Förhoppningsvis har väl ingen missat bilderna från Irak som Wikileaks släppte i veckan, där man ser hur amerikanska soldater prickskjuter på en grupp civila och journalister, och fortsätter prickskjuta på en bil som försöker undsätta de sårade. Fyra miljoner har redan sett klippet på youtube. Det är obehagligt att titta, men alldeles nödvändigt. Så ser krig ut, bortom den aseptiska, rentvättade bild som våra politiker och militärer vill servera oss.
Wikileaks har redan tidigare varit utsatt för krypskytte och står på bland annat Pentagons fiendelista. Ett dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten har läckt som diskuterar det lämpligaste sättet att förstöra organisationen. Det nämner möjligheten att göra alla besök på webbplatsen illegala, och skriver att det effektivaste vore att röja identiteten hos uppgiftslämnarna. Anonymitet är ju ofta en förutsättning för att tipsare ska kunna lämna ifrån sig hemligstämplat material. En annan rapport från den amerikanska underrättelstjänsten som offentliggjordes nyligen tydliggör varför det är så viktigt för bland annat Pentagon att krossa Wikileaks: den påpekar krasst att USAs krigföring i Irak och Afghanistan är beroende av allmänhetens fortsatta apati, men oroar sig för att om dödssiffrorna stiger så kan apatin utbytas mot engagemang för trupptilbakadragande. USAs allierade i Europa är känsliga för kritiska hemmaopinioner och Hollands beslut nyligen att dra sig ur Afghanistanävetyret har såklart inte gått CIA och Pentagon obemärkt förbi. Den amerikanska militärens reaktion på bilderna från Irak var att de inte visade något som bröt mot det militära reglementet. Ingen har åtalats för massakern, och ingen kommer förmodligen heller att åtalas. Det är helt enkelt helt i sin ordning. Oskyldiga dör i krig. Den amerikanska generalen i Afghanistan, Stanley McChrystal, kommenterade rakt på sak nyligen:
Möjligen har han en poäng i att den här reformen ändå är en seger för tanken att staten kan användas till att förbättra livsvillkoren för medborgarna. En idé som Ronald Reagan och 80-talets nyliberalism lyckades bryta ryggen på, åtminstone i USA. Men vilken blaskig pyrrhusseger, när det fortfarande är de privata vårdkapitalisterna som styr och ställer. Vänsterskribenten Chris Hedges har inga vänliga ord till övers:
Jon Walker på den radikala bloggen Firedoglake har under hela processen levererat knivskarpa analyser och passar idag på att påminna om de stora bristerna med Obamacare. Att modellen saknar mekanismer för att hålla kostnaderna för försäkringstagarna nere är kanske det mest anmärkningsvärda. Samtidigt som reformen tvingar alla amerikaner med en inkomst över fattigdomsgränsen att bli kunder till privata försäkringsbolag vägrar man sätta ett tak för hur höga avgifter dessa kan ta ut. Premierna beräknas i nuläget kosta de amerikanska hushållen 15-18 procent av deras disponibla inkomst. Den andelen kommer att stiga, som i alla branscher där oligopol slår ut alla tendenser till prispressning.
Walker påpekar också att avtalet som Obama i sista stund slöt med abortmotståndarna i sitt eget liberala parti innebär att de amerikanska kvinnorna i framtiden tvingas betala dyra pengar till försäkringsbolag som inte får täcka deras sjukvårdskostnader vid en abort.
Möjligheten att välja bort privata försäkringsbolag och istället köpa en statlig försäkring hade i någon mån kunnat rädda ansiktet på reformen. Om staten ska tvinga medborgarna att köpa en försäkring är det inte orimligt att staten också erbjuder ett alternativ för de som inte vill göda privata kapitalister ännu mer i en bransh som sett sina vinstmarginaler öka med 480 procent det senaste årtiondet, samtidigt som den hela tiden letar kryphål för att slippa betala för vård. Men så blev det inte. De privata vårdkapitalisterna var absolut inte sugna på att konkurrera med ett statligt alternativt, som hade kunnat hålla lägre priser genom att vara mer konstadseffektivt och inte behöva generera vinster åt ägaren.
