Avrättning ombord på Mavi Marmara
M
er bildmaterial har slunkit igenom den järnridå Israel försökt lägga över sin attack på hjälpkonvojen förra veckan. I ett klipp ser vi en regelrätt avrättning, där israeliska soldater först sparkar på en liggande, förmodligen sårad passagerare (offret döljs av relingen men enligt vissa uppgifter att det är Furkan Dogan, den 20-årige amerikanske medborgaren som dödades) och riktar vapnet neråt och skjuter. Och det är inget paintballgevär soldaten håller i.
Det övriga bildmaterialet är också högintressant, och bidrar till att ytterligare torpedera den israeliska förljugna versionen av händelseförloppet. Det som av någon anledning inte tror på passagerarnas ord när de berättar att soldaterna sköt och sårade redan innan det klantiga bordningsförsöket från helikoptern kanske tror på sina egna ögon och öron?
Israeli Attack on the Mavi Marmara, May 31st 2010 // 15 min. from Cultures of Resistance on Vimeo.
Nu återstår bara att se hur massmedia väljer att hantera bildbevisen. Den intressanta parallella historien här är ju hur en massaker på hjälparbetare rapporterats i västmedia. Med ursäkten att man måste "låta bägge sidors version komma fram" har de hårdredigerade filmsnuttar som det israeliska propagandaminsteriet vill att du ska se rullats om och om igen. Snuttar som trots att de bara visar ett minutkort skeende av en lång attack fått utgöra grunden i en anklagelseakt mot deltagarna i hjälpkonvojen, orkestrerad av deras bödlar.
Aktuelltredaktionen gick snabbt ner på alla fyra och lät sig bli rövknullad av Israels propagandaagenter. Andra var inte mycket bättre. Den som inte sett Lennart Perssons intervju med Mattias Gardell redan borde verkligen göra det. Och sen fundera på om våra licenspengar ska gå till att bistå skurkstaters försök att tvätta blodet från sina händer. Lek med tanken på att Nordkorea eller Iran hade gjort samma sak. Och fråga dig sen om Lennart Persson hade varit så gläfsande ivrig att utsätta de överlevande från massakern för en kombination av korsförhör, nertystning och anklagelseakt.
Det mest hårresande med Aktuelltredaktionens och andras agerande är kanske ändå inte att de lånar sig till svartmålning av hjälparbetare som massakreras på internationellt vatten, även om det är skamligt nog, utan att de till och med ger sina journalistkollegor ombord på Mavi Marmarar fingret. När Israel överlagt blockerar deras möjligheter att objektivt bevaka händelsen och återrapportera det de ser så borde den självklara journalistiska reaktionen vara att vägra sända någon som helst israelisk propaganda, eller ens låta landets agenter komma till tals, innan journalisterna satts på fri fot, fått tillbaks sin beslagtagna utrustning och kan berätta vad som verkligen hände. Men i valet mellan journalistisk integritet och solidaritet med de attackerade och fängslade kollegorna, och sin lojalitet med Israel, valde Aktuelltredaktionen, och en del andra nyhetsmedia också, Israel.
