Den antiimperialistiska ryggmärgsreaktionen


Ä

ven om det ser ut som en förnuftig majoritet inom vänstern ger sitt stöd till den pågående FN-interventionen mot Muammar Khadaffis mördarregim så har den förutsägbart nog utlöst den antiimperialistiska ryggmärgsreaktionen hos vissa andra. Likt Pavlovs saliverande hundar drar de de gamla vanliga retoriska rutinerna. Inget fel med ett kritiskt förhållningssätt till dominerande maktstrukturer, men det är tröttsamt att en del har så svårt att behandla varje situation utifrån sina specifika förutsättningar.
Libyen är inte Irak är inte Afghanistan.


Det kan ju vara läge att påminna om att för några veckor sedan så hade de revolutionärer som nu trängts tillbaka till ett par städer befriat 95 procent av Libyen från Khadaffis inflytande. Hans sista fäste var huvudstaden Tripoli, och där satt han bara säkert eftersom hans säkerhetsstyrkor - till stor del bestående av inhyrda legosoldater utifrån eftersom han inte vågade sätta vapen i händerna på sina landsmän, plus sönernas elitförband - skjutit skarpt och dödat ett okänt antal deltagare i de omfattande regimkritiska demonstrationerna.


Khadaffis väg tillbaks till kontroll över det libyska territoriet gick via användandet av ett vansinnigt militärt övervåld mot ofta obeväpnade civila, som han kallar "kackerlackor", "råttor" och "drogade al-quaeda-anhängare".  Hur många som dödats sedan protesterna slogs ner har jag ännu inte sett några klara siffror på, men räkna med att det är många tusen. Av detta kan man dra en relativt säker slutsats: diktatorn har inte någon foklig legitimitet att tala om utan klamrar sig enbart fast vid makten genom sin beredvillighet att använda de grader av ultravåld mot sin civilbefolkning som krävs. Denna hämningslöshet skiljer faktiskt ut honom från andra diktatorer som utmanats av revolterande befolkningar i arabvärlden. Trots Mubaraks säkerhetsstyrkors våldsamma framfart stannade dödssiffran i Egypten på 384. Khadaffi har redan haft ihjäl många gånger fler, i ett land med en tiondel av Egyptens befolkning. Uppenbarligen hölls både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak tillbaks av begränsande faktorer, kanske omvärldens vakande öga, eller rivaliteter och sprickor i de egna regimerna, som inte begränsar Khadaffi.


Även om vi inte känner till dödandets totala omfattning än (eftersom journalister och människorättsaktivister inte tillåts undersöka saken) så kan vi lugnt anta att det rör sig om en humanitär katastrof av såna proportioner att det berättigar en internationell intervention enligt FNs princip om "responsibility to protect", som ger det internationella samfundet rätt att ingripa och skydda civilbefolkningen mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.


En fråga du inte kommer att få höra de pavlovska antiimperialisterna svara på är vad deras motstånd mot all intervention skulle ha betytt för invånarna i städerna Benghazi och Misurata, eller för den delen resten av Libyen.


Nu påpekar såklart en rutinerad antiimperialist snabbt hyckleriet i att världssamfundet ingriper mot Libyen samtidigt som man håller andra diktatorer i grannskapet om ryggen, och levererar snabbt ett antal teorier om varför. Det är helt korrekt att USA och dess partners är hycklare av stora mått när det gäller mänskliga rättigheter och har en lång och väldokumenterad historia av att stödja hårresande förbrytare av snöda ekonomiska och maktpolitiska skäl. Det är bra att vänstern fortsätter att påpeka hur hyckleriet sätts i system. Men poängen kan väl inte vara att vi ska motsätta oss en berättigad internationell intervention för att andra, minst lika berättigade interventioner är politiskt omöjliga i dagsläget?


