Ögonblick av klarhet
Ibland lättar dimridåerna något i den ekonomisk-politiska debatten och ett korn av sanning passerar filtren. Årets Nobelpristagare i ekonomi tillät sig ett ögonblick av krass ärlighet i tisdags. Jag har ingen aning om om det är karaktäristiskt för honom eller om det skedde i stundens Nobelberusning. Såhär lät det iallafall i Rapport i tisdags (inslaget börjar ungefär 22 minuter in i sändning):
"Den brittisk-cypriotiske ekonomen Christopher Pissarides besökte idag Stockholm för att tala om det han kan bäst: arbetsmarknad, vilket han också tilldelades det som kallas Nobelpriset i ekonomi för. Han menar att det är omöjligt att komma ner till de låga nivåer av arbetslöshet som rådde i Sverige i slutet av 80-talet och i början av 90-talet utan kraftiga politiska stimulanser:
- Ni måste vänja er vid de nivåer som gäller för en arbetsmarknad idag, runt 6 procent. Om ni siktar mot nivån före 1992 på 2-3 procent så kan ni nog glömma det, man måste se till verkligheten i dagens Europa."
Till att börja med kan man ju påpeka att Rapports påannonsering delvis är missledande. Full sysselsättningspolitik i Sverige var inte bara ett kortvarigt fenomen i slutet av 80- och början av 90-talet utan bedrevs genom hela efterkrigstiden, och det var ett synnerligen lyckat experiment. Socialdemokraternas högersväng på 90-talet och Bildtregeringens ekonomiska massaker förpassade målet om den fulla sysselsättningen till den ekonomiska historien. Nobelpristagare Pissarides korta kommentar ger oss egentligen all information vi behöver ha om varför detta skedde. Det krävs "kraftiga politiska stimulanser" av ekonomin för att nå dit igen - men varken sossar eller borgare vill använda politiken till detta. Och en av anledningarna är "verkligheten i dagens Europa", alltså att EU-projektets ekonomiska politik bakbinder händerna på medlemsländerna. Kortsiktiga budgettvångströjor stryper de långsiktiga politiska ambitioner om full sysselsättning som socialdemokratin (och vänsterpartiet) tidigare haft för den ekonomiska politiken.
Jag kan inte tänka mig en bättre bakgrundsbild till den interna debatt som socialdemokratin nu genomlider. Ett parti som avhänt sig alla verktyg för att genomföra sina politiska mål, anledningarna till att partiet en gång grundades, diskuterar nu om de inte ska kapa även de sista trossarna som förbinder dem till arbetarklassen och bli en blåkopia på Reinfeldts moderater.
