Var är vänsterns internetgrupp?
A
lliansfritt Sverige har aktivistmanual som är värd att ta en titt på. De flesta tipsen handlar om tangentbordskrigande, en rätt ny men inte oviktig form av politisk aktivism. Exempel på hur en nätaktivist snabbt och gratis kan slå ett slag för socialismen och för ett regeringsskifte är:
- Delta i en nätomröstning (3 minuter)
- Skriv en insändare (10 minuter)
- Blogga (20 min - really? Mina blogginlägg blir inte klara på 20 min alliansfritt Sverige!)
- Prata politik på forum (30 minuter)
Exakt vilken roll internet och så kallade "sociala medier" spelar i svensk politik har stötts och blötts i media redan. Det rätta svaret är väl att ingen riktigt vet. Förra valrörelsen var väl egentligen den första där nätet visade framfötterna. Då var det Sverigedemokraterna som genom manipulerade nätomröstningar i det så kallade "Ungt Val" lyckades verka större än de verkligen var, vilket fick tidningarna (speciellt Aftonbladet) att haka på och ge ännu mer publicitet. Ett exempel på en självförstärkande PR-våg som föddes på nätet.
Om extremhögern gav oss ett tidigt och tydligt exempel på hur internet kan användas manipulativt så fick vi ett positivt exempel på nätdemokrati under FRA-debatten. Inga fula knep, men en massa arga, kunniga och engagerade nätanvändare fick regeringen Reinfeldt att bli alldeles knäsvag och drömma mardrömmar om bloggbävningar på nätterna.
Förhoppningsvis fick FRA-bävningen alla partier att inse betydelsen av internet som arena för politiska diskussioner. Även om det viktigaste politiska arbetet fortfarande sker ute i den verkliga världen bland människor av kött och blod, så spelar nätet en roll som tungan på vågen. Fråga Mona Sahlin hur hon tror att hennes popularitet påverkats av att kvällstidningarna efter varje Sahlin-Reinfeldt-debatt lagt upp nätomröstningar på sina hemsidor! Omröstningar som hon alltid förlorat med rätt förkrossande siffror!
Sanningen är ju att Mona Sahlin skulle kunna diskutera mot en tom soffa, eller mot Adolf Hitler, och ändå förlora varenda en av dessa nätomröstningar. Inte för att hon är dålig. Jag tycker att hon och Reinfeldt är rätt jämspelta. Utan för att högern har varit bättre på att mobilisera sina stödtrupper på nätet. Och de kommer inte att klicka för Mona Sahlin oavsett hur duktig hon är eller hur dålig Reinfeldt, soffan eller Hitler var.
Naturligtvis är det fulspel av tidningarna att publicera såna ickerepresentativa undersökningar som om de verkligen betydde något. Men 90 procent av all dagspress är borgerlig. Skulle högern låta bli att spela fult, när de ser att billiga knep funkar? Många människor vill tillhöra ett vinnande lag, och många läser bara rubrikerna. Rätt få är nog tillräckligt intresserade för att ta reda på skillnaden mellan en nätomröstning och en riktig opinionsmätning. Nättrender spelar roll. Möjligen fortfarande på marginalen. Men det är där valet vinns i ett jämt läge.
Dags för vänstern att ge sig in i fajten på nätet på allvar alltså. Jag vet inte om vänsterpartiet har en
internetgrupp för närvarande. Isåfall förtjänar den en spark i arslet, på ren svenska! För om en så pass internetaktiv person som jag, med hjärtat till vänster och ett stort intresse för politik, inte känner till den eller sett den i aktion någonstans, eller fått en inbjudan att dra mitt strå till stacken, så gör den inte ett bra jobb! Jag har ropat efter en tydlig internetstrategi för vänstern tidigare. Såna rop verkar försvinna ut i nätrymdens digitala vakuum. Det finns utan tvekan en hel del engagerade nätanvändare som gillar vänsterpartiet. Bara att titta på alla bloggar som listas hos bloggvänstern. 264 stycken till dags dato. Och med en försiktig gissning så kan man väl anta att det på varje aktiv bloggare går ytterligare minst en person som är beredd att skriva ett och annat inlägg på ett nätforum, klicka i en nätomröstning eller skriva en kort insändare. Låt säga att en nätgrupp för vänstern skulle kunna koordinera 500 personer. Det skulle vara tillräckligt för att vända rätt många nätomröstningar i rätt riktning, eller ge extremhögern som klipp&klistrar sina idiotier i dagstidningarnas kommentarsfält en match.
Nyckelordet här är koordination och att skapa en kampgemenskap. Om det är något de så kallade "netroots", alltså nätrötterna i USA varit duktiga på är det att skapa den här sortens gemenskap. De nyfascistiska Bushåren tvingade den amerikanska vänstern att finna nya sätt att organisera motståndet. Olika proggressiva nätforum och bloggar som MoveOn, DailyKos och Firedoglake kan, när de agerar koordinerat, mobilisera en rätt imponerande rörelse på nätet, som får genomslag också i den verkliga politiken. Inte minst genom de stora pengasummor som sajternas användare har donerat till olika proggressiva kandidater.
Vi har idag ingen motsvarighet i svensk politik, även om sossarna gjort ett lovvärt försök med sina 
Netroots. Frågan är vad som krävs för att den svenska vänstern ska bli tillräckligt förbannad för att börja ta nätet och de möjligheter till aktivism det erbjuder på allvar? Räcker det inte med fyra års vanstyre från höger? Måste vi genomlida fyra till? Den här gången ackompanjerat av skränandet från ett rasistiskt extremhögerparti?
Netroots. Frågan är vad som krävs för att den svenska vänstern ska bli tillräckligt förbannad för att börja ta nätet och de möjligheter till aktivism det erbjuder på allvar? Räcker det inte med fyra års vanstyre från höger? Måste vi genomlida fyra till? Den här gången ackompanjerat av skränandet från ett rasistiskt extremhögerparti?
