upp prispengarna. Och den känslan vi hade där ett tag av att vi alla blev lite rikare när det ramlade ner en och annan smula från bordet, pyser bort lika snabbt som luften pyser ur en spekulationsbubbla.

Nästa gång du diskuterar med nån tröttsam MUFare som gnäller över "skattetrycket" i Sverige så kan du ju påpeka att i USA, "land of the free and home of the brave", lägger staten numera beslag på 90 procent av alla bonuspengar som betalas ut till ledningen i krisande företag, enligt en ny lag som klubbats igenom i representanthuset. Den amerikanska senaten sägs överväga att höja ribban ännu mer. Vad sägs om en skattesats på 98, eller till och med 150 procent?

A

tt kritisera Obama känns fortfarande lite som att svära i kyrkan. Visst, han är liberal, och liberaler av den svenska sorten käkar jag gärna till frukost. Men för att vara amerikan, och amerikansk president dessutom, är han sympatisk. Man kan ju inte annat än hålla tummarna för att hans presidentskap ska gå bra. En till Bushfigur vid makten vore förödande inte bara för USA utan för hela världen. Men de senaste dagarnas ramaskri i USA över försäkringsjätten AIGs bonussvinerier har satt fingret på Obamas svaga punkt.

Det verkar nu som om finansminister Timothy Geithner och högste ekonomiske rådgivare Lawrence Summers kladdiga fingeravtryck finns överallt i denna härva. Demokratiska kongressledamöter förutsåg redan i januari det ramaskri som skulle utlösas om AIG, efter att ha mottagit astronomiska summor i företagsstöd från skattebetalarna, skulle fortsätta betala ut bonusar för väl utfört arbete åt sina chefer. Flera försök gjordes att skriva om avtalet med AIG så att bonusar skulle elimineras eller åtminstone reduceras. Dessa försök stötte på patrull från finansdepartementet. Man rensade helt enkelt ut allt sådant ur lagtexterna. Fortfarande har ingen i Obamas ekonomiska team vågat kliva fram och ta ansvar för det skedda, men spåren pekar onekligen mot antingen Summers, Geithner eller båda. Larry Summers försökte sig på ett halvdant försvar för några dagar sedan genom att hänvisa till lagteknikaliteter; hur skulle det se ut om USAs regering gick in och rev upp ingångna avtal? Vad för signaler skulle det sända ut till "marknaden"? Det argumentet hade kanske kunnat övertyga någon om inte, som många varit snabba att påpeka, USAs regering gjorde just detta när man villkorade statsstödet till exempelvis General Motors med lönesänkningar åt arbetarna. Eller som andra syrligt inflikade; hade det inte varit för de amerikanska skattebetalarnas infusion av fantasisumman 175 miljarder dollar i verksamheten, hade AIG inte existerat idag som företag och alla dess kontrakt på alla nivåer varit värdelösa ändå.

Sensmoralen i den här historien verkar vara att vissa kontrakt är heliga och andra mindre så.

Hur kan det nu ha gått så här tokigt så snabbt för Obama? Många på vänsterkanter morrade redan när det stod klart vilka som skulle utses till toppositioner i hans ekonomiska lag. Med alla överkvalificerade ekonomer som fanns att välja på, varför just Summers och Geithner som är direkt medansvariga för dagens ekonomiska moras? Båda två kommer från den marknadsliberala kretsen runt Bill Clintons före detta finansminister Robert Rubin, som nuförtiden basar över krisande bankjätten Citibank. Rubin var under sin tid som finansminister den som inledde de avregleringar av finansmarknaderna som möjliggjorde förra årets kollaps. Alla tre har ett synnerligen gott förhållande till Wall Street. Men ingen vidare förståelse för "main street", alltså vanliga amerikaners vardag. (Den som läst Naomi Kleins Chockdoktrinen kanske minns att Summers där figurerar som överste strukturanpassningspåtvingare på IMF, bland annat delansvarig för Rysslands ekonomiska kollaps under Jeltsin. Som rektor på Harward uttalade han bland annat att kvnnor är mindre lämpade än män för toppositioner.)

