Genom bloggen Biology & Politics hittade jag en intressant debatt om något  jag själv skrivit om flera gånger: Att den bästa lösningen på SAABs kris vore att göra löntagarna tog över företaget och lade om produktionen för att möta de nya behov som klimatkrisen ställer på oss. Istället för fler bensinbilar, satsa på miljöbilar och bygg vindkraftverk, solpaneler och liknande.

Det är herrarna Bo Rothstein, statsvetare, och Lars Henriksson, Volvoarbetare och medlem i Socialistiska Partiet, som lyfter frågan såhär i elfte timmen. Det jag inte begriper är varför det tagit så lång tid innan de här tankarna flutit upp till ytan. Som Rothstein påpekar så har både anställda och fack väntat tålmodigt på att en ny ägarkapitalist ska rida in på vit springare och rädda dagen. För det funkade ju så bra sist med GM, eller?

Möjligen ligger det något i det Rothstein säger, att vår svenska arbetarrörelse bär på ett inre motstånd mot idéer om ekonomisk demokrati och kooperativt ägande, den sossiga delen vill ju helst betona starka fackföreningar och starka kapitalister som motpart till dessa, och vänstern till vänster om sossarna har ju tidigare haft planekonomi som långsiktig ekonomisk vision. Men på andra håll i världen har löntagarstyrda företag och ekonomisk demokrati spelat en större roll: Argentinas ekonomiska kollaps för snart tio år sedan ledde till att anställda tog över vanskötta företag från kapitalisterna och drev dem själva, som Naomi Klein skildrat i dokumentärfilmen "the Take". Det baskiska Mondragonkooperativet har expanderat kraftigt på senare år, och framålls som ett gott exempel av David Schweikart, vältalig  förespråkare för ekonomisk demokrati. Även i Brasilien och USA finns intressanta exempel på löntagarstyrda företag; och de fungerar ofta väldigt bra, vilket kanske inte är så förvånande. Låter man de människor som har mest kunskap om företaget styra , alltså de som själva är inblandade i det dagliga arbetet, så kommer kloka beslut att fattas, effektivitetsvinster göras och arbetsmoralen vara hög.

Lars Henriksson har å sin sida en poäng när han påpekar att problemet i SAABs fall är just själva produktionen. Vad ska ett löntagarstyrt SAAB tillverka? Fler bensinbilar i ett läge där överproduktionen av just den produkten är stor, och det är ekologiskt oansvarigt att bygga fast sig än mer i fossilbränslesamhället? Kanske behövs det ett organiserat samarbete med staten om ett löntagarägt SAAB ska kunna ha någon framtid. Varför inte gemensamt ta fram en billig miljöbil, med statliga subventioner om så behövs? Och statliga beställningar av vind- och solkraftverk, som Henriksson menar att SAAB kan ställa om produktionen för?

SAABs kris skulle också kunna bli en möjlighet. Istället för att låta den högteknologiska kompetens och allt kapital som redan investerats i företagets moderna tillverkningsanläggningar gå till spillo skulle vi kunna använda dem till att ta ansats för språnget in i det ekologiskt hållbara samhället. Nu blir det kanske inte så, eftersom vi har en regering som inte kan stava till visioner och bara ger läpparnas bekännelse till miljöfrågorna. Och om inte de SAAB-anställda själva börjar ta striden så är det såklart redan på förhand dödfött.