"

The skyline of New York is a monument of a splendor that no pyramids or palaces will ever equal or approach. But America's skyscrapers were not built by public funds nor for a public purpose: they were built by the energy, initiative and wealth of private individuals for personal profit. And, instead of impoverishing the people, these skyscrapers, as they rose higher and higher, kept raising the people's standard of living ..."

"The Virtue of Selfishness" - Ayn Rand

Smaka på citatet av Ayn Rand. Hon som var nyliberalismens översteprästinna och i sina böcker sammanfattade sina bärande principer; egoism är bra, den enda skyldighet människan har är att tjäna sitt egenintresse. Hon älskade New York nästan lika mycket som hon älskade människor som älskade sig själva (och sitt bankkonto) mer än något annat. Hjältarna i Rands böcker är stiliga, virila, smarta, rika, företagsamma. Hennes antagligen mest kände protagonist, John Galt ur "Atlas Shrugged" är en superbegåvad ingenjör som övertygar andra superbegåvade företagsledare att de ska dra sig undan världen för att undvika den onda, kollektivistiska, socialistiska pöbel som vill stjäla frukterna av deras hårda arbete (enligt Rand så kan samhället inte fungera utan dessa övermänniskor som hjälper oss övriga medelmåttor att hålla näsan ovan vattenytan).

Rands övermänniskofilosofi omformulerades sarkastiskt av ekonomen John K Galbraith som det så kallade "hästskitsteoremet": "Om man ger hästarna bra med havre blir det mera hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på". Alltså, om man bara låter de rika och framgångsrika göra sig allt rikare och framgångsrikare, med alla till buds stående medel, eller åtminstone med så lite regler och regleringar som möjligt, så kommer det även att gynna småfolket som kan få glufsa i sig några smulor som ramlar ner från de överfulla borden.

Varför skriver jag nu om detta?

Vilka aktörer som figurerat mycket i pressen på sistone känns som klippta och skurna ur en Rand-roman? Kan man tänka sig en bättre definition på äkta egoism, ogenerat egenintresse, förakt för "gatans mobb" och självförverkligande till varje pris, än bonusgiriga bankirer och börsspekulanter på Wall Street? Länge har dessa människor varit vår tidsepoks upphöjda hjältar. Rik har varit det finaste man kunnat vara. Och de människor som genom för oss andra obegripliga pengaförflyttningar på börsen gjort sig snorrika utan att skapa några egentliga nya värden har varit gudar. "Masters of the Universe" kallades de av en andäktig affärspress i USA. Det säger mycket om den epok som nu avslutas i rök och aska att vi satte upp på piedestal just de människor som med sin girighet drog ner oss alla i fallet.

Om 70-talet hade working class heroes, vad hade 80- 90- och första årtiondet på 2000-talet? Owning class hero? Moneymoving and speculative gambling class hero? Det saknar inte ironi att den superindividualistiska, Randkapitalistiska eran avslutas med att våra forna hjältar, spekulanterna och klipparna på Wall Street, NY, som i sina egna (men också alltför många av våra) ögon setts som den kreativa källa ur vilken vår rikedom flödat, till slut tvingas vända sig till staten, det allmänna, gatans pöbel, för att be om pengar. Och fortfarande anser de sig vara värda bonusar och belöningar. Hur mycket bonus får man för att köra världsekonomin i botten? Fast det den här gången är det förstås skattebetalarna som får hosta upp prispengarna. Och den känslan vi hade där ett tag av att vi alla blev lite rikare när det ramlade ner en och annan smula från bordet, pyser bort lika snabbt som luften pyser ur en spekulationsbubbla.