Incidenten med kalsongbombaren i Detroit har helt förutsägbart lett till en ny topp av terrorhysteri i USA. Som alltid reagerar högern och en del liberaler med att kräva ett ännu extremare övervaknings- och kontrollsamhälle och mer befogenheter för staten att kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Demonisering av muslimer har också blivit en återkommande programpunkt, men det gäller att dansa på ett nålshuvud där man aldrig någonsin nämner varför människor i muslimska länder drivs i händerna på terrorgrupper. USAs aggressiva utrikespolitik och dess krig får aldrig någonsin nämnas som en tänkbar förklaring.

Ett problem för de som menar att nya terrorangrepp, även misslyckade såna, är skäl att snickra vidare på Storebrorssamhället borde rimligen vara att den amerikanska underrättelsetjänsten, såväl i kalsongbombarens fall som vid terrorattacken i New York faktiskt redan på förhand hade all information man behövde. Problemet är att sålla bort allt ovidkommande brus som snappas upp när man ger sina övervakare så breda befogenheter att spionera på sina medborgare, och på omvärlden. USA hade redan innan Busheran ett omfattande elektroniskt spionnätverk, inte minst genom det Echelonsystem för signalspaning som EU-parlamentet utredde och varnade för 2001. Att tillföra ytterligare befogenheter för övervakning, som Patriot Act och FISA, har bara inneburit att redan överbelamrade system blivit ohanteriga. Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald sammanfattar:

"In other words, our panic-driven need to vest the Government with more and more surveillance power every time we get scared again by Terrorists -- in the name of keeping us safe -- has exactly the opposite effect.  Numerous pieces of evidence prove that."

Storebrorssamhället ställs här inför ett vägval: De vida befogenheterna det skaffat sig för att övervaka elektronisk kommunikation leder till ett informationsöverflöd av rådata som i praktiken är omöjligt att bearbeta. Nålen i höstacken blir ju inte lättare att hitta om man lägger på mer hö. Ska man i  det läget anställa ännu fler övervakare till att sniffa sig igenom våra elektroniska kommunikationer i jakt på något av underrättelsevärde? Eller istället backa några steg och satsa på smalare och vassare? Är det STASIs försök till total kontroll och övervakning som ska vägleda våra underrättelsetjänster i framtiden?

Andra försöker såklart hinna ikapp. Här i Sverige har vi FRA-lagen, som förmodligen inte överlever ett regeringsskifte 2010. Och Google har skamligt nog samarbetat med den kinesiska auktoritära regimens försök att kontrollera det fria informationsflödet, men börjar kanske nu inse att man är Faust i det här dramat.