Pressar man en människa som mår dåligt till bristningsgränsen, och sen pressar lite till, så kommer något att brista. Det brast till sist för Marie-Luise, ett till offer för regeringens "arbetslinje". Hon mådde både fysiskt och psykiskt dåligt och kände sig förnedrad av försäkringskassan som till varje pris ville tvinga ut henne på den öppna arbetsmarknaden, trots att både läkare, arbetskollegor och familj bedömde henne som för sjuk för att arbeta. Hon begick till sist självmord, omgiven av papper från försäkringskassan, läkarna och räkningar.

Jag ser människor som Marie-Louise som offer för ett institutionaliserat våld. Jag har ingen aning om vad som från början fick henne att bli sjuk och må psykiskt dåligt. Men samhället, som borde ha stöttat, vred istället om kniven ytterligare. Hon är inte den enda. Många människor mår dåligt i Sverige. Ett hårdare samhällsklimat med nedskärningar i den offentliga sektorn och trygghetssystemen. Högre krav på att prestera och vara pefekt. En ensamhetsens kultur där vi har all TV och all opersonlig förströelse på internet man kan tänka sig, men där verkliga mänskliga kontakter blir en sällsynt bristvara. I takt med att allt fler människor knäcks rakar försäljningen av antidepressiva läkemedel i höjden. Under perioden 1992-2007 steg försäljningen av antidepressiva preparat med 700 procent.

Det är ingen överraskning för regeringen att deras nya linje, att ta i med hårdhanskarna mot de allra sköraste i vårt samhälle, kommer att få tragiska konsekvenser. Läkare och remissinstanser har redan varnat för just detta. Låt mig gissa att Christina Husmark-Perhssons dåliga minne återigen kommer att göra sig påmint. För om det är något som vår borgerliga regering excellerar i så är det ju att slå ifrån sig, skylla på andra och spela ovetande. Och vår fege statsminister gömmer sig nog som vanligt och låter enskilda ministrar ta smällen för den politik han utformat.