A

tt kritisera Obama känns fortfarande lite som att svära i kyrkan. Visst, han är liberal, och liberaler av den svenska sorten käkar jag gärna till frukost. Men för att vara amerikan, och amerikansk president dessutom, är han sympatisk. Man kan ju inte annat än hålla tummarna för att hans presidentskap ska gå bra. En till Bushfigur vid makten vore förödande inte bara för USA utan för hela världen. Men de senaste dagarnas ramaskri i USA över försäkringsjätten AIGs bonussvinerier har satt fingret på Obamas svaga punkt.

Det verkar nu som om finansminister Timothy Geithner och högste ekonomiske rådgivare Lawrence Summers kladdiga fingeravtryck finns överallt i denna härva. Demokratiska kongressledamöter förutsåg redan i januari det ramaskri som skulle utlösas om AIG, efter att ha mottagit astronomiska summor i företagsstöd från skattebetalarna, skulle fortsätta betala ut bonusar för väl utfört arbete åt sina chefer. Flera försök gjordes att skriva om avtalet med AIG så att bonusar skulle elimineras eller åtminstone reduceras. Dessa försök stötte på patrull från finansdepartementet. Man rensade helt enkelt ut allt sådant ur lagtexterna. Fortfarande har ingen i Obamas ekonomiska team vågat kliva fram och ta ansvar för det skedda, men spåren pekar onekligen mot antingen Summers, Geithner eller båda. Larry Summers försökte sig på ett halvdant försvar för några dagar sedan genom att hänvisa till lagteknikaliteter; hur skulle det se ut om USAs regering gick in och rev upp ingångna avtal? Vad för signaler skulle det sända ut till "marknaden"? Det argumentet hade kanske kunnat övertyga någon om inte, som många varit snabba att påpeka, USAs regering gjorde just detta när man villkorade statsstödet till exempelvis General Motors med lönesänkningar åt arbetarna. Eller som andra syrligt inflikade; hade det inte varit för de amerikanska skattebetalarnas infusion av fantasisumman 175 miljarder dollar i verksamheten, hade AIG inte existerat idag som företag och alla dess kontrakt på alla nivåer varit värdelösa ändå.

Sensmoralen i den här historien verkar vara att vissa kontrakt är heliga och andra mindre så.

Hur kan det nu ha gått så här tokigt så snabbt för Obama? Många på vänsterkanter morrade redan när det stod klart vilka som skulle utses till toppositioner i hans ekonomiska lag. Med alla överkvalificerade ekonomer som fanns att välja på, varför just Summers och Geithner som är direkt medansvariga för dagens ekonomiska moras? Båda två kommer från den marknadsliberala kretsen runt Bill Clintons före detta finansminister Robert Rubin, som nuförtiden basar över krisande bankjätten Citibank. Rubin var under sin tid som finansminister den som inledde de avregleringar av finansmarknaderna som möjliggjorde förra årets kollaps. Alla tre har ett synnerligen gott förhållande till Wall Street. Men ingen vidare förståelse för "main street", alltså vanliga amerikaners vardag. (Den som läst Naomi Kleins Chockdoktrinen kanske minns att Summers där figurerar som överste strukturanpassningspåtvingare på IMF, bland annat delansvarig för Rysslands ekonomiska kollaps under Jeltsin. Som rektor på Harward uttalade han bland annat att kvnnor är mindre lämpade än män för toppositioner.)

Morrandet har fortsatt och vuxit i styrka de senaste månaderna. Geithner och Summers verkar nästan genant fokuserade på att lösa ut sina före detta kollegor på bland annat Citibank med skattemedel. Finansminsterns uttalade mål när det gäller de krisande bankerna har enligt honom själv varit att möjliggöra fortsatt privat ägande av dessa och att skydda aktieägarnas pengar. -Borde inte ditt jobb snarare vara att tillvarata skattebetalarnas intressen, har bland annat Paul Krugman frågat sig och istället för Geithners vagt skissade politik med ständigt nya infusioner av skattepengar i krisande banker och försäkringsbolag istället förespråkat tillfälliga förstatliganden och omstruktureringar (och att våga tänka tanken att de ansvariga för krisen kanske borde rensa skrivbordet och lämna byggnaden).

De senaste avslöjandena runt AIG har hällt bensin på missnöjesbrasan. Bonusarna blir en symbolfråga, lätt att förstå även för den som inte är särskilt intresserad av ekonomi. Hur kan dessa skurkar plundra företaget på pengar, när AIG inte skulle fungera en timme utan det massiva företagsstöd skattebetalarna pumpat in? Obama har redan tvingats rycka ut och försvara sin finansminster, men han inser med all säkerhet att gänget som drar i trådarna borta på finansen blivit hans ömma akilleshäl. Tanken med att plocka in Geither och Summers, politiska mittspelare snarare än socialliberaler, var förmodligen att knyta an till Bill Clintons populära ekonomiska politik och att sticka hål på de anklagelser om radikalism som slungas mot Obama själv (den republikanska högern i USA kallar honom såväl socialist som värre saker). Men den smarte och taktiske Obama verkar ha överlistat sig själv den här gången. En finansminster med mindre Wall Street-cred men mer förståelse för hur vanliga människors verklighet ser ut skulle tjäna honom otroligt mycket bättre i det läge som USA befinner sig i nu.