De amerikanska vårdkapitalisterna gick in i den här processen med två huvudmål: Att få till stånd ett "individual mandate" som tvingar alla amerikaner att bli deras kunder, och hålla den konkurrerande statliga försäkringen ute ur bilden. De kan idag gratulera sig till att ha vunnit två monumentala segrar. Men hade privata lösningar varit så pass effektiva som högern trumpetat ut de senaste 20 åren, så hade vårdkapitalisterna förstås inte behövt vara livrädda för en statlig konkurrent. Något att tänka på även på hemmaplan, där vår egen höger är i full färd med att sälja ut stora delar av vår gemensamma välfärd, inte minst den offentliga sjukvården, med samma klyschor om de privata lösningarnas överlägsenhet som motivering. Och när festyran slutligen lagt sig och alla partimegafoner och opportunister gått hem så återstår de verkliga problemen: USAs privatkapitalistiska sjukvårdsystem är otroligt mycket dyrare än exempelvis vår svenska statliga sjukvård, men kommer inte heller fortsättningsvis att täcka hela den amerikanska befolkningen. Det är samhällsekonomiskt vansinne, och en moralisk bankrutt för världens rikaste land. Kan man någonsin lita på en liberal? Den frågan ställde jag mig för snart ett halvår sedan, apropå Obamas vacklande sjukvårdsreform. Svaret verkar vara "ja!". Lita på att de alltid lyckas hitta sätt att göda storföretagen och kapitalisterna, på folkets bekostnad. Till sist verkar skillnaden mellan Obama och Bush snarare handla om att den förre har ett bredare leende och håller trevligare tal. Det gör honom såklart så mycket mer effektiv som företrädare för USAs storföretag och militärindustriella komplex än bufflige, småkorkade Bush.
Genom bloggen "SD-fakta" hittade jag den här roliga sidan som lägger upp kommentarer plockade från olika nätforum med koppling till den brunsvarta sörjan. Några smakprov:
Dan Joakim Dare (28 oktober 2009): "Vad säger jultomten år 2015? – hohoho finns det några svenska barn här?."
Eric Johansson (28 oktober 2010): "hahahahahaha de va fan as bra sakt:"
Marie-louise Enderleit (30 oktober 2009): "Risken är mycket stor dom avlar som kaniner vissa tjänar bra på de tänk ha 10 ungar."
Maria Olsson (10 mars 2010): "dom ska bygga en moske jävel här i falun också:("
Patrik Fält (10 mars 2010): "Men bränn ner skiten då !!!"
Niklas Jonsson (15 februari 2010): "Vi ska vinna skiten, få sverige svenskt igen så vi slipper låsa in våra cyklar och allt annat.. NU SKA DOM UUUUUUUT!"
(Alla språkfel är extremhögerintelligentsians egna. Att de gillar att misshandla invandrare och homosexuella visste vi redan. Lite märkligare att de även ger sig på det svenska språket med mord i sinnet.)
Att dunka på muslimer med en provokation för provokationens skull, är det kanske det konstfackstudenterna borde lära sig? Stryk fördomar medhårs! Häng ut en etnisk, religiös eller sexuell minoritet! Använd gärna mycket blått och gult! Rita söta bilder på rågblonda barn och kungahuset! Bra politisk konst tar parti för de svaga och utsatta. Anna Odells verk, vad man än anser om det, beskrev en skärva av verkligheten som den upplevs av de allra sköraste, de psykiskt sjuka. Vem tar Lars Vilks parti för? Muslimerna anser han sig ha rätt att uppfostra. I Aftonbladet säger han "Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA." Den sortens rättshaveristiskt skitsnack förknippar jag snarast med kommentarsfält söndertrollade av extremhögern. Andreas Malm serverar oss en del annan Vilksiania, också i Aftonbladet, och passar på att påpeka att yttrandefriheten faktiskt har några riktiga martyrer i Sverige. Människor som mördats av den rasistiska extremhögern för att de vågade stå upp för antirasism och solidaritet. Dessa människor ger jag den respekt som jag inte anser Lars Vilks förtjänat med sina hundar och sina konstiga uttalanden om muslimer. Yttrandefriheten är en absolut rättighet. Men det innebär ju inte att vi inte kan dra osmickrande slutsatser om en person baserat på hur han använder denna absoluta rättighet! (Och som ett brev på posten kommer såklart kraven på att muslimer ska "ta avstånd" från sju galningars mordplaner. För det är ju inte självklart att muslimer är emot mord, sådär rent allmänt, som människor brukar vara? Låt mig gissa att de som kräver detta inte kommer att utsättas för den sortens massmediala drev som Ilmar Reepalu fick smaka på efter att han sagt att Malmös judar borde ta avstånd från Israels slakt på civila i Gaza.)
