En väldigt läsvärd artikel i DN Stockholm tar ett grepp på frågan om brottslighet och våld i huvudstaden. Ganska vältajmat nu när vi efter Karlskronamordet fått en påminnelse om att det finns grupper i samhället som gärna vill skrämma upp oss med domedagsscenarion om stigande brottslighet och ökad otrygghet.

Tittar man på BRÅs statistik så kan det ju onekligen se ut som att brottsligheten brer ut sig, och Stockholm förefaller hårt drabbat. Speciellt runt de områden där mycket folk rör sig nattetid, som Stureplan och Medborgarplatsen. Men som den kriminolog som DN intervjuat påpekar så  kan Stockholm knappast beskrivas som en otrygg stad. Har man bott i en stad där rån och småbrottslighet är vanliga inslag i gatubilden känns Stockholm som sömniga Grönköping vid en jämförelse.

Som vanligt så får man ta all statistik med en nypa salt. Vill man förstå varför våldsbrotten kan förefalla öka, även fast, som artikeln nämner, sjukhusen inte märker av någon motsvarande ökning i sina patientregister (antalet våldsbrott med dödlig utgång har t.ex. halverats sedan 1990) så får man börja med att konstatera att det är en skillnad mellan anmälda brott och den totala mängden brott som begås. Anmälningsbenägenheten har ökat, vilket såklart är något positivt: en signal om att vår tolerans mot våld och brottslighet minskat. Men det får som effekt att brottstatistiken ser dyster ut.

Ny teknik underlättar också polisens arbete: fler väktare, mobiltelefoner och övervakningskameror bidrar till att fler brott anmäls och till polisingripanden.

För min del var artikeln lite förvånande. Jag skulle vänta mig att det hårdare samhällsklimatet de senaste åren, den ökande fattigdomen och orättvisorna skulle få ett större direkt genomslag i antalet begågna brott. Men gott så.

Problemet är att människors subjektiva bild av brottslighet inte motsvarar verkligheten. Brottslighet skrämmer, och om massmedias rapportering ger en bild av en galopperande våldsbrottslighet så kommer såklart de som skriker på "hårdare tag" och utnyttjar människors rädsla få vatten på sin kvarn. Även fast vi vet en sak bortom alla tvivel: hårdare tag och en mer aggressiv och förtryckande statsmakt biter inte på brottsligheten, tvärtom. De samhällen som vandrat ner längs den vägen har inga uppmuntrande resultat att uppvisa när det gäller brottslighet och trygghet.

Massmedias behov av ständigt nya sensationer är en bov i dramat. Högerpolitiker som vill använda "hårdare tag" som ett politiskt viagra för att få lite resning (i opinionsmätningarna), en annan. Förmodligen spelar även vålds- och brottsfixeringen i populärkulturen in. Hur många halvslaskiga polisserier, CSI, COPS och annat skit översköljs vi inte av varenda gång vi sätter på TVn? Hur många kvinnofridskränkningar, seriemördare och oprovocerade våldsmän utsätts vi för en genomsnittlig TV-kväll? Vi verkar ha ett enormt behov av att se och försöka förstå brottslighet och våld som utförs individer emellan. Antagligen samma fenomen som när det samlas stora folkmassor runt en olycksplats för att försöka få en skymt av blodet.

Märkligt nog så är vi däremot rätt oemottagliga för det stora, systematiska våldet som begås av välklädda män i kostymer och  dokumenteras i prydliga protokoll. Vilken seriemördare kan mäta sig med en Clinton, en Bush eller en Obama, eller för den delen en Jeltsin eller Netanyahu, i antalet oskyldiga offer som dräpts på de mest horribla vis, i många fall föregått av tortyr? Hannibal Lecter kanske verkar kuslig som få, men i jämförelse med de storföretagsledare och politiker som manövrerat ut klimatmöte efter klimatmöte i meningslöshet, eller saboterat kemikalielagstiftningar, har han inte mycket att komma med.

Jag kan inte tänka mig en mer bloddrypande rysare än det förtryck som Israel utsätter sina ockuperade undersåtar palestinierna för år efter år, eller det Ryssland gör i Tjetjenien, eller Kina i Tibet. Men alla dessa brott, de stora brott som går under täckmanteln politik, hur mycket TV-tid får de i jämförelse med de i jämförelse små, tarvliga brott som en människa begår mot en annan? Vem gör ett CSI om det söndefallande Irak eller Afghanistan? Eller om hur planeten Jordens politiker sålde ut våra framstida generationer för att de fann det politiskt osmakligt att bryta med fossilbränslesamhället?

Är det vi människor själva som vägrar se de stora strukturella förbrytelserna, kanske för att det skulle kräva ett uppbrott från våra invanda tankemönster? Eller serveras vi dagligen effektiv propaganda som säger oss att det stora hotet mot oss och vår framtid är en våldtäktsman i parken, eller en rånmördare i city, men låter de riktigt stora skurkarna komma lindrigt undan?

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, brottslighet, hårdare tag, obefogad rädsla, brottsstatistik, storpolitik