Vanjatrötthet
Jag har inte riktigt känt blodsmaken i munnen under det senaste drevet. Inte för att Vanja Lundby-Wedin i mina ögon är särskilt bra eller värd att försvaras. Möjligen fattade hon korkade beslut i AMF:s styrelse. Hon vore isåfall knappast den enda politikern som hängt av sig det kritiska tänkandet och ifrågasättandet, lämnat in det med jackan i garderoben och sen mest suttit med på styrelsemötena som stolvärmare. (Att vara stolvärmarme är tämligen högavlönat, om man rör sig på den nivån i politiken och företagsvärlden.)
Att all ilska över bonussvinerier och girighet i samhällets toppskikt nu riktas mot LO:s ordförande känns alltså rätt otippat. Hur rimligt är det? Hur vore det om vi istället ställde Vanja till svars för saker hon verkligen personligen bär ansvar för? Där hon inte kan skylla på att hon undanhållits information:
- Den stadiga vandringen högerut som sossarna och LO företagit sig under hennes tid som LO-bas.
- Sveket mot Kommunals kvinnor när de försökte strejka sig till rättvisare löner.
- Att LO stillatigande låtit den förra socialdemokratiska regeringen föra en politik som accepterat permanent hög arbetslöshet och ökande löneorättvisor.
- LO:s krypande, inkonsekventa inställning till EU och Lissabonfördraget, som hotar hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Nu inser jag väl att det är för mycket att hoppas på att de här sakerna skulle utlösa massmediala drev. Att svika Sveriges löntagare konsekvent varje dag året om är på nåt vis inte lika upprörande som att köpa en toblerone på statens kontokort eller att rösta för luddiga pensionavstal för EN anställd. Det är väl antagligen därför som det här senaste drevet mest får mig att gäspa.
Bloggadress: http://www.totalskandal.com