Det goda fotarbetet räckte halvvägs för Gudrun Schyman i Lets Dance. Ikväll dansade hon den sista dansen. Lite synd å ena sidan. Hon har varit en fröjd för ögat, kastat sig in i tävlingen med liv och lust och strålat på dansgolvet. Hon har verkligen nåt speciellt Gudrun. Vilken annan svensk politiker hade kunnat bjuda en kräsen TV-publik på en sån show? Å andra sidan, om man ser den politiska sidan av det hela, kanske nu vänsterpartister över hela landet, eller varför inte hela det rödgröna samarbetet, kan dra en liten suck av lättnad. Ingen mer gratisreklam åt F! varje fredag på bästa sändningstid. Det lilla parti som hon i praktiken bär upp på sina axlar är rätt hopplöst ute i den här valrörelsen, men konkurrerar med framförallt vänsterpartiet om väljare. Valrörelsen blir nog strid på kniven om rösterna, och vänsterpartiet är det parti i samarbetet som minst kan kosta på sig röstsvinn.
Jag har tidigare skrivit att det är ett slöseri på en stor politisk begåvning att inte Gudrun Schyman ingår i det rödgröna samarbetet i någon form. Efter att ha sett henne briljera i Lets Dance så vill jag upprepa det. Helt förståeligt vill ju inte de rödgröna partierna hjälpa en politisk konkurrent på traven, speciellt när konkurrenten inte riktigt klarar av att etablera en styrkeposition på egen hand. Men ändå! Kan man inte starta en dialog om någon slags samarbete, om inte valtekniskt så i någon annan form? Jag har svårt att tänka mig en bättre blivande rödgrön jämställdhetsminster, trots att jag inte delar Gudruns åsikter alla gånger.
Om man bortser från att gratis bordeller och gratis prostitution låter som en självmotsägelse så är det ett intressant initiativ. Tanken är tydligen att protestera mot sexköpslagen i Norge, som liknar den svenska. Jag har aldrig riktigt blivit övertygad om det rätta i att förbjuda sexköp, rent principiellt. Argumentationen är ofta laddad med underförstådda moralkakor, om vilken slags sex som är den rätta och fina, och vad en "normal" människa förväntas vilja göra och inte göra med sin kropp. Som en av de blivande norska gratisprostituerade säger till Aftonbladet: "Människor har olika relation till sex. Det är inte bara något man gör för att göra barn, eller för att två människor är kära."
Det intressanta när man diskuterar sexköp borde vara hur man bäst hjälper de kvinnor (och män) som säljer sex att hitta alternativa sätt att försörja sig, om det är det de vill. Och jag tror inte att det blir så mycket bättre av att dra in farbror blå i ekvationen. Lika lite som jag tror att man hjälper människor med missbruksproblem med stränga knarklagar som tvingar dem allt längre ut i den samhälleliga periferin. Om man bortser från det problematiska i att radikala människor i det här fallet ropar på samhällelig repression som svar på ett socialt problem, så har jag också en annan beef med den radikalfeministiska teorin som många på vänsterkanten ansluter sig till: den är ofta heteronormativ och överhuvudtaget strängt normerande i sin syn på sex. Allt krut läggs på en heterosexuell maktanalys, som ofta har som bisats en puritansk sexualmoral. Inte bara sexköp, utan även porr, sexuella rollekar och analsex är suspekt och möjligen förtryckande. Hårda bud för oss bögar, som väl får avstå från penetrerande sex för att vara på den säkra sidan. Att den radikalfeminstiska sexualanalysen passerat sitt bäst före-datum måste man inte vara medlem på många kontaktsajter på nätet för att märka. När nu webkameror är i var persons hand så blir det rätt tydligt att man varken måste vara horsepundare eller skadad av sexuella övergrepp för att ta erotiska bilder på sig själv. Inte heller måste sex ursäktas som en curlad bana som ska leda till tvåsamhet och kärlek. Ibland kan sex för sexets egen skull vara tillräckligt! Vänstern borde bejaka sin fläckvisa sexradikalism fullt ut och omvärdera det radikalfeminstiska perspektivet. Det ligger en väldig kraft i mänsklig sexualitet och kärlek. Det är ingen slump att reaktionära rörelser alltid försökt lägga band på och kontrollera dessa grundläggande drivkrafter. Inte heller att den omvälvande vänstervågen på sextiotalet sammanföll med en era av sexradikalism.
Moderaterna gör en stark framryckning i Sifo, och krymper därmed de rödgrönas försprång. Tydligen vill väljarna belöna dåligt beteende. Varför annars uppge sig vilja rösta på Reinfeldt, som två gånger de senaste veckorna blivit påkommen med att ljuga svenska väljare rakt upp i ansiktet:
Dels när han påstod att Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra länder.
Sanningen är att arbetslösheten nästan fördubblats under moderaternas och satellitpartiernas tid vid makten. Sanningen är att Sverige klarat krisen sämre än de flesta andra jämförbara länder, trots att vi hade ett väldigt gott utgångsläge med flotta överskott i statskassan, innan moderaterna tillträdde och skattesänkarorgien för de rikaste inleddes.
En helt vanlig dag i Stockholms tunnelbana. Två helt vanliga polismän som extraknäcker som biljettkontrollanter. En helt vanlig journalist som försöker dokumentera ett möjligt brott. Och ett helt vanligt rättsövergrepp med tillhörande, helt vanliga, falska anklagelser. Att polisen tvingar journalister att radera sitt bildmaterial, är däremot inte helt vanligt i Sverige, än så länge!
Det börjar bli knivigt för ordnungsmakten nu, när mobilkameror är i var mans hand. Ska man inte få kränka vanligt folks grundlagsskyddade rättigheter, och kalla dem för knarkare, utan att nån jävel spelar in det hela, va?
Uppdatering: Copyriot skriver om våra extrema narkotikalagar,som ger polisen grönt ljus för den här sortens utpressning. Eftersom vi är ett av de få länder i världen som inte bara kriminaliserar innehav, utan även misstänkt bruk, kan polisen i praktiken plocka med vem de vill till polisstationen på lösa boliner. Det räcker med att säga att personen "ser nervös ut", eller "verkar vara torr i munnen", som poliserna i det här fallet. Det öppnar såklart oanade möjligheter för ruttna äpplen i poliskåren. Föga förvånande är också David Beukelmann, polisernas chef, före detta högsta höns på den ökända Ravekommissionen, ni vet, poliserna som tog på sig att på egen hand krossa en kultur. Jag är fortfarande väldigt glad över att tillhöra det enda parti som vågar kräva en ändring av de här absurda narkotikalagarna!
Johan Ehrenberg skriver apropå sjukförsäkringsdebatten: "Det är sant att borgerliga myter alltid avslöjas. Men det tar några år. Och då är skadan redan skedd." Så sant. Nu såhär i efterhand, då den borgerliga regeringen redan tagit tillfället i akt att sabotera en välfungerande sjukförsäkring som gick med överskott, börjar den mytbild man använt som förevändning krackelera. Bloggaren ett hjärta rött är en av de få röster som ropat i motvind. Hon ger en välförtjänt känga åt DNs Hanne "Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga" Kjöller. Med sin DN-megafon har Kjöller länge ägnat sig åt krypskytte mot sjukförsäkringssystemet genom att frammana en bild av ett system som dignar under bördan av fuskare och latmaskar. Ett problem som sägs vara unikt för Sverige "världens friskaste land".
Forskaren Björn Johnson tittade närmare på debatten om sjukförsäkringarna och fann att påståendena sprack som troll i solsken. För att utmåla Sverige som sämst i klassen hade kritikerna jämfört äpplen och päron. Antalet sjukskrivningar hade bara ökat på marginalen. Istället var det långtidssjukskrivningarna som ökat, vilket berodde på ett hårdare tempo i arbetslivet och ett havererat rehabiliteringssystem.
