e femtio mest välavlönade direktörerna inom svenskt näringsliv tjänar i genomsnitt 14 miljoner kronor om året, alltså 46 gånger en genomsnittlig arbetarinkomst. Det kan man läsa i en LO-rapport om den svenska maktelitens löner. Av dessa femtio direktörer är två kvinnor. Vilket är två fler än för tio år sedan.

 

 

    De totalt 200 personer i den svenska makteliten som granskats av LO hade en årlig genomsnittsinkomst som det tog en vanlig industriarbetare 17 år att tjäna ihop. En vanlig industriarbetarlön beräknas vara 300 000 kr/år.

 

 

    Välfärdskapitalisterna i Carema, Attendo, Capio och allt vad de heter får ännu inte simma med de riktigt stora hajarna, men direktörerna där tjänar ändå 13 gånger mer än en vanlig arbetare och tre gånger mer än de kommunala chefer som köper deras tjänster.

 

 

    Det LO kallar "den demokratiska eliten" - politiker, fack, och folkrörelseledare - spelar däremot fortfarande i en ekonomisk b-liga i en jämförelse. De tjänar fem gånger mer än en industriarbetare. Dock ger alla partier utom v och mp sina partiledare extra betalt, så att de ska slippa gå med trasiga skor genom Gamla Stans dåligt plogade gator. Än så länge har inga andra hakat på vänsterpartiet som vid den senaste kongressen beslöt att ingen av partiets politiska företrädare ska kunna få ut mer än 27 500 kr i månaden - en arbetarlön - av sitt politiska uppdrag.

 

 

 

    1980 var skillnaden mellan den ekonomiska elitens och vanligt folks inkomst som minst: de rika tjänade "bara" fem gånger mer. Sedan dess har eliterna dragit ifrån. Men vad betyder det då att den ekonomiska och politiska makten roffar åt sig hämningslöst?

 

 

    Ingenting, verkar Sanna Rayman på SvD tycka. Hon ironiserar över hur lite pengar det skulle bli om man delade inkomsterna för de 200 personer som ingår i LOs studie med hela löntagarkollektivet. Bara 500 spänn om året. Ja, och?

 

 

    Ojämlikhetens pris betalas visst också i kronor och ören, men som alla som läst boken "Jämlikhetsanden" vet så är ojämlika samhällen skadliga för medborgarna på en rad områden. Ojämlikhet och orättvisor är ett gift som förstör sociala relationer, leder till mental och fysisk ohälsa, brottslighet och missbruk av droger och alkohol. Ojämlikhet förkortar våra livslängd, gör oss feta, försämrar skolresultat, genererar våld mellan människor, sätter stora befolkningsgrupper i fängelse. Och så vidare. Läs boken!

 

 

    Vi människor är sociala djur och verkar ha ett inprogrammerat behov av rättvisa och jämlikhet i våra relationer för att må bra. Märkligt nog, kan tyckas, gynnas också de som klarar sig allra bäst i ett klassamhälle av jämlikhet. Även de rika far illa i ojämlika samhällen.

 

 

    Pengar har ett eget gravitationsfält som förvränger omvärlden. Ju mer pengar, desto större tyngdkraft. Se bara på hur den amerikanska demokratin förstörts av Big Money. Valen vinns av den kandidat som spenderar mest pengar. De som har pengar att donera till de styrande två partierna köper politiska beslut som de själva tjänar på. Samma sak försigår säkerligen här i Sverige. Vi vet väldigt lite om vilka krösusar som finansierar moderaterna (och sverigedemokraterna!), eller vad de fått för politiskt utbyte för sina donationer av regeringen Reinfeldt.

 

 

    Pengar är makt. Kanske Sanna Rayman kan svara på varför vissa ska ha så mycket mer makt än andra? Speciellt när det ofta verkar råda ett omvänt förhållande mellan inkomst och produktivitet: kolla in den här rapporten som räknade ut att nettovärdet för samhället av en välavlönad banktjänsteman var negativt: han förstörde mer värde än han genererade, medan en sjukhusstädare skapade 10 punds värde för varje pund i lön hen tjänade.

 

 

    Egentligen borde väl bevisbördan ligga hos Sanna Rayman och alla andra på högerkanten som tar ojämlikheten i försvar: bevisa för oss att dessa direktörer och bakirer - eller för all del politiker och folkrörelseledare - presterar bättre tack vare ständigt ökande inkomster i förhållande till övrig befolkning!  Bevisa för oss att de bonusar som de generöst öser över varandra - till och med när de som amerikanska finansjätten AIG nyss varit med och sänkt hela världsekonomin och räddats av statliga pengar - leder till bättre ledarskap! Om vi vet att ojämlikhet har ett högt pris, så måste väl bevisbördan ligga på den som ändå vill ha den? Att direktörerna själva vill ha högre lön begriper vi. Men vad får vi övriga ut av deras bonusfester? Det är ju trots allt vi som i slutänden betalar kalaset.

 

 

    Sanna Rayman kräver att LO ska säga vilken lönenivå som är acceptabel för makteliten. Det kanske inte är en fackförenings jobb att hålla nere löner. Men jag kan säga vad jag tycker: ingen människa behöver tjäna mer än tre gånger så mycket som någon annan, någonsin. Om det överhuvudtaget finns några vinster i produktivitet med löneskillnader, vilket kan diskuteras, så gissar jag att de klingar av någonstans därefter. Resten är bara kukmätning stora egon - och inte sällan psykopater - emellan. Och såna människor vill vi inte ge makt över andra människor, väl?

 

 

Uppdatering: Eva Franchell har synpunkter på att LO väljer just en manlig industriarbetare som referenspunkt, varför inte en lågavlönad kvinna?

 

 

Bloggat: Martin Moberg, Pepprat Rödgrönt,

 

 

AB 1, 2, 3,