De som redan i insatsens inledningsskede tvärsäkert hävdar att Libyen kommer att utveckla sig till ett nytt Irak och varnar för det farliga prejudikat vi sätter genom att blanda oss i Libyens interna angelägenheter kan väl också ta sig en funderare över vilket prejudikat vi sätter genom att låta Khadaffi krossa frihetskämparna med massivt militärt övervåld? Visar inte det alla de diktatorer som nu drömmer mardrömmar om revolterande folkmassor en möjlig väg att klamra sig fast vid makten, utan att behöva oroa sig för det internationella svaret? Inte fan sitter väl Bahrains, Yemens och Saudiarabiens diktatorer mer säkert i sadeln för att vi ger motståndsrörelsen i Libyen det stöd de ber om, och kanske därmed lyckas vända skeendet i Libyen mot Khadaffi? Blir det inte tvärtom ännu svårare för USA och andra att moraliskt motivera sitt fortsatta stöd till resten av skräckkabinettet av diktatorer i arabvärlden när man nu efter veckor av tvekan intervenerar mot Khadaffi? Och skulle inte en demokratisering av Libyen ge upproren på andra håll i arabvärlden ytterligare vind i seglen?


Klart att det finns många faror att vara vaksam mot här, inte minst att de inblandade länderna gör fel saker, eller övergår sitt FN-mandats gränser och inleder en regelrätt militär invasion av libyskt territoriúm. På sikt skulle en illa skött intervention kunna ge Khadaffi en opinionsmässig vind i seglen som han inte förtjänar. Men just nu finns det rimliga skäl att hoppas att USA och EU lärt sig en del läxor av sina tidigare krig i arabvärlden, och bara ingriper med den nivå av militärt våld som krävs för att frihetskämparna ska kunna utkämpa slaget om Libyen på en någorlunda jämn spelplan. Naturligtvis med baktankar, naturligtvis med oljekontrakt hägrande i framtiden.


Att det amerikanska imperiet och EU är cyniska maktspelare behöver vi inte diskutera. En mer intressant fråga är - hur cyniska är vi själva? Tillräckligt för att offra frihetskämparna i Libyen på dogmernas altare och till och med svartmåla och smutskasta deras legitima kamp för att den inte passar in schemat? En antiimperialistisk analys värd det papper den är skriven på kan inte ge en miniimperialist och fascist som Khadaffi ett frikort bara för att hans maktbegär för honom på kollisionskurs med andra och större internationella spelare.


Läs gärna Gilbert Achars artikel om Libyen på Z-net. 


Kommentarer

  • Blogg Läsare säger:

    Intressant hur ingen någonsin ens tar upp huruvida det överhuvudtaget finns ett utbrett stöd för FNs intervention från Libyernas sida. Att de vill bli av med Khadaffi är inte nödvändigtvis lika med att de vill ha ingrepp från utsidan, och finns inte stöd hos Libyerna är ett ingripande lika orättfärdigat som om Sverige skulle börja bombas med motivationen att det är för vårat bästa (enligt utomstående krafter), eller gäller andra regler för mindre länder?

    2011-03-21 | 19:45:46
  • Blogg Läsare säger:

    Notera dock att om det finns ett utbrett stöd för en intervention är jag för det, demokratiska röstresultat är inte det enda sättet att ta reda på eller iaf få en fingervisning om opinionsläget i ett land, men som sagt, man kan inte likställa en strävan att bli av med en diktator med en vilja att ha invasioner från utsidan. Sätter andra länder någonslags befogenhet hos sig själva att invadera för att >de själva< anser att ett land behöver hjälp, utan att ha rådfrågat befolkningen, så har de öppnat upp en farlig pandoras ask för helt godtyckliga ''moraliska'' bombningar utan befolkningsstöd.

    2011-03-21 | 20:02:17
  • Staffan säger:

    Bloggläsare: Det vi vet är ju att oppositionen bett om ett internationellt ingripande, och jag ser dem som mer representativa för det libyska folket än Khadaffi. Mer säkra än så kanske vi inte kan bli i nuläget i ett land som är helt stängt för omvärlden som Libyen. Dock är inte interventionen i Libyen godtycklig på det sättet att den saknar stöd i folkrätten, klicka gärna på länken jag lade upp om FNs princip om "Responsability to protect". I ett läge där en regim går bärsärkagång mot sin egen befolkning så har världssamfundet möjlighet att ingripa.

    2011-03-21 | 22:45:58

Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar