Värt att notera är att flygräderna än så länge hyfsat framgångsrikt verkar lyckats undvika civila dödsoffer. Khadaffis stats-TV hävdar förstås motsatsen, men så länge inga oberoende journalister tillåts undersöka saken bör alla påståenden från det hållet tas med stora nypor salt. Kostnaden för koalitionens styrkor verkar också vara minimal - undantaget ett kraschlandat amerikanskt plan nära Benghazi. På det stora hela har alltså FN-resolutionen 1973 uppnått sitt mål, att skydda civila mot Khadaffis truppers övervåld, i Libyens östra delar. Men situationen i väst är fortfarande allvarlig. Stridsviljan hos Khadaffis trupper är inte bruten, och det enda som balanserar deras militära övertag är de pågående flygräderna.

Här hemma verkar diskussionen om att skicka JAS-plan till slagfältet tappat fart. Igår avvisade Reinfeldt i princip idén och menade att Sverige är bättre skickade att bidra med humanitär än militär hjälp. Samma argument som hans regering kategoriskt avvisar när det gäller Afghanistan. Där sägs det tvärtom vara väldigt viktigt att vi bidrar med trupper. Men Regeringen Reinfeldt är egentligen bara konsekvent i sin inkonsekvens här, eftersom de länge (så länge det var USAs linje) motsatte sig flygförbudet över Libyen och hånade de som förespråkade ett sådant. Ytterligare ett bevis på hur svensk utrikespolitik numera dansar efter Pentagons pipa.

Min åsikt är att vi visst kan bidra med JAS-plan om det anses nödvändigt. Med tanke på alla miljarder som håvats in i JAS-projektet så vore det väl toppen om planen någon gång kom till en vettig användning. Men å andra sidan så verkar inte stridsflyg vara en bristvara just nu. Frågan är om inte koalitionen redan har den militära kapacitet den behöver. Isåfall ger det ju Sverige fria händer att satsa på det humanitära bistånd som Reinfeldt korrekt påpekar är vår specialitet, och som skulle rädda många liv i Libyen.

Debattens vågor har gått rätt höga på Facebook och andra ställen, men mitt intryck är att de flesta ändå inser att en intervention var nödvändig för att undvika en humanitär katastrof. Problemet var inte att man ingrep, utan att man ingrep försent. Nu riskerar vi ett utdraget ställningskrig på marken.

Tidningarna Flamman och Internationalen utgör undantagen som bekräftar regeln i det här fallet. Aron Etzler skriver idag på ledarplats att FN tagit till vapen för snabbt, innan möjligheterna till en fredlig förhandlingslösning uttömts. Jag menar att det är en felaktig avläsning av läget på marken och en brist på förståelse för det militära våldets logik. När Khadaffis ultravåldsstrategi visade sig vara en framgångsrik väg att återerövra det territorium han förlorat, och USA i kulisserna höll emot alla krav på en internationell intervention, så fanns det inte längre några skäl för diktatorn att förhandla. Och inom kort hade det inte funnits något kvar att förhandla om. Khadaffi satsade allt på ett kort: han kunde inte tänka sig att hans forna vänner skulle vända sig emot honom och att FNs säkerhetsråd skulle gå med på en intervention. För honom var det bara en tidsfråga innan "kackerlackorna" och "råttorna" krossats. Och en förhandling i det tidigare skedet, då Khadaffi var tillbakaträngd till en bunker i Tripoli, kanske man efterklokt kan tycka hade varit det rätta. Men med tanke på regimens brutala framfart mot civila, och Khadaffis systematiskt bedrägliga beteende, så är det lätt att förstå varför oppositionsrådet i det läget menade att den enda vägen framåt var att diktatorn avgick och erbjöd honom fri lejd ur landet. Förhoppningsvis kommer det ändå att gå att förhandla fram en fredlig lösning framöver, men det krävs nog att regimen får känna på några tunga militära bakslag innan dess.

Libyen är inte Irak är inte Afghanistan.

Läs gärna Gilbert Achars artikel om Libyen på Z-net. 

Igår satt jag uppe och väntade på att FNs säkerhetsråd skulle bestämma sig för om de ville ge Libyens folk en chans eller inte. Det hade sett mörkt ut några dagar; Ryssland, Kina och Tyskland spjärnade emot och Khadaffis styrkor började nosa på Benghazi, frihetskämparnas sista fäste. Men så i elfte timmen kom beskedet från säkerhetsrådet; JA till ett flygförbud och JA till ytterligare långtgående militära åtgärder för att trygga civilbefolkningen! Många frågetecken återstår: vilka ska genomföra FN-resolutionen och hur långt ska de sträcka sig? Ska man nöja sig med att driva tillbaks Khadaffis trupper från Benghazi eller ska man försöka avsätta diktatorn? Det är lite svårt att se hur FNs säkerhetsråd skulle kunna nöja sig med en halvmesyr i detta läge, med tanke på diktatorns blodiga framfart de senaste veckorna, och efter hans hot igår kväll om att slå till mot såväl civila som militära mål runt hela medelhavet. Har man sagt a får man säga b, liksom. Men av allt att döma inser säkerhetsrådets medlemmar det okloka i en regelrätt västerländsk militär invasion som påminner om Irakkriget eller invasionen av Afghanistan. För närvarande är opinionen på gatan inte på Khadaffis sida, låt det förbli så!

