Värt att notera är att flygräderna än så länge hyfsat framgångsrikt verkar lyckats undvika civila dödsoffer. Khadaffis stats-TV hävdar förstås motsatsen, men så länge inga oberoende journalister tillåts undersöka saken bör alla påståenden från det hållet tas med stora nypor salt. Kostnaden för koalitionens styrkor verkar också vara minimal - undantaget ett kraschlandat amerikanskt plan nära Benghazi. På det stora hela har alltså FN-resolutionen 1973 uppnått sitt mål, att skydda civila mot Khadaffis truppers övervåld, i Libyens östra delar. Men situationen i väst är fortfarande allvarlig. Stridsviljan hos Khadaffis trupper är inte bruten, och det enda som balanserar deras militära övertag är de pågående flygräderna.

Här hemma verkar diskussionen om att skicka JAS-plan till slagfältet tappat fart. Igår avvisade Reinfeldt i princip idén och menade att Sverige är bättre skickade att bidra med humanitär än militär hjälp. Samma argument som hans regering kategoriskt avvisar när det gäller Afghanistan. Där sägs det tvärtom vara väldigt viktigt att vi bidrar med trupper. Men Regeringen Reinfeldt är egentligen bara konsekvent i sin inkonsekvens här, eftersom de länge (så länge det var USAs linje) motsatte sig flygförbudet över Libyen och hånade de som förespråkade ett sådant. Ytterligare ett bevis på hur svensk utrikespolitik numera dansar efter Pentagons pipa.

Min åsikt är att vi visst kan bidra med JAS-plan om det anses nödvändigt. Med tanke på alla miljarder som håvats in i JAS-projektet så vore det väl toppen om planen någon gång kom till en vettig användning. Men å andra sidan så verkar inte stridsflyg vara en bristvara just nu. Frågan är om inte koalitionen redan har den militära kapacitet den behöver. Isåfall ger det ju Sverige fria händer att satsa på det humanitära bistånd som Reinfeldt korrekt påpekar är vår specialitet, och som skulle rädda många liv i Libyen.

Debattens vågor har gått rätt höga på Facebook och andra ställen, men mitt intryck är att de flesta ändå inser att en intervention var nödvändig för att undvika en humanitär katastrof. Problemet var inte att man ingrep, utan att man ingrep försent. Nu riskerar vi ett utdraget ställningskrig på marken.

Tidningarna Flamman och Internationalen utgör undantagen som bekräftar regeln i det här fallet. Aron Etzler skriver idag på ledarplats att FN tagit till vapen för snabbt, innan möjligheterna till en fredlig förhandlingslösning uttömts. Jag menar att det är en felaktig avläsning av läget på marken och en brist på förståelse för det militära våldets logik. När Khadaffis ultravåldsstrategi visade sig vara en framgångsrik väg att återerövra det territorium han förlorat, och USA i kulisserna höll emot alla krav på en internationell intervention, så fanns det inte längre några skäl för diktatorn att förhandla. Och inom kort hade det inte funnits något kvar att förhandla om. Khadaffi satsade allt på ett kort: han kunde inte tänka sig att hans forna vänner skulle vända sig emot honom och att FNs säkerhetsråd skulle gå med på en intervention. För honom var det bara en tidsfråga innan "kackerlackorna" och "råttorna" krossats. Och en förhandling i det tidigare skedet, då Khadaffi var tillbakaträngd till en bunker i Tripoli, kanske man efterklokt kan tycka hade varit det rätta. Men med tanke på regimens brutala framfart mot civila, och Khadaffis systematiskt bedrägliga beteende, så är det lätt att förstå varför oppositionsrådet i det läget menade att den enda vägen framåt var att diktatorn avgick och erbjöd honom fri lejd ur landet. Förhoppningsvis kommer det ändå att gå att förhandla fram en fredlig lösning framöver, men det krävs nog att regimen får känna på några tunga militära bakslag innan dess.