Vi som var med på 90-talet minns hur alla sparpaket, motiverade av borgerlig nedskärnings- och skattesänkarpolitik, drabbade. De kvinnodominerade arbetsplatserna inom vård och omsorg tvingades skära ner rätt friskt på personal och de som blev kvar fick jobba hårdare. Sjukskrivningarna kom inte som ett brev på posten, men väl 4-5 år senare, då anställda som länge bitit ihop och gjort sitt bästa till slut gick in i väggen. Samhällets svek mot dessa kvinnors är dubbelt: Först ett omänskligt arbetstempo med ökat fysiskt och psykiskt slitage. När detta sedan tar ut sin rätt, blir de som klappar ihop uthängda som lata fuskare, med för låg "tolerans för lidande".
Sjukförsäkringsdebatten illustrerar tydligt vilket problem det är för Sverige att våra borgerliga massmedia är så totalt dominerande som opinionsbildare. Som Ehrenberg skriver:
Jag vill härmed informera om att undertecknad bloggare bjuder ut sina tjänster! En vecka på, ska vi säga Lanzarote? Eller Ibiza kanske är mer drag? Jag kan både skriva och ta bilder, och om det är ett krav att transa också så ska det nog gå att ordna. Om det här blir slutet på Fredrik Federleys karriär så gråter jag för min del inga tårar. I en rimligare värld hade den varit till ända när den centerpartistiske "frihetskämpen" grät krokodiltårar i Riksdagens talarstol och röstade ja till FRA. Så mycket värt är borgerlighetens snack om frihet och höga ideal, när det kommer till kritan. Men om jag måste säga att om jag sett något försonande drag hos denna nyliberal i gröna kamouflagekläder så har det ändå varit Ursula. Lite småljuvligt är det att politiker vågar sticka ut hakan, med risk för att göra sig till åtlöje. Tänk om han skulle komma till plenisalen för en omröstning iklädd full mundering! Det skulle NÄSTAN vara tillräckligt för att förlåta FRA! (Nu tror jag visserligen inte att centerväljarna riktigt delar min uppskattning för gränsöversrkidande gaykultur. Men det är ju Federleys problem.) Med det sagt så är ju ursäkten "det var inte jag, det var Ursula" så urbota korkad att man inte tror sina öron. Det är såklart rejält olämpligt att en riksdagsledamot låter sig smörjas av privata företag på det här sättet, med tanke på att han har direkt lagstiftande makt över dessa företag och alltså kan misstänkas för jäv och muta.
Inte omöjligt att det här är sista spiken i kistan för Fredrik Federleys politiska karriär. Men Ursula får gärna göra comeback i något annat sammanhang. Melodifestivalen kanske?
Apropå dagens snackis, att Sverige snart kommer att bli Nordkorea 2.0, eftersom vänsterpartiet vill höja skatterna något, dock ej tillbaks till 2006 års nivå, så måste jag dela med mig av en gammal favorit. Margaret Cho gör Kim Il Sung:
Libyens diktator Muammar Khadaffi är på tapeten nu, efter att det avslöjatsatt vår kära regering vill förse honom med övervakningsutrustning så att han ska bli bättre på att förfölja de som flyr undan hans regim. Av alla diktatorer som vår marxistiska borgerlighet (Groucho Marx ni vet, han som myntade uttrycket: "Dessa är mina principer! Men om du inte gillar dem har jag andra!") kunde välja att slicka upp i brygga var väl Khaddafi ett av de mer otippade korten. Men visst är han lite lik Michael Jackson?
...innan valrörelsen är över. Det var min spontana tanke efter avslutadpartiledardebatt. Nu är alltså valrörelsen igång och vi kommer att få många chanser att höra Maud Olofsson vasst ljuga sig blå, titta in i Reinfeldts tunga rådjusögon när han poserar statsmannalikt, och fundera på om Jan Björklund medvetet går in för att verka osympatisk eller om det bara händer.