En annan anledning till att vår utrikesminister har haft så förbaskat svårt att stödja demokratikämparna i Libyen kanske är att han varit insyltad i oljeaffärer med Muammar Khadaffi?:

Bloggat: Martin Moberg, Röda Berget, HBT-sossen, Ulf Vargek,

AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5,


Bloggat: Kilden och Åsman, (S)ebastians tankar, Martin Moberg, Johannes, Peter Swedenmark,

olla in det här lågande brandtalet av den amerikanske vänsterpolitikern Dennis Kucinich. Det händer stora saker i USA just nu. Börjar äntligen landets arbetarklass, den sovande jätten, vakna?

Läs sen gärna Chris Hedges krigsförklaring mot det liberala maktetablissemanget.

En specifik idioti är att man dessutom bygger dessa kärnkraftverk, som vid reaktorhaveri garanterat ger miljökatastrofer av gigantiska mått, på sprickorna där fyra kontinentalplattor möts, i ett land som drabbas av tjugo procent av världens sammanlagda jordbävningar. Japanerna kommer nog att få anledning att fundera både över kärnkraftens allmänna och specifika idiotier framöver.

Men låt mig ändå gratulera Berit Andnors valberedning, som idag nog tog alla - inte minst det politiska kommentariatet - på sängen genom att föreslå Håkan Juholt och Carin Jämtin till partiordförande respektive partisekreterare för de sociala demokraterna. Vem hade kunnat ana att sossarna skulle lansera vad som förefaller vara två äkta socialdemokrater till de tyngsta ledarposterna, när folkpartister i fårakläder som Mikael Damberg och Thomas Östros lurade i vassen? Törs vi verkligen tro på att detta kan innebära slutet på två årtionden av högervridning av det socialdemokratiska partiet, som väl tydligast illustreras i just dess val av partiledare under perioden: först kamrer, sedemera godsherre Persson, sedan Sahlinskan, vars enda försonande drag väl var att hon väntade med att avslöja hur långt åt höger hon faktiskt stod tills efter att hon kastat in handsken och meddelat sin avgång.

Valförlusten verkar uppenbarligen ha sparkat igång socialdemokratins grå celler. För den här ständiga ökenvandringen högerut som resulterat i en rekordsvag socialdemokrati har inte varit följden av någon direkt tankemöda, bara ett tankeslappt flytande med strömmen. Men precis som dess syskonpartier på andra håll i Europa verkar den svenska socialdemokratin nu insett att de inte vinner val genom att omvandla sig själva till ett moderaterna light. Det syntes i Kriskommissionens rapport, och det syns i att den socialdemokratiska valberedningen navigerat skickligt mellan blindskären Damberg och Östros, för att slutligen angöra en tryggare brygga. Mats Knutsson och resten av de politiska kommissarierna lär inte bli glada.

Bloggat: Krassman, Peter Andersson,

Ibland påstår högerdebattörer av den billigare sorten är att socialism och fascism/nazism skulle vara samma sak, eller besläktade ideologier. Den högerextrema ideologin är en Svarte Petter som borgerligheten inte vill kännas vid utan flytta över till vänsterns hand. Ungefär som de försökte två sina händer och skicka över diktatorkompisarna Mubarak och Ben Ali, efter att de fallit.

Lyckligtvis så hittade SvD till slut någon annan att peka finger mot. Så även Expressen. Det hårdföra gardet i Latinamerika - Fidel Castro, Hugo Chavez och Daniel Ortega, har producerat en hel del förvirrat bludder de senaste dagarna, som man kastar sig över med illa dold skadeglädje.

Att Fidel Castro, som ännu inte kommit över järnridån fall, inte har mer vett i skallen var väl väntat. I en spretig krönika i partiorganet Granma målar han upp en rosig bild av Libyen och anklagar massmedia för att bedriva en kolossal lögnkampanj, men glömmer att nämna att Khadaffi medvetet gjort Libyen till ett av världens få återstående svarta mediahål. Han skriver visserligen att man i i ansiktena på de som protesterar på gatorna i Benghazi kan se "verklig indignation", men varför är folk i detta välmående land så indignerade? Castro blir svaret skyldig. Han vill väl inte kasta sten i glashus, gud förbjude att kubanerna skulle komma på tanken att kräva samma sak som libyerna.

Mer oväntat och oroande än Castros ökenvandring är att politiker som hittills verkat hyfsat inom de demokratiska ramarna - för både Chavez och Ortega har ju faktiskt kommit till makten i fria val som godkänts av internationella observatörer - uttrycker direkt stöd för diktatorn, som Ortega, eller ett mer reserverat stöd med förbehåll, som Chavez.