Morrandet har fortsatt och vuxit i styrka de senaste månaderna. Geithner och Summers verkar nästan genant fokuserade på att lösa ut sina före detta kollegor på bland annat Citibank med skattemedel. Finansminsterns uttalade mål när det gäller de krisande bankerna har enligt honom själv varit att möjliggöra fortsatt privat ägande av dessa och att skydda aktieägarnas pengar. -Borde inte ditt jobb snarare vara att tillvarata skattebetalarnas intressen, har bland annat Paul Krugman frågat sig och istället för Geithners vagt skissade politik med ständigt nya infusioner av skattepengar i krisande banker och försäkringsbolag istället förespråkat tillfälliga förstatliganden och omstruktureringar (och att våga tänka tanken att de ansvariga för krisen kanske borde rensa skrivbordet och lämna byggnaden).

De senaste avslöjandena runt AIG har hällt bensin på missnöjesbrasan. Bonusarna blir en symbolfråga, lätt att förstå även för den som inte är särskilt intresserad av ekonomi. Hur kan dessa skurkar plundra företaget på pengar, när AIG inte skulle fungera en timme utan det massiva företagsstöd skattebetalarna pumpat in? Obama har redan tvingats rycka ut och försvara sin finansminster, men han inser med all säkerhet att gänget som drar i trådarna borta på finansen blivit hans ömma akilleshäl. Tanken med att plocka in Geither och Summers, politiska mittspelare snarare än socialliberaler, var förmodligen att knyta an till Bill Clintons populära ekonomiska politik och att sticka hål på de anklagelser om radikalism som slungas mot Obama själv (den republikanska högern i USA kallar honom såväl socialist som värre saker). Men den smarte och taktiske Obama verkar ha överlistat sig själv den här gången. En finansminster med mindre Wall Street-cred men mer förståelse för hur vanliga människors verklighet ser ut skulle tjäna honom otroligt mycket bättre i det läge som USA befinner sig i nu.

Förra året dog 1,5 miljon afrikaner i AIDS. Totalt beräknas epidemin ha tagit 25 miljoner liv bara i Afrika sedan den upptäcktes på 1980-talet, och spridningen visar inga tecken på att avta, tvärtom. Ingen av dessa människor hade behövt dö, om de vetat att ett litet gummifodral på snoppen innan det är dags att sexa är ett effektivt skydd mot HIV och AIDS. Kondomer är och förblir vårt bästa skydd mot denna dödliga sjukdom. Dock inte i påve Benedictus värld (eller Josef Ratzinger som han egentligen heter). Igår inledde hans högvördighet sitt Afrikabesök med att än en gång sprida dimridåer kring hur man förhindrar HIV-spridning, genom att hävda att kondomer gör saker värre! Tidigare har Vatikanen ventilerat sina fria fanatsier om "små hål" i kondomerna som virus kan simma genom (alltså inte trasiga kondomer utan hela). Att Ratzinger har mage att åka till Afrika och sprida sina dödsbringande irrläror på den kontinent som redan drabbats hårdast av katolska kyrkans sexualpanik är stötande. Det enda mottagande påven förtjänar är en rasande folkmassa som sätter hans helighet, Guds ställeföreträdare på jorden, på första bästa plan tillbaks till sin lilla skyddade verkstad i Vatikanen.

B

onuskarusellen snurrar för fullt, som sagt. Igår var det SEB. Idag är det den amerikanska försäkringsjätten AIG. Företaget tiggde nyligen till sig en blodtransfusion i form av 175 miljarder dollar (ungefär 1,5 biljoner kronor) av de amerikanska skattebetalarna med argumentet att man var "too big to fail", alltså för stort för att tillåtas gå under. Det största stöd till ett enskilt företag en stat betalt ut någonsin. Vilket inte hindrar att företagets chefer och styrelse anser sig värda 165 miljoner dollar i bonus, utöver de feta löner de redan plockar ut.

Det fina i kråksången, om man är chef eller styrelseledamot iallafall, verkar vara att det alltid finns skäl för att man ska få lönebonus. I goda tider måste man mutas med extra pengar för att man inte ska byta jobb. Och i dåliga tider måste man mutas med extra pengar för att... hrm, typ... man inte ska byta jobb. Trots att det företag man leder inte skulle fungera en timme utan den massiva konstgjorda andning man får på skattebetalarnas bekostnad.

B

orgarblaskan DN lyste upp min morgon tvåfalt. Till att börja med kastade jag mig över artikeln om valet i El Salvador. Landet har länge varit en sorglig svart fläck på den allt rödare latinamerikanska kartan; styrt av Arena, de militära dödsskvadronernas, det politiska myglets och den nyliberala misärens parti. Under 80-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig mellan Arena och vänsterrörelsen FMLN. Bara ytterligare en av centralamerikas tragiska politiska konflikter där en USA-stödd mordisk höger med alla till buds stående medel försökt utrota den folkligt stödda vänstern. Lyckligtvis lade parterna ner vapnen 1992 och sedan dess har kampen om regeringsmakten förts med mer konventionella medel.