OK, jag är partisk för de rödgröna. Men inte heller de gav mig några aha-upplevelser idag. Mona Sahlin blir bättre och bättre, men slirade några gånger av vägen i meningsbyggnadsfel. Peter Eriksson var engagerad och faktiskt ovanligt rolig att lyssna på (han startar från en låg grundnivå). Där kanske den här debattens vinnare finns. Lars Ohly gjorde inte sin bästa debatt även om han fick in några klockrena träffar på sina motståndare, bland annat skattesegmentet, genom att räkna upp några kalla hårda siffror om hur den här regeringens politik faktiskt skapat ett hårdare, orättvisare klassamhälle.
Tyvärr verkar Expressen ha varit felunderrättad häromdagen, högerpartierna gav sig inte på Ohly som arga bin, inte ens i Afghanistanfrågan, där ju vänsterpartiet står ensamt i sitt krav på att Sverige ska sluta stödja USAs krigande. Lite synd kan jag tycka, för jag tror ju som sagt att vänsterpartiet skulle gynnas av att hamna i frontlinjen. Det kanske kommer.
I ärlighetens namn vet jag inte om nån partiledardebatt nånsin gjort mig särskilt lycklig. Formatet i sig gör ju en vettig politisk diskussion, där man faktiskt får reda på någonting, rätt omöjlig. Partiledarna spinner och spinner, allt ska vinklas, hårddras och förvrängas. Den måttligt politiskt intresserade tittaren måste ha ett litet helvete med att försöka bilda sig en uppfattning. Som sluggerunderhålling kan såna här debatter vara lite kul. Men då krävs det att partiledarna är mer på bettet än så här.
Sverigedemokraterna fick såklart lite draghjälp också, dels genom att programledarna upphöjde dem till en helt egen programpunkt, istället för att t.ex. prata om nåt relevant, som rasism och etnisk diskriminering. Och dels genom att pseudodebatten om burka tilläts uppta dyrbar debattid. Som jag skrev häromdagen så skulle jag tro att svenska burkabärare nog kan räknas på den ena handens fingrar. De får väl nästan känna sig smickrade över att anses som så viktiga att Sveriges partiledare tvingas kommentera dem på bästa sändningstid i det tyngsta politiska programmet i svensk public service-TV.
En intressant artikel om det tyska vänsterpartiet Linke hittade jag på Znet. För den som inte vet så är Linke en sammanslagning av det gamla östtyska vänsterpartiet PDS, som i sin tur bildades ur spillrorna av DDRs gamla kommunistparti, och ett vänstersocialdemokratiskt parti från västra Tyskland. Partiet har haft ett delat ordförandeskap för att jämka ihop de skilda partikulturerna. En östtysk, Gregor Gysi, och en västtysk, den före detta socialdemokratiske finansministern Oscar Lafontaine. Det som slår mig när jag läser är hur många paralleller det finns till Sverige. Linke gjorde ett imponerande starkt val förra året, med nästan tolv procent av rösterna. Det var i sin tur en följd av den tyska socialdemokratins högersväng och regeringssamarbete med kristdemokraterna. Någon mer som tänker svenskt 90-tal?
Det finns också starka slitningar internt, mellan "realister" och "radikaler". Intressant nog så kommer "realisterna" ofta från den gamla östtyska kommunistiska vänstern, och "radikalerna" från väst. Och de senare har kunnat räkna med Lafontaine som galjonsfigur. Lyssna på vad artikeln säger om partiets diskussioner om regeringssamarbete:
Nu har iallafall Lafontaine avgått från partiledarposten, enligt honom själv av hälsoskäl. Vilket mycket väl kan vara dåliga nyheter. Frågan är vad det kommer att betyda för partiets strategi framöver? Den svenska vänstern borde iallafall följa den tyska noggrant, för det är precis samma knäckfrågor som står i centrum där som här: Hur mycket kompromisser tål ett socialistiskt vänsterparti? Är det bättre att vara i opposition och framstå som ett tydligt alternativ, eller i regering och riskera att uppfattas som det kapitalistiska systemets försvarare?
