Den arabiska våren har tinat upp den länge bottenfrusna mellanöstern. Kommer värmen att sprida sig över medelhavet, till Europa? Tidigare revolutioner, som den franska 1789, ryska 1917 och östeuropeiska 1989 har fått enormt genomslag också i omvärlden. Vi som var med 1989 när de fossilerade resterna av Stalins imperiebygge i Östeuropa monterades, ner minns hur högern jublade; historien hade nått sin slutpunkt, kapitalismen hade segrat. När nu de kapitalistiska diktatorerna i arabvärlden tvingas vika ner sig en efter en, till folkets jubel, är det tyst på högerkanten. Som TV4s reporter Ulf Kristofferson twittrade häromdagen:


"Mitt intryck är att @carlbildt var mer entusiastisk inför USA:s invasion av Irak än han är inför det folkliga upproret i Egypten"

Demokrativågen i arabvärlden hotar inte bara de diktatorer vi i väst så länge pumpat upp med våra vapen och våra pengar, den hotar också fundamentet i den världsbild som högern framgångsrikt etablerat sedan terrorattacken i NY 2001: Civilisationeras krig. Den nya huvudmotsättningen i världen efter det kalla kriget påstods av högerpropagandister som Samuel Huntington stå mellan västvärlden och muslimska stater och aktörer. Även om den idén inte tålde närmare granskning - några de värsta islamistiska staterna är i själva verket USAs och EUs nära allierade - så bet den sig fast i det allmänna medvetandet och gav inte bara liberaler och konservativa utan även extremhögern ideologiskt självförtroende.


Rasistiska partier som Sverigedemokraterna tog slugt tillfället i akt att utropa sig till försvarare av de "västerländska värderingar", som jämlikhet mellan könen, som extremhögern genom hela sin kvinno- och demokratifientliga historia gjort sitt yttersta för att bekämpa. För även om en och annan partimedlem inte fattat att det inte är lika hett idag som på 30-talet att varna för rasblandning så måste även den rasistiska rörelsen uppdatera sig för att möta en ny värld där gammeldags hatpropaganda mot "svartingar", och "judesvin" inte går hem. Räddningsplankan blev "muslimen", den där svårbegriplige varelse som enligt både extremhögern och liberaler som Dilsa Demirbag-Steen är "demokratiresistent". Muslimer begriper helt enkelt inte det där med demokrati och har kvinnoförtryck i generna, enligt extremhögern. De vill införa ett globalt kalifat och tvinga på sharialagar och det iranska politiska systemet på oss övriga. EU kommer inom några generationer att ha omvandlats till "Eurabien".

För både extremhögern och den allt mer brunbesmittade borgerligheten ter sig alltså det som nu händer i Tunisien, Egypten, Marocko, Algeriet, Yemen, Jordanien och Iran som svårbegripligt och obehagligt. Man spottar reflexmässigt etter på demokratirörelserna i dessa länder och varnar för fler Iran. Helst av allt skulle de nog vilja att Mubarak och hans diktatorkollegor finge fortsätta förtrycka sina folk i "stabilitetens" namn, men sånt säger man ju inte högt. Det allra värsta scenariot från Jimme Åkessons horisont måste ju vara att teokratin i Iran åker samma väg som Hosni Mubarak. Iran - inte Saudiarabien, de är ju trots allt USAs kompis - har ju alltid varit juvelen i islamofobins krona, det blankaste skrämselvapnet de kan svinga. Men om det förstockade prästerskapet i Teheran ryker - vad har då muslimhatarna i väst att skrämmas med? Redan det faktum att miljoner och åter miljoner araber går ut på på gatorna och kräver demokrati, rättstat och social rättvisa gör ju deras propagandanarsenal betydligt trubbigare. Om araben på gatan vill leva under samma förhållanden som vilken europé som helst, varför ska vi då vara rädda för honom? Om - när? - Ahmadinejad och resten av de högerextrema skäggen i Iran försvinner från scenen, vad återstår då för vår extremhöger i väst? Rasbiologin?

Civilisationernas krig var stendött från födseln. Men det har hankat sig fram som en trasig zombie i den västerländska politiska debatten och smittat ner oss alla med sin liklukt. 2010-talet blir univeralismens epok. Får människor själva välja så väljer de demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Såväl muslimer som kristna. Svenskar som egyptier. Kvinnor som män. En rätt banal insikt, som ändå kan få enorma politiska konsekvenser.