Vänsterpartiets kris skulle det handla om enligt påannonsen för Aktuellts 21-sändning. Whoppie! tänkte jag och bänkade mig med popcornen, nu ska garderoberna vädras ur och byken tvättas offentligt, för femtioelfte gången. Massmediala hitjob på vänsterpartiet vänjer man sig ju vid som vänstersympatisör, och vänsterpartisterna själva har ju ofta mer än gärna lånat ut sig till att klösa ögonen ur varandra offentligt.

Döm om min förvåning när de intervjuade vänsterpartisterna snarare smekte varandra till döds med påfågelfjädrar än utdelade råsopar. Och när den obligatoriska kommunistvinklingen sparades till eftersnacket mellan Margit Silberstein och Lennart Persson, och kom som ett lite förstrött, "jaja, vi klämmer väl in något om det också annars går väl telefonväxlarna sönder när upprörda folkpartister ringer in sina protester".

I sak var det inga konstigheter. Kovändningen om EU-medlemskapet. Partiet sitter för stilla i den rödgröna båten. Avsaknad av starka och tydliga profilfrågor. Försiktig kritik av Lars Ohly.

Många punkter är lätta att hålla med om. Partiledningen skötte hanteringen av EU-frågan klantigt. I det rödgröna samarbetet har man tvingats ducka för de andra två partiernas pissljumma ekonomiska liberalism. Där tror jag att partiledningen gjorde en till missbedömning när de valde att åtminstone för tillfället tala tyst om exempelvis varför Gösta Bohmans budgetregler, Riksbankens oberoende ställning och jämviktsarbetslöshet är allvarliga hinder på vägen tillbaks till "världens bästa välfärd". Om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand väljer att hoppa på partiet i dessa frågor, så mycket bättre! En chans att visa väljarna vilket tunnt hopkok av flumfloskler dessa partiers ekonomiska politik består av. Många skulle applådera ett vänsterparti som inte drog sig för att utdela några väl motiverade smockor mot den rådande ekonomiska renlärigheten som kastrerar hela den politiska diskussionen.

Så visst finns det en del för vänstern att suga på, men jag vet inte om kris är ordet. I mina ögon ser det ut som att partiet efter ett framgånsrikt 90-tal återvänt till ungefär dit man alltid befunnit sig innan. EU-kritik ger inte längre den självklara cred den gav på 90-talet. Systemskiftet är genomfört och innött och därmed inte heller så skriande uppenbart, trots att orättvisorna ökar från år till år. Genom media duperas vi numera att tro att etnicitet är orsaken till alla våra problem, snarare än högerns omvända klasskrig. Lägg därtill avsaknaden av den schymanska stjärnglansen, och vänsterpartiets "kris" blir rätt begriplig.