Det börjar bli mycket nu. Idag går ett antal av Stieg Larssons medarbetare från tidningen Expo ut och levererar en förödande salva mot Baksis bok "Min vän Stieg Larsson". De känner inte igen sig i den bild som Baksi ger av deras vän och kollega och påtalar flera rätt tunga faktafel. Bland annat ska den person som Baksi utpekar som Lisbet Sahlanders förlaga i verkligheten knappt ha varit datakunnig och föredragit att skriva på skrivmaskin. Det här är bara det senaste i en lång radda rätt fräna dementier från personer som kände den avlidne författaren. Och det börjar se rätt mörkt ut för Kurdo Baksis trovärdighet. Frågan är om han insåg vad han satte igång när han valde att ge sig på vår nya nationaklenod; Stieg Larsson. Kanske han faktiskt gjorde det, för dum verkar han ju inte vara. Möjligen kallt räknande med att lite kontrovers och hullaballoo ger trevlig gratisreklam. Med såna vänner behövde nog Stieg Larsson inga ovänner. Jag tänker inte köpa Kurdo Baksis bok, men den säljer säkert bra utan mig och han kan skratta hela vägen till banken. Tragiskt är det iallafall att Stiegs minne vanhedras. Först av en ful arvstvist och sen av "vänner" som känner sig manade att tjäna en extra hacka på att skriva solkiga eftermälen.
OK, det hade varit lite roligare om jag hunnit ta en bättre bild innan mitt tåg kom inrusande på Mariatorgets perrong. Men jag kunde inte låta bli att skratta åt att nån vandal hade ritat gluggar i tänderna på Gudrun på reklamaffischen för Lets Dance. Och Hitlermusche på Elin Klinga.
Men det var inte ett skadeglatt skratt, tro inte illa om mig! Nog för att jag förstår att Gudrun Schymans planerar att dansa sig in i Riksdageni höst genom utmärkt fotarbete på TV4s bästa sändningstid. Och nog för att det potentiellt skulle kunna vara ett hot mot vänsterpartiet, som nog har en del väljare som kan tänka sig att rösta på Gudrun. Men som jag skrivit tidigare tror jag att projektet F! är dödfött. Och det förvånar mig att Schyman, som den smarta politiker hon är, inte redan börjat dansa mot nödutgången. Men ibland måste man ju bara få skratta åt en rolig bild, helt utan baktankar.
Politometern har gjort ett försök att ranka politiska bloggar efter inflytande, och det lät ju kul tänkte jag och kastade ett öga på vänsterdelen. Jinge toppar såklart, och Ali. Mitt egna lilla hörn av nätet fanns överhuvudtaget inte med på listan, vilket kan tyckas märkligt vid en första titt, eftersom sedan länge avsomnade bloggsidor faktiskt rankas, och rankas högt. Men alla mysterier har sin förklaring, så också detta: Vi som läste new age-storsäljaren "Den Nionde Insikten" på 90-talet vet att när människor har absorberat innebörden i de första åtta insikterna som författaren James Redfield delar med sig av, och förfinat sitt tänkande och sin andlighet tillräckligt, så kommer de att börja vibrera på en högre frekvens än vanligt trög materia, och bli osynliga på kuppen.
Bevis: Mayaindianerna. Förmodligen gäller det även saker som vi högfrekventa personer skapar. Min blogg är helt enkelt så andligt och moraliskt raffinerad och full av djupa insikter att den inte registreras på vanliga blogglistor, skötta av trögvibrerande människor. Kanske är det Jinges tur att nå transcendensen nästa år. Än så länge är det vad jag kan se bara jag och Jonas Sjösted här.
Jag tror visst att de dåliga opinionssiffrorna och de återkommande egna klavertrampen börjar ta ut sin rätt. Såg ni Rapports sändningar idag så vet ni vad jag menar. Vår statsminister försökte sig på ett affekterat utspel som skulle visa vilken statsman han är, och vilka amatörer oppositionen är, men istället såg vi för ett ögonblick en politisk pajas försöka sig på halvbakade gycklarkonster. Kolla in klippet om ni missade det, det gottiga börjar 10.50 in i sändningen och når ett crescendo med utbrottet "Dom kan inte regera Sverige såhär, nu får dom skärpa sig!". Annars är jag glad och nöjd med att vänsterpartiet står på sig och vägrar sälja ut sitt motstånd mot USAs vansinniga Afghanistankrigande och Sveriges deltagande i det. Det är i linje med vad en majoritet av svenska folket tycker. Och ju fler rapporter vi får om massakrer på skolbarn och bröllopsbombningar, begågna av amerikanska trupper, desto fler människor kommer att ansluta sig till vänsterns krav på ett slut på svenskt deltagande och legitimiserande av eländet.
