Idag känner jag mig en smula alarmistisk
Alarmism är ett buzzord just nu på en mängd bloggar. Nej, det är inte de stora växlar som klimatförnekarna försöker dra på de hackade mailen från University of East Anglia som avses! Alarmist är man om man tycker att vi ska vara rädda om den enda kända planet som är lämplig för mänskligt liv. Alarmister är de som lyssnar på konsensus inom klimatforskningen och därför drar slutsatsen att mänsklig påverkan på klimatet har varit en avgörande faktor bakom den globala uppvärmningen sedan åtminstone 70-talet, och att det är koldioxid som är boven i dramat. Alarmisterna vill därför göra något så radikalt och rent förskräckligt som att fasa ut de smutsiga, ändliga, fossila drivmedlen och energikällorna (olja, kol) och istället använda förnyelsebara, rena (sol vind & vatten, biogas, med mera).
Jag måste erkänna att jag vaknade imorse och kände att jag nog fått en släng av alarmism. Om det inte var svininfluensan. I vilket fall kände jag att jag måste skriva något om Venus.
Vår grannplanet Venus är ju, trots att den är döpt efter kärleksgudinnan, inte ett så värst trevligt ställe. Yttemperaturer som kan smälta bly. Regn av svavelsyra. Ett atmosfäriskt tryck 90 gånger högre än jordens. Inget ställe man tar sin älskling på en romantisk weekend. Men - det här är det intressanta - det var inte alltid så. Venus och jorden har nämligen rätt liknande grundförhållanden. Ungefär lika stora, ungefär samma kemiska sammansättning, ungefär samma avstånd till solen. OK, Venus är lite närmare, men inte så mycket närmare att det förklarar varför planeten är ett kokande helvete. Merkurius är närmare solen än Venus, och svalare!
En gång i tiden, menar forskarna, var Venus rätt lik jorden. Antagligen förekom det flytande vatten på venusytan. Sen hände något. Och det som hände var en växthuseffekt som gick i spinn. Venus och Jorden har ungefär samma mängd koldioxid. Men vår är bunden i ett kretslopp, så kallade kolsänkor. I haven, i skogarna, i stenarna och i livsformerna (ja, du och jag är gjorda av kol!). Och en mindre del i atmosfären. På Venus har den koldioxid som en gång var bunden på ytan, i venusskorpan och möjligen i hav, hamnat i atmosfären, genom en accelererande uppvärmning. Till och med det kol som var bundet i mineral har förångats. Vattnet förångades också när temperaturen nådde kokpunkten, och vattenånga är ju som bekant en annan växthusgas.
Exakt varför växthuseffekten på Venus gick i spinn vet vi inte. Förmodligen var det inte för att lata venusianer åkte för mycket antigravsvävare tankade med koldioxidstinna fossilbränslen. Förmodligen hackade aldrig någon datasmart venusiansk hobbyspecialist forskarmail och klickade triumfatoriskt med mandiblerna: "AHA! Det var väl det jag visste, uppvärmning är inget vi på den här planeten behöver oroa oss för!" Förmodligen hände det rätt tidigt i planetens historia, långt innan liv hade haft en chans att utvecklas. Men, vi vet inte exakt vad som utlöste kedjereaktionen som förvandlade vår granne, en gång i tiden ett rätt anständigt stycke planet, till något som mest påminner om bibliska skräckvisioner av helvetet. Bara blotta vetskapen om att det kunde hända med en planet som är rätt lik vår borde få alla, inte bara alarmister som jag, att ta det pågående klimatmötet i Köpenhamn på största allvar.
Bloggadress: http://www.skriva.bravewriting.com