Att det är massmedia som är Sverigedemokraternas främsta valarbetare har jag tjatat om. Naturligtvis ser de själva inte saken på det sättet. Utan tvekan skulle nyhetsredaktörerna kläcka ur sig någon välljudande klyscha om vikten av opartisk politisk bevakning, om någon till äventyrs ställde dem mot väggen och frågade varför ett litet rasistiskt parti, som i senaste riksdagsvalet erhöll knappa tre procent, tillåts dominera den politiska nyhetsrapporteringen under långa tidsperioder.

Nu senast kunde fenomenet iakttas när Sifos väljarbarometer skulle kommenteras i sofforna och på nyhetsplats. Det lilla rasistiska partiet erhöll där fem procent av de hypotetiska rösterna, vilket såklart gjordes till huvudnumret. Fem procent är i mina ögon ett rätt svagt resultat för ett parti som erbjuds den sortens fenomenala gratisreklam som SD kan räkna med. Men massmedia har bestämt sig för vad som är intressant. Och vad som inte är det.

Medias roll som sättare av den politiska dagordningen kommenteras idag i ett intressant inlägg på DN debatt av statsvetaren Björn Johnsson. Det är egentligen självklarheter som sägs, men i det rådande  massmediala klimatet framstår Johnssons sunda förnuft som banbrytande:

"Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar."

Det har blivit en sanning som ingen politiker (nästan) törs ifrågasätta; "vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna". Alltså får det lilla främlingsfientliga partiets ledare stångas med de stora elefanterna. Maud Olofson och Mona Sahlin har fallit till föga för det massmediala trycket, och fler lär vi kunna räkna in. Exakt varför de måste ta debatten med just SD, och inte Piratpartiet, F! eller något annat av småpartierna som hittills misslyckats när det gäller, har varken Maud eller Mona såvitt jag sett klargjort. Den vettiga strategin vore att inte bjuda de främlingsfientliga på en plats i solen som de inte lyckats erövra av egen kraft. Men då måste man såklart utmana den massmediala dramaturgin om debatten som "måste tas".

Som Johnsson påpekar är det rätt naivt att tro att främlingsfientliga populister spricker som troll i solsken bara man säger emot dem. Den sortens partier lever på kontroverser och älskar att spruta ur sig lögner, felaktigheter och påhopp, som de Jimmie Åkesson levererade i Aftonbladet. Att en majoritet av väljarna är så kloka att de ser igenom dimridåerna betyder inte att det missgynnar SD. Tror Mona Sahlin och Maud Olofson att de kan övertyga inte bara de 97 procent som hittills inte röstat främlingsfientligt, utan även de tre procent som gjort det? Annars är det rätt meningslöst att ta en debatt som bara ger demagoger som Åkesson en till chans att vrida fokus från de viktiga frågorna till den etnoporr och den rädsla för det främmande som han lever på.

Sen har såklart Björn Johnsson helt fel i att vi inte ska tala om arbetslöshet. Möjligen har han där själv fallit för rasisternas demagogi och tror att invandrare och svenskar tävlar om jobben. Sanningen är ju att så länge Sverige bedrev en politik för full sysselsättning så kunde alla hitta ett jobb, oavsett etnicitet. Det är den högerpolitik som både sossar och borgare fört i gott samförstånd, som använder arbetslöshet för att pressa ner inflationen, som är hotet mot både infödda och invandrades ekonomiska framtid. Inte något annat.