Pride i Putins skugga!
P
ridefestivalen kan ibland framstå som ett folkligt och harmlöst jippo - långt ifrån den hårda politiska manifestation för sexuellt likaberättigande den började som. När företag som SL och Pressbyrån deltar och tävlar om vem som kan plocka flest goodwillpoäng på att synas där är det lätt att bli lite tveksam till hela skiten. Vad har alla de företag, partier och föreningar som tar chansen att synas på Pride gjort för sexuellt likaberättigande när det verkligen kostade på att ta ställning - till skillnad från idag när det är god PR? Jag ser en massa godvädersvänner i paraden varje år. Såna som man inte kan lita på när det regnar och blåser snålt.
Som vänsterpartist kan man dunka sig själv i ryggen en dag som denna - det var ju vi, tillsammans med folkpartiets ungdomsförbund - som tog tag i och började driva sexuellt likaberättigande när det forttfarande var en het potatis som de flesta inte ville ta i med tång. De andra partierna stretade emot så länge de kunde. Men att Pride och HBT nu blivit så folkligt och brett att självaste homofobkärringen Carola uppträder inne på Prideområdet och skriker hur mycket hon ääälskar oss är ändå - trots att det kan skära sig, precis som Carolas röst - i grund och botten positivt.
Så ser det nu inte ut överallt i världen. De som säger att Pride inte längre behövs för att vi kommit så långt kanske inte bryr sig om den skrämmande utvecklingen i många afrikanska länder där homosexualitet bestraffas hårdare och hårdare. Ett resultat inte minst av amerikanska homohatande evangeliska missionärer som planterar sin hatretorik i ny fruktbar mylla.
Men en behöver inte gå längre än till grannlandet Ryssland för att se hur Putin väljer att använda homosexuella som slagpåsar med hjälp av alltmer absurda homofientliga lagar. Och när politikerna och samhällets toppar pekar ut syndabockarna är stormtrupperna på gatan inte sena med att "ta itu med problemet" på sitt eget vis. Ryska nazister lurar till sig unga homosexuella och torterar dem och förnedrar dem offentligt vilket har fått många av deras offer att begå självmord.
Den frammarsch för extremhögern som vi ser på många håll i Europa innebär ett direkt hot mot hbt-samhällena i dessa länder. Ungern är ett prima exempel där extremhögerpartiet Jobbik försöker få igenom en liknande lag som den ryska om att kriminalisera "gaypropaganda". Den ungerska sociologien Judit Takacs kommentar: “If you’re a politician and you can’t do anything else, be homophobic,” she said. “It won’t cost you anything, and it might get you votes.”
För extremhögern och fascisterna - och den ryske presidenten Putin börjar alltmer likna en fascist - är bi- homosexuella och transpersoner tacksamma slagpåsar och syndabockar och har så alltid varit historiskt. Deras politiska arbetsmetod bygger på att peka ut minoriteter som de som bär skulden till samhällets förfall, det må vara judar, muslimer, romer eller homosexuella. Kan man hitta minoriteter att skylla på och piska upp ett tillräckligt starkt hat mot dessa bland befolkningsmajoriteten så har man gjutit en solid maktbas att stå på framöver och dessutom avlett folkets uppmärksamhet från de verkliga systemfelen i ett kapitalistiskt samhälle. Med vilken intensitet respektive minoritetsgrupp attackeras varierar beroende på politiska konjunkturer. Eftersom extremhögern är helgjutna opportunister och politiskt korrektare än någon annan så väljer den svenska - nåja, inte alla - för tillfället att tala lite tystare om sitt homohat och sin antisemitism. Men i en annan politisk konjunktur, om pendeln svänger tillbaks mot homofobi och intolerans, så kommer de att ta igen förlorad tid illa kvickt.
Men i Sverige då, behövs verkligen Pride och frigörelsekamp här där vi kommit sååå längt!? är en vanlig invändning. Ja utan tvekan har vi kommit en bra bit på vägen! Men trots att vi lagstiftingsmässigt kommit väldigt långt här så finns det fortfarande en avgrund att överbrygga i våra huvuden. En facebookvän (hetero) gjorde igår kväll en väldigt träffande iakktagelse. Han cyklade runt i Stockholm och såg många par - såväl hetero som homo. Heteroparen pussades och kramades och visade närhet med självklarhet. Homoparen höll sig på sin kant. Var försiktiga med att visa ömhet offentligt. Tveksamma till att hålla hand eller pussas. Det finns ett skäl för det. Bögknackning, hot och påhopp tog inte slut på 90-talet. Andreas Hansson skriver om det i Aftonbladet idag:
"Tre män i 30-årsåldern närmar sig, i piké och vattenkammat.
– Kolla bögar, skrattar en av dem.
De andra vänder sig om och stirrar på oss medan de går. De kan inte sluta flabba. Alldeles nyss satt vi på hångelhyllan på bion och var kära. Nu är det som att någon väckt oss med varsin hink vatten.
Resten av promenaden ska jag placera alla vi möter på en skala mellan ”harmlös” och ”livsfarlig”. Inte för att vara paranoid, men det är ytterligheterna. Däremellan finns ”förnedring”, det som hände nyss. Vi närmar oss en pub, det ser grabbigt ut. En risk. ”Kan vi inte släppa?” tänker jag. Synd att förstöra kvällen det minsta mer. Min pojkvän tar ett fastare grepp. Jag räknar till fyra vakter utanför stället, då kan väl inget hända. Det går bra. Seger. Då slamrar en bil förbi och någon skriker ”bögjävlar” ut genom rutan."
Det är lätt att intala sig att jag har det bra och lever öppet idag, min famillj och vänner är stöttande, jag bor i relativt toleranta Stockholm, homofobin drabbar inte just mig, personligen, åtminstone om jag inte sticker ut huvudet och hånglar offentligt med min kille, alltså behövs inte nån jobbig och skränig frigörelsekamp. Vi kan komma ner från barrikaderna och börja njuta av att leva svenssonliv tillsammans med alla andra ute i villaförorterna. Det är självbedrägeri. Kampen för likaberättigande måste vinnas på nytt i varje generation och så länge som hbt-personer inte törs visa sin kärlek på stan så har vi inte segrat. Så länge hbt-flyktingar skickas hem till död och tortyr pga sin sexuella identitet så har vi inte segrat. Så länge Putin använder våra bröder och systrar i Ryssland som slagpåsar har vi inte segrat.
Sådärja!
Share |