Det här måste väl ändå vara årets citat? (Ok, konkurrensen har inte hunnit bli mördande.) Fredrik Reinfeldts pressekreterare, tillika moderat riksdagskandidat, Edward Uunsgard försöker förklara sina märkliga Facebookskriverier om hur bra invandrare är på att städa bort bajs:
Ja visst är det fantastiskt! Arbetslinjen är som den osynliga handen, som vänligt men bestämt föser in envar i sin bestämda fålla. En del blir pressekreterare åt statsminstern, och andra får städa pressekreterarens lägenhet för en billig penning. Ytterligare andra får inte göra nånting alls, eftersom arbetslinjen också lyckats skapa rekordarbetslöshet. Men, på det stora hela, fantastiskt!
Uppdatering: Martin Gelin, summerar "bajsgate"och lägger upp en skärmdump av Uunsgards ursprungliga twitterinlägg, som är om möjligt ännu roligare såhär några dagar efteråt, i ljuset av alla taffliga försök tilll bortförklaringar.
varför det är så viktigt för bland annat Pentagon att krossa Wikileaks: den påpekar krasst att USAs krigföring i Irak och Afghanistan är beroende av allmänhetens fortsatta apati, men oroar sig för att om dödssiffrorna stiger så kan apatin utbytas mot engagemang för trupptilbakadragande. USAs allierade i Europa är känsliga för kritiska hemmaopinioner och Hollands beslut nyligen att dra sig ur Afghanistanävetyret har såklart inte gått CIA och Pentagon obemärkt förbi. 
mån kunnat rädda ansiktet på reformen. Om staten ska tvinga medborgarna att köpa en försäkring är det inte orimligt att staten också erbjuder ett alternativ för de som inte vill göda privata kapitalister ännu mer i en bransh som sett sina vinstmarginaler öka med 480 procent det senaste årtiondet, samtidigt som den hela tiden letar kryphål för att slippa betala för vård. Men så blev det inte. De privata vårdkapitalisterna var absolut inte sugna på att konkurrera med ett statligt alternativt, som hade kunnat hålla lägre priser genom att vara mer konstadseffektivt och inte behöva generera vinster åt ägaren. 
har inte läst Vilks bok "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar", men frågan är om man behöver det efter att ha sett honom praktisera sina teorier. Bokia sammanfattar: 
varför inte hela det rödgröna samarbetet, kan dra en liten suck av lättnad. Ingen mer gratisreklam åt F! varje fredag på bästa sändningstid. Det lilla parti som hon i praktiken bär upp på sina axlar är rätt hopplöst ute i den här valrörelsen, men konkurrerar med framförallt vänsterpartiet om väljare. Valrörelsen blir nog strid på kniven om rösterna, och vänsterpartiet är det parti i samarbetet som minst kan kosta på sig röstsvinn. 
makten. Sanningen är att Sverige 
avslöjas. Men det tar några år. Och då är skadan redan skedd." Så sant. Nu såhär i efterhand, då den borgerliga regeringen redan tagit tillfället i akt att sabotera en välfungerande sjukförsäkring som gick med överskott, börjar den mytbild man använt som förevändning krackelera. 
kamouflagekläder så har det ändå varit Ursula. Lite småljuvligt är det att politiker vågar sticka ut hakan, med risk för att göra sig till åtlöje. Tänk om han skulle komma till plenisalen för en omröstning iklädd full mundering! Det skulle NÄSTAN vara tillräckligt för att förlåta FRA! (Nu tror jag visserligen inte att centerväljarna riktigt delar min uppskattning för gränsöversrkidande gaykultur. Men det är ju Federleys problem.)
et börjar bli mycket nu. 
Insikten" på 90-talet vet att när människor har absorberat innebörden i de första åtta insikterna som författaren James Redfield delar med sig av, och förfinat sitt tänkande och sin andlighet tillräckligt, så kommer de att börja vibrera på en högre frekvens än vanligt trög materia, och bli osynliga på kuppen. 
