Kriser och repriser i Grekland
P
å grund av privata skäl (en flytt bland annat) har bloggandet gått på sparlåga. Men jag skulle vilja rekommendera två läsvärda artiklar om den i bakgrunden ständigt mullrande eurokrisen. Till att börja med Nomi Prins, journalist och whistle blower (f.d. anställd på Goldman Sachs) som skriver om Greklands två kriser. Den på 30-talet och den på 2000-talet. Slående lika varandra - också på trettiotalet var Grekland inlåst i ett valutasamarbete - men sättet att hantera dem olika som natt och dag:"So in March 1932, the League of Nation’s (the precursor bank bailout entity to the ECB/IMF) agreed to provide a loan to service Greece’s debt in return for – wait for it - austerity measures. Unlike today, the government said ‘hell no.’ Instead, in April, 1932, it floated the Drachma - which devalued quickly. It also declared a public debt moratorium, and increased infrastructure spending to strengthen its economy. It negotiated repayment terms with creditors for overdue interest. By 1934, agriculture and industrial production rose, the currency was more stable, employment increased, and the budget balanced."
Och så förstås Paul Krugman. Han gör slarvsylta av de två propagandaversionerna om vad eurokrisen handlar om som vi matats med. Att den beror på a) för generösa välfärdssystem och/eller b) ansvarslöshet med statsfinanserna:
"But let’s do this systematically. Look at the 15 European nations currently using the euro (leaving Malta and Cyprus aside), and rank them by the percentage of G.D.P. they spent on social programs before the crisis. Do the troubled GIPSI nations (Greece, Ireland, Portugal, Spain, Italy) stand out for having unusually large welfare states? No, they don’t; only Italy was in the top five, and even so its welfare state was smaller than Germany’s.
So excessively large welfare states didn’t cause the troubles.
Next up, the German story, which is that it’s all about fiscal irresponsibility. This story seems to fit Greece, but nobody else. Italy ran deficits in the years before the crisis, but they were only slightly larger than Germany’s (Italy’s large debt is a legacy from irresponsible policies many years ago). Portugal’s deficits were significantly smaller, while Spain and Ireland actually ran surpluses."
Boven i dramat är förstås euron, och alla ihåliga bortförklaringar syftar bara till att hålla vår blick riktad åt annat håll medan plundringen av Grekland fortsätter. Tills de europeiska "räddningspaketen" kört landet i botten. Då det blir dags för blodiglarna att leta rätt på nästa offer. Vi har inte sett slutet på den här soppan än, på långa vägar.