Fast nåja. Som Erik De La Reguera berättat i DN så har Arena, den latinamerikanska högerns vana trogen, försökt klamra sig fast vid makten med hjälp av valfusk och utpressning. Denna gång bussade man in sympatisörer från grannländer för att rösta med falska ID-handlingar och stora arbetsgivare krävde att de anställda skulle fotodokumentera vilket parti man valt. På slutet kom också artilleriunderstöd från USA, där republikanska kongressledamöter hotade med att, om vänstern vann, begränsa rätten för salvadoraner i USA att skicka pengar hem till sina familjer, vilket hade varit ett hårt slag mot det fattiga landet. Vilket lyckligtvis Obama-administrationen dementerade. Säkert hjälpte de nya vindarna från Washington, för utpressningsförsöket gick inte hem den här gången. Trots hot, skräckpropaganda och valfusk från regeringspartiet blev nu FMLNs kandidat Mauricio Funes vald till president. Så här glad blev vänsterpartiets Hans Linde, valobservatör, då.

Dagens andra ljuspunkt är att den märkliga Scientologirörelsen nu för första gången, genom en av sina representanter, indirekt erkänt vilken bisarr förkunnelse man lär ut till utvalda (de som kan betala svindyrt för "uppenbarelserna"). Som bland annat South Park redan berättat så liknar det hela mest en sämre sci-fi-roman. Inte så förvånande möjligen eftersom rörelsens grundare, Ron Hubbard, började sin bana som sci-fi-författare. I korthet går mytologin ut på att den onde rymdhärskaren Xenu, som styrde 76 planeter, skickade iväg en massa av sina undersåtar ("thethaner") till jorden, fängslade dem i vulkaner och sprängde dem i bitar med hjälp av vätebomber. Dock blev fragment av thethanerna kvar i osynlig form och kan komma in i oss människor och ställa till en massa djävulskap, vilket såklart kan rättas till med hjälp av (dyr) scientologi. Tidigare har sekten förnekat detta och med alla metoder försökt tysta de som spridit informationen. Man kan ju förstå varför. Men om Scientologirörelsens relativa framgång bevisar något så är det väl att människor faktiskt är beredda att tro på precis vad som helst, så de kanske inte behöver oroa sig.

Men sen var det slut på det roliga. Som så ofta när det gäller nyheter från mellanöstern. Hos Esbati läser jag att att en till solidaritetsaktivist i Palestina blivit skjuten av den israeliska armén när han protesterade mot Israels murbygge runt byn Ni’lin. Syftet med muren är även här att stjäla ännu mer palestinskt land åt israeliska ockupanter, i strid med FNs folkrätt.

37-årige Tristian Anderson från Kalifornien, aktivist i International Solidarity Movement, har nu förts till det israeliska sjukhuset Tel Hashomer nära Tel Aviv. Anderson är medvetslös och har blött kraftigt från näsa och mun. Där en tårgasbehållare träffade honom slogs ett stort hål upp i hans framhuvud.
– De israeliska soldaterna stod på en kulle och såg ut över oss när de sköt tårgasbehållare rakt in i folksamlingen. Tristan träffades och föll ihop på marken. Han hade ett stort hål på framsidan av huvudet och hans hjärna syntes. Jag försökte stoppa blödningarna, men han blödde ymnigt från huvud, näsa och mun, berättar svenskan Ulrika Andersson.

Tidigare har även två svenska kvinnliga solidaritetsaktivister, Ulrika Andersson ovan och Teah Lundquist, blivit skjutna av den israeliska armén när de deltagit i protester mot murbygget kring Ni´lin.

Slutligen har så Avigdor Lieberman, den israeliska högerextremismens posterboy som bland annat tycker att landet ska sätta in atomvapen mot palestinierna, blivit vald till landets nya utrikesminister i en koalition mellan hans högerextrema parti Israel Beiteinu och något mindre högerextrema Likud. Möjligen är kalkylen att han som utrikesminster inte ska kunna ställa till med så mycket elände inrikes. Men det ser mycket mörkt ut i Israel för tillfället.