AB 1, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,  SvD 1, 2, 3,

Ett annat tecken på försvarsmaktens tilltagande politisering är den annonskampanj man genomförde för något år sedan, där man i princip idiotförklarade den halva av svenska folket som inte tycker att fortsatt krigande i Afghanistan är väl använda skattepengar som bidrar till en fredlig utveckling. "Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands". Kyss mig i arslet. Vad sägs om "Din kusin är inte särskilt intresserad av att skicka fler soldater till ett idiotiskt krig som inte kan vinnas, och som dessutom gör Sverige mer osäkert"? För det är ju den lilla detaljen också. Den misslyckade självmordsbombaren på Drottninggatan var uppretad som fan över att Sverige krigar i Afghanistan. De flesta krigsmotståndarna är såklart inte lika tokiga, men det går inte att förneka att det svenska krigandet sätter civila liv på spel på hemmaplan.

Om militären tog sin uppgift på allvar - att försvara Sverige - skulle de snarare sälla sig till de som vill se ett snabbt slut på svenskt deltagande i kriget.

Senaste nytt från kriget i Afghanistan är för övrigt att "the good guys", NATO-styrkorna som vi slåss tillsammans med, haft ihjäl 65 oskyldiga civila i en attack i Ghaziabadområdet, varav mer än 30 barn och 22 kvinnor, och sedan försökt skylla på offren, vilket inte är första gången:

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är inte helt OK med att mina skattekronor används till den här sortens krigståg. Inte heller gillar jag att försvarsmakten använder mina pengar till annonskampanjer som idiotförklarar alla kritiker, eller att de saboterar polisutredningar för att sopa undan spåren. Nyligen rapporterades det att vår militär storsatsar på så kallade psy-ops, psykologiska operationer för att manipulera mottagaren. Man undrar ju hur stor del av deras resurser som ska användas inom Sveriges gränser, för att påverka den inhemska opinionen?


DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Exp 1,

Sen kom någon på en idé: Ska vi inte ta och släppa in de privata bolagen på elmarknaden? Det borde ju bli både billigare och bättre för kunderna! Exakt varför det skulle bli billigare och bättre för kunderna om man släppte in aktörer med vinstmotiv framgick inte riktigt, men sådan var nu tidsandan - allt privat troddes vara billigt och bra, och allt statligt eller kommunalt gammalmodigt och föråldrat.


Åren gick, turbinerna rullade, vintrarna blev kallare och, för att göra en lång historia kort, så började svenskarna frysa igen. Landet som en gång hade Europas lägsta elpriser hade nu helt plötsligt Europas högsta elpriser. Och de privata bolagen som kastat sig över landet Sveriges elmarknad med mord i blick var de enda som levde lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

***

Ni missar väl inte E24s fantastiska journalistiska avrättning av den svenska eljuntan? På deras webplats kan man bland annat läsa om:

• hur elbolagen manipulerar priserna genom att inte överföra el från kontinenten till Sverige när den är billig där, och omvänt utnyttjar överföringskapaciteten till kontinenten till max när priserna är låga i Sverige, och därmed blir av med elöverskott och pressar upp priset igen,

• att Vattenfall, Eon och Fortum, eljuntan, gör vinster som elbolag på andra håll bara kan drömma om, genom att ta ut fantasipriser för vår billiga elproduktion som svenska skattebetalare finansierat ur egen ficka,

• hur de privata eljuntorna försöker gömma sina fantasivinster i bokföringen,

• hur de marknadsliberala fantasierna som man tillämpar på elmarknaden resulterar i att den dyraste kraftproduktionen, kolkondens, får sätta priset även för den billigaste, vattenkraften,

• samt naturligtvis varför det nu är billigare att värma upp huset med värmeljus än med el.

Nu får det fan vara slutlekt! På område efter område havererar högerns fantasier om den fria marknadens förträffligheter. Det enda vi kan vara hundra procent säkra på när vi säljer ut tidigare välfungerande samhällsfunktioner till privata företag är att de kommer att tillföra ett vinstintresse till ekvationen, som i slutändan medför både prisökningar och nedskärningar i verksamheterna. Det gäller för såväl elmarknaden som sjukvården, äldreomsorgen och vilken annan samhällstjänst du vill.


I arabvärlden fick privatiseringar, prisökningar och nedskärningar ut folk i massprotester på gatorna. Vad krävs det för att få svenskarna tillräckligt förbannade för att börja protestera? Var håller industrilobbyn hus, som brukar varna för domedag och jordkulor när kärnkraftens vara eller icke vara diskuteras? Övertrumfar marknadsliberalismen de egna medlemsföretagens behov av billig el? Och vad krävs det för att få den politiska vänsteroppositionen att komma upp på banan och börja föra lite oväsen när dess hjärtefrågor stöts och blöts i media dagligen, vilket de knappast är bortskämda med? Vad krävs det för att Lars Ohly (och Mona Sahlin om hon har en röd dag) ska ställa sig upp och ropa "ta tillbaks hela skiten!"?