2010-01-31 23:18:42

...innan valrörelsen är över. Det var min spontana tanke efter avslutad partiledardebatt. Nu är alltså valrörelsen igång och vi kommer att få många chanser att höra Maud Olofsson vasst ljuga sig blå, titta in i Reinfeldts tunga rådjusögon när han poserar statsmannalikt, och fundera på om Jan Björklund medvetet går in för att verka osympatisk eller om det bara händer.

OK, jag är partisk för de rödgröna. Men inte heller de gav mig några aha-upplevelser idag. Mona Sahlin blir bättre och bättre, men slirade några gånger av vägen i meningsbyggnadsfel. Peter Eriksson var engagerad och faktiskt ovanligt rolig att lyssna på (han startar från en låg grundnivå). Där kanske den här debattens vinnare finns. Lars Ohly gjorde inte sin bästa debatt även om han fick in några klockrena träffar på sina motståndare, bland annat skattesegmentet, genom att räkna upp några kalla hårda siffror om hur den här regeringens politik faktiskt skapat ett hårdare, orättvisare klassamhälle.

Tyvärr verkar Expressen ha varit felunderrättad häromdagen, högerpartierna gav sig inte på Ohly som arga bin, inte ens i Afghanistanfrågan, där ju vänsterpartiet står ensamt i sitt krav på att Sverige ska sluta stödja USAs krigande. Lite synd kan jag tycka, för jag tror ju som sagt att vänsterpartiet skulle gynnas av att hamna i frontlinjen. Det kanske kommer.

I ärlighetens namn vet jag inte om nån partiledardebatt nånsin gjort mig särskilt lycklig. Formatet i sig gör ju en vettig politisk diskussion, där man faktiskt får reda på någonting, rätt omöjlig. Partiledarna spinner och spinner, allt ska vinklas, hårddras och förvrängas. Den måttligt politiskt intresserade tittaren måste ha ett litet helvete med att försöka bilda sig en uppfattning. Som sluggerunderhålling kan såna här debatter vara lite kul. Men då krävs det att partiledarna är mer på bettet än så här.

Sverigedemokraterna fick såklart lite draghjälp också, dels genom att programledarna upphöjde dem till en helt egen programpunkt, istället för att t.ex. prata om nåt relevant, som rasism och etnisk diskriminering. Och dels genom att pseudodebatten om burka tilläts uppta dyrbar debattid. Som jag skrev häromdagen så skulle jag tro att svenska burkabärare nog kan räknas på den ena handens fingrar. De får väl nästan känna sig smickrade över att anses som så viktiga att Sveriges partiledare tvingas  kommentera dem på bästa sändningstid i det tyngsta politiska programmet i svensk public service-TV.

Tillbaka till toppen

Till startsidan